Utanför snart sagt varje närbutik och apotek i Sverige kan man se dem; tiggarna eller, på nyspråklig journalistsvenska, EU-migranterna. Lägerplatser slås upp på allmän eller privat mark, polisen står handfallen och stämningen är på många ställen i landet ansträngd, för att uttrycka det milt. Debattens vågor går också höga: är tiggeriet ”organiserat”? Hänger det samman med kriminalitet? Varför är lägren så smutsiga och misskötta, fast tiggarna själva allt som oftast är relativt hela och rena? Vilka är de här människorna? Frågor kring romer, eller zigenare, som det hette tills den svenska språkpolisen bestämde sig för att byta ord, har inte på många år haft sådan aktualitet.
Få är lika kvalificerade som Karl-Olov Arnstberg att besvara några av de här frågorna. Som professor i etnologi vid Stockholms universitet studerade han under trettio år regelbundet romers kultur, situation och relation till majoritetsbefolkningen i främst Sverige. Hans kanske mest välkända bok, Svenskar och zigenare (1998), är i dag slutsåld sedan många år. Som han påpekar i förordet till Romer i Sverige (2015) är den i dag nästan omöjlig att komma över ens antikvariskt.
När Svenskar och zigenare publicerades var den kontroversiell, men lästes och diskuterades fortfarande av akademiker och i offentligheten. Det fanns ett utbrett missnöje bland dem som hellre diskuterar ”attityder” och språkbruk än verkliga sociala och politiska problem, men boken kunde inte nonchaleras, eftersom den byggde på ett underlag minst lika solitt som någon annan samhällsvetenskaplig eller humanistisk forsknings.
När Arnstberg nu återkommer till ämnet skriver han ur en annan position. Efter hans synnerligen uppmärksammade Invandring och Mörkläggning (2014), en bok som recenserades i Aftonbladet illustrerad med ett till boken helt orelaterat foto från en demonstration genomförd av då redan upplösta Nationalsocialistisk Front, har det offentliga Sveriges tålamod med Arnstberg tagit slut. Tystnad eller påhopp är den enda form av debatt som återstår. Förordet antyder också att Arnstberg är helt medveten om detta förhållande.
För något så när begåvade människor är det här utan betydelse, eftersom svenska tidningar och massmedier i dagsläget inte ens bidrar till meningsfull debatt kring minoriteter i Sverige. För den som vill förstå den komplicerade relation som rått och råder mellan svenskar och romer, både de grupper som varit bosatta i Sverige och Finland under lång tid, och de som nu anländer för att tigga och ta över campingplatser och sommarstugor, är Arnstbergs bok helt nödvändig. Oavsett vilka illustrationer skvallerpressen väljer till sina personangrepp.
Genomgången av kriminalitet och konflikter blir inte någon meningslös, skuldbeläggande lista, utan Arnstberg skiljer ut den typ av asocialt beteende som är djupt förankrat i romernas inställning till sig själva och omgivningen, och brottslighet av mer ordinär karaktär.
Strukturen är klar, och boken är indelad i fem tematiska kapitel med pedagogiska, förtydligande underrubriker. Den kanske mest matnyttiga informationen återfinns i de två första kapitlen, i alla fall för alla de självplågare som envisas med att följa med i den svenska ”debatten” kring romer, och därmed är åtminstone ytligt bekanta med mycket av det som diskuteras i övrigt. Arnstberg ger i dessa kapitel en kortfattad sammanfattning av romernas historia i Sverige, och även en introduktion till olika romska gruppers sociala organisation, tabuföreställningar och traditioner. Såvida man inte redan är mycket insatt i dessa frågor, lär mycket av materialet vara nytt. Det presenteras dessutom på ett vis som är föredömligt, och tonen är både objektiv och inkännande. Den som förväntar sig en omvänd version av den svenska debatten, och alltså en lång rad osakliga påhopp och utfall mot zigenare, kommer att bli besviken. Temat är genomgående den romska kulturens flexibilitet och livskraft, och hur vissa beteenden som av omgivningen med rätta uppfattas som störande, stötande eller direkt hotfullt, ur romernas synvinkel fyller identitetsskapande och gruppbevarande funktioner.
