Filosofer och historiker med ett encyklopediskt vetande har länge försökt skriva om människans historia i termer som rör olika tidsåldrar och kulturer. Ingen har (givetvis) helt lyckats med en sådan gigantisk uppgift. För oss i Skandinavien har väl tysken Oswald Spenglers bok för snart hundra år sedan med titeln Västerlandets undergång (Der Untergang des Abendlandes) gjort störst avtryck.
Spengler delade in världskulturen i olika högkulturer. Alla kulturer av betydelse har fötts, blommat, vissnat och gått under. Det är en gång som ingen undkommit. Redan då, 1920, räknade Spengler med att den västerländska kulturen var på nedgång. Med facit i hand får man kanske tycka att han var väl pessimistisk. Spenglers idéer fick betydelse för den framväxande nationalsocialismen. Men Spengler, som han var: konservativ, socialdarwinistisk och ingen jämlikhetsivrare, trodde inte på nationalsocialismens rasläror, och mötte därför motstånd med sina senare verk.
Människors gemensamma myter leder dem till samarbete i stora grupper, men även till gruppavund och krig.
I den anglosaxiska världen har vi historikern Arnold Toynbee, som i sin A Study of History (tolv band) jämförde ett 20-tal olika kulturer och hur de mött olika utmaningar. Toynbees böcker vann stor popularitet, inte minst hos allmänheten och hos politiker, men många kollegor i hans fack var mer reserverade. I det något mindre formatet (förkortade svenska upplagan är ”enbart” fyra band) finns sedan länge 1700-talshistorikern Gibbons bekanta Romarrikets nedgång och fall, vars bärande tema är hur romarnas välfärd och förslappning ledde till deras undergång.
Bland nutida ”profeter” kan nämnas Jared Diamond, som också skrivit om civilisationernas uppgång och fall. Hans mest kända bok är nog Vete, vapen och virus.
Nu under våren har i svensk översättning utkommit ännu en bok i raden om människans historia. Eftersom tiden är begränsad för den moderna människan är boken med sina 430 sidor jämförelsevis blygsam till formatet. Författare är den unge israeliske historikern Yuval Nohah Harari och bokens titel är Sapiens – En kort historik över mänskligheten (förlag Natur & Kultur).
Boken, som översatts till många språk, handlar om Homo Sapiens, det vill säga om den moderna människan, och alltså om oss. Sapiens förfader började sin vandring – om han då kunde gå – för en fyra, fem miljoner år sedan. Hans nära släkting med samma ursprung, apan, kom att utvecklas på sitt sätt. Och apan har, som det förefaller i det korta perspektivet, stannat i sin utveckling. Varför det gick så här vet vi inte riktigt.
Sapiens hade också många syskon. För 70 000 år sedan fanns det åtminstone fem arter som konkurrerade med honom. Mest bekant är kanske Neandertalaren. Men alla dog ut eller utrotades. Varför? Enligt Harari berodde det på att Sapiens kunde tala med varandra på ett innehållsrikt språk som gav möjlighet att uttrycka abstrakta tankar och fantasier. Tankarna kunde handla om sådant som inte var lika påtagligt som ett nedlagt byte, utan om gudar, seder och riter. Neanderthalaren var starkare och hade större hjärna än sapiens, men han hade inte förmågan att genom språket – man talar om den kognitiva förmågan – föra sina tankar vidare och därmed skapa en gemenskap som kunde stå emot konkurrensen från samverkande grupper med Sapiens.
Den stora förändringen för människan var enligt Harari övergången till jordbrukarsamhället för cirka 10 000 år sedan. Det fria livet i jägarkulturen, då egendom delades och jakten och naturens växtlighet gav tillräckligt utbyte, fick överges. Istället blev människan bunden till regn- och torrperioder och skördens växlingar. Livet blev på ett annat sätt än förut inrotat och i samhället skapades hierarkier. Sant eller inte? Man kan ju fråga sig om inte Harari har sneglat på Rosseau och hans lyckliga vildar.
Men det är inte samhället som sådant som varit det mest betydelsefulla för människans utveckling. Det har i stället varit möjligheten hos henne att göra sig olika föreställningar – helt enkelt myter som fått människor i stora antal att förena sig mot gemensamma mål.
Myterna är av många slag. En myt är den om nationalismen och staten med gränser därefter. En annan är om pengar vars värde vilar på förtroende – inte längre på guldet. En tredje myt kan vara den om det allomfattande stora bolaget, där hundratusentals anställda identifierar sig med sina kollegor och med bolaget och dess mål. En fjärde myt är de religiösa slagen av myter.
Människors gemensamma myter leder dem till samarbete i stora grupper, men även till gruppavund och krig. Samarbete kan i och för sig förekomma hos andra djur och insekter, men inte på samma sätt som hos människan. Bin samarbetar med varandra, men enbart med dem i samma kupa. Därför, menar Harari, härskar människan, medan släktingen schimpansen sitter inspärrad i en djurpark eller utsätts för plågsamma försök på laboratorier.
Liksom andra författare vilka redogör för människans liv och villkor under några årtiotusenden vill Harari från sitt helikopterperspektiv gärna spekulera över vad det är som gör människan lycklig. Inte oväntat finner han vid sina jämförelser att lyckan inte beror så mycket på yttre omständigheter och positiva indata, som pengar, med deras avtagande marginalnytta/-lycka, utan av andra orsaker. Buddismen med dess strävan efter inre jämvikt tycks ligga honom närmast hjärtat. Kanske underskattar ändå Harari de materiella villkorens betydelse för människans välbefinnande – om detta nu är samma som lycka.
De författare som nämnts ovan i artikeln är kulturpessimister. Så är även Harari. Dock med ett undantag – människan har blivit fredligare. Och på den punkten känner man sig nu, 2015, med tanke på dagens terrorism och inbördeskrig, inte lika övertygad som han. För pessimisten Harari är människan den store förstöraren och den som förändrat det mesta här i världen till det sämre. Ett exempel bland många är för honom den pågående klimatförändringen. Det en gång bland övriga djurarter så oansenliga Sapiens har blivit till en gud, men en missnöjd sådan som ständigt strävar efter behärskande. Vetenskapen leder till kloning av människor, ”förbättrande” gener, muterade individer och farliga virus, artificiella hjärnor. Allt detta pekar mot en farlig och kortvarig kommande tidsålder för människan, om man får tro Harari.