Anställningstrygghet för personliga assistenter avtalas bort av facket

Nya Tider har intervjuat Pierre-Yves Guig­nard, en fransman som med sin familj har bott en stor del av sitt liv i Sverige. Efter att tidigare ha arbetat inom vård och rehabili­tering, har han jobbat som personlig assis­tent i tio år – en anställning som fick ett ab­rupt slut. Han har inifrån fått se hur branschen fungerat genom åren och hur de ekonomiska orättvisorna mellan kommun- och privatanställda har blivit alltmer uppen­bara, samt hur opportunistiska profitsökare har letat sig till denna idag mycket lönsamma bransch.

I denna artikel avslöjar Nya Tider skandalartade fakta inifrån en verksamhet som kommit att handla allt min­dre om vård och alltmer om profit.

Pierre-Yves pekar på orättvisorna

Pierre-Yves Guignard är medlem i Kommunal. När han började arbeta som personlig assistent för en privat ar­betsgivare – efter några år som undersköterska – var hans jobb problemfritt och han kände att han inte be­hövde vara fackligt ansluten då.

– Det var under den så kallade pandemin 2020–2022 som jag upptäckte flera allvarliga problem som finns kopplade till personlig assistans i Sverige, säger han till Nya Tider.

NyT: Vilka är dessa problem?

– I stort sett har personliga assistenter nästan inget arbetsskydd alls om man jämför med andra yrken på arbetsmarknaden. Detta förstod jag 2021 och 2022, när stämningen i samhället blev allt hårdare.

När Karin Tegmark Wisell tillträdde posten som gene­raldirektör på Folkhälsomyndigheten i september 2021, samtidigt som EU-kommissionens ordförande, Ursula von der Leyen, talade om att införa ett så kallat vaccin­pass i hela EU, kände jag direkt obehag. Det var uppen­bart att dåvarande socialminister och ansvarigt statsråd, Lena Hallengren, skulle anpassa sig till den brysselstyrda politiken.

Det var så gott som givet att det mer avslappnade kli­mat som rådde i Sverige under perioden 2020–2021, vil­ket var ett stort undantag jämfört med resten av världen, snabbt skulle förändras. När Magdalena Anderssons re­gering plötsligt i början av december 2021 meddelade att vaccinpass snart skulle införas i Sverige, ”enligt rekom­mendation”, bestämde jag mig för att inte backa och stå på mig, oavsett vad det skulle innebära för mig person­ligen.

Liksom många andra hade jag som vaccinfri redan märkt en tydlig diskriminering från samhället och en ökande press från såväl arbetsgivaren som min patient att diskutera högst privata hälsorelaterade ämnen och min lagliga rätt att avstå från medicinska ingrepp.

NyT: Vad blev konsekvenserna av det?

– Min anställning upphörde när jag stod på mig och samtidigt visade mitt starka motstånd till det tilltänkta vaccinpasset, eftersom detta ”pass” stred mot mina och svenska folkets grundläggande rättigheter. Min arbets­givare sade då att ”lagen skulle utfärdas av domstolar” och tills dess skulle alla följa denna ”rekommendation”, oavsett vad man tyckte om den.

När min anställning ”upphörde” var jag inte ansluten till facket. Jag blev det först 2023, efter att rättegången var klar. Syftet med det var att kunna påverka fackförbun­det inifrån. Redan från början upptäckte min advokat att branschens fackförbund – Kommunal – och arbetsgi­varorganisationen hade kommit överens om att kringgå största delen av anställningsskyddet i kollektivavtalet.. Efter en lång och dyr rättsprocess både i Avtalsnämnden och Skiljenämnden uppnådde jag en förlikning med mot­parten i hovrätten, men jag kan dessvärre inte gå in mer i detalj på det här på grund av avtalad tystnadsplikt.

NyT: Hur påverkar det de privatanställdas förhållande till facket?

– För mig, liksom för många andra privatanställda per­sonliga assistenter, är det som att få en kniv i ryggen från Kommunal i frågan om anställningstrygghet. Detta usla kollektivavtal påverkar inte bara menligt de få medlem­marna, utan hela branschen. Det har däremot gynnat de privata aktörerna i verksamheten i en extrem utsträck­ning, eftersom dessa bland annat slipper dyra avgångs­vederlag. Egentligen borde Kommunal stämmas av per­sonalen och/eller staten, eftersom en så omfattande del av de statliga finansiella medlen hamnar i bidrags­entreprenörernas fickor.

NyT: Vad grundar sig frustrationen mot Kommunal på?

– Det huvudsakliga pro­blemet ligger i att fackför­bundet Kommunal samt arbetsgivarorganisatio­nerna Fremia och Vårdfö­retagarna har avtalat bort den sakliga grunden för en uppsägning för 80 000 anställda, arbetsgivarens omplaceringsskyldighet och till och med skriftliga varningar. Att båda har skrivit på avtalet påver­kar både de som är fack­ligt anslutna och de som inte är det.