Översikten av olika romska folkgrupper och några av deras särskiljande drag är koncis och intressant, med väl valda referenser till olika standardverk inlagda i de sparsamma fotnoterna. Konfliktlösning genom stormötet kris romani, som förekommer bland de flesta romer, men inte bland finska sådana, liksom de vanligaste formerna av släkt- och klanorganisation beskrivs lättbegripligt. Man blir förvisso inte någon expert på zigensk kultur i allmänhet av dessa delar av boken. Helt klart blir man ändå kunnigare än den absoluta majoriteten av svenskar, inklusive alla de som tror sig veta exakt hur romer fungerar, eller hur fel intoleranta svenskar automatiskt har så fort de öppnar munnen.
Boken innehåller en lång rad exempel på både kriminalitet kopplad till den romska kulturen, och allvarliga konflikter och sociala problem relaterade till motsättningar mellan romer och gadje (en av flera romska termer för utomstående, icke-romer). Genomgången av kriminalitet och konflikter blir inte någon meningslös, skuldbeläggande lista, utan Arnstberg skiljer ut den typ av asocialt beteende som är djupt förankrat i romernas inställning till sig själva och omgivningen, och brottslighet av mer ordinär karaktär. Missbruk och fattigdom har förstås en inverkan även på romer, men Arnstberg visar också mycket tydligt att vissa typer av brottslighet har helt andra orsaker än dessa. De systematiska bedrägerierna mot åldringar, som inte sällan övergår till rån med inslag av våld, diskuteras initierat, med utdrag ur rättsfall och kommentarer från jurister och andra sakkunniga. Givetvis får den romska och svenska synen på tiggeri en djupgående behandling, i ett helt eget kapitel.
Boken går igenom skilda förklaringar av romers många problem, och är inte alls främmande för att delvis acceptera förklaringar som även så kallat ”politiskt korrekta” opinionsbildare framför och framfört i frågan. Att industrialiseringen och urbaniseringen underminerat de traditionella romska näringarna har till exempel haft sociala och ekonomiska konsekvenser, i Sverige, men än mer i Östeuropa. Innan sådant som kopparslageri, tivoli, spådom och hästhandel förpassades till historien sågs romerna visserligen med misstro, ofta med all rätt, men de fyllde ändå funktioner både som underhållare och som utövare av en rad yrken som antingen var illa sedda, eller där kompetens helt enkelt saknades bland de bofasta. Både lurendrejerier och utbrott av våld mot romer förekom, men en sorts plats i samhället hade de trots allt, och under normala förhållanden gick varken romer eller majoritetsbefolkningarna ”för långt” gentemot varandra. När prutande och schackrande var givna inslag i många små affärsuppgörelser, var förstås sådant beteende inte lika problematiskt som i vår de fasta prisernas tid, för att ta ett relativt harmlöst exempel. Länge var också det totala antalet romer i Sverige på sin höjd några tusental, vilket givetvis även det underlättade samexistensen. Ännu på femtiotalet kunde ortsbefolkningen på en ort i södra Sverige reagera på en avhysning av zigenare med protester, och till och med ordna fram ersättning åt romerna för mat som förstörts i samband med polisingripandet. Något liknande är förstås otänkbart i dagsläget, då de enda som till äventyrs försvarar de växande slumläger av tiggare och småkriminella som växer upp över hela Sverige är marginella grupper på vänsterkanten. Och massmedia, förstås.
Problematiska drag i Sveriges historiska hantering av romer förtigs inte av Arnstberg, men sätts in i ett historiskt sammanhang. Han påpekar till exempel att många av de mer solklara övergreppen under första halvan av 1900-talet, som att ta zigenska barn från deras föräldrar, inte tycks ha berott främst på någon egentlig rasism, utan snarare på ett övernitiskt folkhems jämlikhetssträvan, och en vilja att till varje pris inkludera romer och ge dem samma förutsättningar som den övriga befolkningen. Det är också denna strävan som präglat senare årtiondens politik och debatt om romer, med den skillnaden att den numera slår mest mot enskilda svenskar, snarare än mot romerna själva.
Det är den svenska offentligheten och debatten om romer som utgör den röda tråden i Romer i Sverige. Halsbrytande exempel på vad Arnstberg kallar ”naiva realister” och ”solidariska experter” påstått genom åren tas upp, inklusive rena lögner. Han lyfter även fram det besynnerliga förhållandet att diskussionen om zigenare i Sverige genomgående dominerats av personer som aldrig forskat om romer, eller ens haft särskilt mycket med romska grupper att göra. Också inom detta område utgör boken ett viktigt bidrag till kunskapen om Sveriges udda förhållningssätt till den romska befolkningen. Till och med de välkända profiler som under 60- och 70-talen omdefinierade den svenska debatten om zigenare, var genomgående ganska löst kopplade till de romer de gjorde sig till talesmän för.
Katarina Taikon, utan tvivel den mest uppmärksammade av dem alla, hade visserligen vuxit upp som rom, och till och med gifts bort i unga år, men bröt tidigt med hela sin forna kultur. Hon förespråkade egentligen folkgruppens fullständiga assimilering, och i sin bok Zigenska (1963) konstaterar hon att romernas seder och hela traditionella sätt att leva snart är borta, och att hon ”absolut inte [ser] detta som något ont – snarast tvärtom.” I hennes på sin tid mycket uppmärksammade strid med Ivar Lo-Johansson, som kritiserade den svenska välfärdsstatens assimilationspolitik och på romantiska grunder ville bevara den zigenska kulturen, uttalade sig Taikons kusin Erland Kaladas till Lo-Johanssons försvar. ”Färgen och själen vill vi behålla”, skrev han. Kaladas menade att Katarina Taikon gick för långt och tycktes vilja att ”zigenarnas hela egenart ska försvinna”, vilket han tycks ha haft rätt i. Den här typen av nyanser är av stort intresse för att förstå den svenska zigenardebatten sedan 60-talet, och i dag. Romer, som rent faktiskt lever i sin egen kultur, har visserligen ofta kunnat dra fördelar av debattens övergång från sakdiskussion till vänsterfantasi, även om de fördelarna ofta tycks ha varit till men snarare än nytta för gruppens långsiktiga välmående. I själva debatten har de däremot synts till mera sällan.
Arnstberg stödjer sig både på sin egen och på andras forskning när han ifrågasätter och ofta vederlägger klyschor och rena påhitt som florerar i den svenska diskussionen. Han förkastar rakt av den förenklade förklaringsmodell som hävdar att romers sociala problem och konfliktbenägenhet alltid eller på en fundamental nivå kan förklaras genom majoritetssamhällets rasism och intolerans. Där handlar det, som så ofta annars, om ett ömsesidigt, destruktivt samspel. Istället lyfter han fram sådana saker som romers vilja att bevara sin kultur och sitt särskilda levnadssätt, ofta till varje pris, och hur den svenska naiviteten och undfallenheten inför vissa romska beteendemönster förstärkt och cementerat beteenden som inte alls behövt vara lika framträdande.
Det kanske mest kontroversiella, hämtat ur mångårig forskningserfarenhet, rör romernas upplevelse av överlägsenhet gentemot omgivningen. Denna kan delvis förstås som en försvarsmekanism, men är också en viktig aktiv faktor som är pådrivande bakom vissa av de för omgivningen allra mest obegripliga sidorna av romskt uppförande. Att uträtta sina behov på golvet av offentliga toaletter, eller i skogen och på marken runt tilldelade campingområden, skulle av en ytlig betraktare kunna tolkas som ett uttryck för okunskap, fattigdom och brist på utbildning. Men romer, oavsett hur fattiga de är, har i själva verket nästan alltid en väldigt god uppfattning om renlighet; både i ”vanlig” mening och i form av en lång rad traditionella tabun. I skogen uträttar man sina behov för att inte behöva visa för andra romer att man ska göra det, eftersom det ses som oförskämt och/eller förnedrande. Att smutsa ner gadjes ytor, som en toalett på en mack eller en camping, är överhuvudtaget inget problem, eftersom gadje för det första inte tillhör gruppen, och för det andra är underlägsna och egentligen ska tjäna romerna. Denna föreställning kan ibland till och med användas för att tolka relationen till socialtjänsten och andra samhälleliga hjälpinstanser. Romer strävar här ofta efter att omtolka, och om de kan i viss praktisk mening omdefiniera relationen så att deras roll som hjälpbehövande bidragsmottagare istället fungerar som en maktrelation där personalen är ”tjänare” som ger pengar och tillgodoser andra behov ur en underordnad position.
Informationen och analyserna i Arnstbergs bok kommer slentrianmässigt att avfärdas som uttryck för fördomsfullhet och okunskap av personer som inte vet något om romer, och som inte läst boken. Det är dumt, för även om författaren inte erbjuder någon schablonlösning, formulerar han åtminstone problemen på ett sakligt och kunnigt sett. Han gör en tydlig åtskillnad mellan romernas situation, där hans förhållningssätt är vetenskapligt och inkännande, och den fördummade svenska debatten, där han är tydligt polemisk och märkbart irriterad. Den separationen är bra, eftersom risken annars skulle vara överhängande att boken bara blev ett osakligt och ”rasistiskt” påhopp på en visserligen besvärlig minoritet. Nu gisslar han istället en ”offerindustri”, där romer visserligen finns med som förmånstagare genom bland annat halvt bedrägliga diskrimineringsanmälningar, men där det stora problemet är ett svenskt samhälle som helt missförstått vad hela frågan handlar om. Det går att ställa krav på romer, det går att förbjuda tiggeri och begränsa en europeisk ”fri rörlighet” som fyller en helt annan funktion än avsett, det går att förvänta sig att romer ska följa samma regler som alla andra. Tvingas de göra det, gör de det, vilket historien gång på gång har visat. Saknade romer anpassningsförmåga skulle de inte ha överlevt i årtusenden, och inställningen till dem som oskyldiga och obegåvade barn vars uppförande måste ursäktas och tolereras, förstärker de problematiska elementen inom kulturen. Dessutom, som en indirekt följd, ger den bränsle till just den rasism som är det enda samhällsproblem romernas självutnämnda skyddsänglar känner till.
Fram mot slutet av Romer i Sverige levererar Arnstberg en obetalbar, ganska lång skildring av en konferens om romer, arrangerad 2008 av bland andra dåvarande integrationsminister Nyamko Sabuni på hotell Foresta på Lidingö. Där inledde den antirasistiska veteranen och debattören Anna-Lena Lodenius med att påpeka att ”nästan alla känner en oerhörd brist på kunskap i denna fråga.” Även om Arnstbergs beskrivning av de fortsatta diskussionerna visar bortom alla tvivel att detta problem inte avhjälpts under just den konferensen, är det svårt att inte ge henne rätt i sak. En oerhörd brist på kunskap om zigenare är och förblir utbredd i Sverige. Denna brist på kunskap har orsakat stor skada för den svenska majoritetsbefolkningen, och även för minoriteten själv. Romer i Sverige är ett av få allvarligt menade försök att erbjuda kunskap om romer i Sverige, och ju fler som läser och tar till sig bokens grundläggande poänger, desto bättre för Sverige.
AlternaMedia.se: Romer i Sverige av Karl-Olov Arnstberg