Dessutom är varsel om uppsägning reducerad till en månad, oavsett hur länge man har haft tjänsten. Konsekvensen av det blir att i den privata sektorn för personliga assistenter finns det ”tids­begränsade anställningskontrakt på obestämd tid”, så kallade ”så länge uppdraget varar-tjänster” eller SLUV-tjänster. Dessa erbjuder ingen anställningstrygghet alls och uppsägningar sker efter patientens eller indirekt ar­betsgivarens godtycke.

NyT: Vad har hänt mellan Kommunal och Fremia?

– Mot slutet av mitt mål i Skiljenämnden anmälde Kommunal själva sitt eget kollektivavtal med Fremia till Arbetsdomstolen, så att det skulle prövas rättsligt. Kommunal lyfte fram två huvudpunkter under förhand­lingarna. Den första var att permanenta visstidsanställ­ningar (SLUV) gick emot LAS och den andra var att Kom­munal även gått emot EU-direktivet om tidsbegränsad anställning.

Kommunal ville att domstolen skulle bekräfta att av­talet är olagligt, så att de senare kunde utforma ett nytt kollektivavtal som var gynnsammare för de anställda.

Det gick dock inte som facket tänkt sig, då de förlorade målet i maj 2023 (AD 22/94). Arbetsdomstolen förklarade i stort sett att det är Kommunals medgivande i kollektiv­avtalet som gör dessa avvikande regler lagliga. De skrev till och med följande:

”Förbundet, som är en av kollektivavtalsparterna, har sedan lång tid tillbaka haft möjlighet att ta initiativ till en förändrad reglering inom ramen för omförhandling av avtalet.”

NyT: Vad blev konsekvensen av det?

– Efter att Kommunal fick det fastställt att avtalet inte strider mot lagen, skrev fackförbundet under ett nytt kol­lektivavtal med Fremia och Vårdföretagarna med i prak­tiken betydelselösa förändringar. Det otroliga är att den del av kollektivavtalet som heter skiljeavtal, som regle­rar hur en uppsägning får gå till och som Kommu­nal själv betraktar som ogynnsam för de anställ­da, togs bort från Fremias men inte från Vårdföre­tagarnas kollektivavtal, utan vidare förklaring.

Dessa två kollektivavtal skall förnyas i september respektive oktober i år. När jag kontaktar facket, så är det ganska uppen­bart att inget kommer att förändras i grunden.

NyT: Vad är skillna­derna mellan kommun-och privatanställda inom personlig assis­tans?

– Anställda på privata företag skyddas inte av LAS, medan kommunan­ställda får tillsvidareanställning med skydd av LAS. En konkret skillnad mellan privat- och kommunanställda är att privatanställda tjänar 38 kronor i timmen per so­vande jour enligt Fremia och Vårdföretagarnas avtal, medan ersättningen är ungefär tre gånger högre hos kommunerna. Löneskillnaden mellan privat- och kom­munanställda assistenter för en hundraprocentig tjänst kan landa mellan 4 000 och 5 000 kronor i månaden, till de kommunalanställdas fördel. Det är dock inte den enskilde som tjänar på detta, utan denna stora skillnad hamnar naturligtvis direkt i de privata entreprenörernas egna fickor. Dessa undermåliga kollektivavtal med Fre­mia och Vårdföretagarna har skapat en mycket attraktiv marknad för bidragsentreprenörerna i branschen.

För 30 år sedan var personlig assistans en i huvudsak offentlig angelägenhet, där 80 procent var kommunan­ställda, medan resterande 20 procent var privatanställda eller i kooperativ. Idag är situationen den motsatta, där många tidigare kommunala verksamheter har gått över i privat regi. Den breda majoriteten av personliga assis­tenter är anställda av privata entreprenörer, vilka tjänar mycket pengar.

Exempelvis företaget Humana, som har 2 000 patien­ter och 10 000 assistenter, i snitt fem assistenter per pa­tient, genererar runt 140 miljoner kronor i vinst varje år. Dessa entreprenörer tar inga risker alls, eftersom det finns en omfattande budget för personlig assistans i Sve­rige. Försäkringskassan betalade år 2023 ut 25 miljarder kronor och kommunerna ytterligare 5 miljarder till verk­samheten, och budgeten har fördubblats ungefär vart ti­onde år.

NyT: Det låter som att de privata vårdföretagen är de stora vinnarna?

– VD:arna på dessa medelstora vårdföretag får mycket generösa ersättningar. Boven i dramat är naturligtvis fackförbundet Kommunal, som år efter år sedan 1990-ta­let tillåter att denna orättvisa får fortsätta. Assistenterna försätts i ett prekärt läge, när det egentligen inte finns någon anledning att de skall vara i denna mycket oför­delaktiga och närmast maktlösa situation.

NyT: Det låter som att en hel del korruption förekommer. Hur ter den sig i branschen?

– Det förekommer fusk, korruption och till och med ren kriminalitet i branschen. Många mindre företag läggs ner bara för att omedelbart återskapas i annat namn av samma aktörer. Det är föga förvånande, eftersom det finns fall där man har låtit invandrade klaner arbeta med personlig assistans, där de får stora bidragsbelopp för att ta hand om egna klanmedlemmar. I den privata sektorn har det även gått så långt att entreprenörerna i vissa fall har uppmuntrat patienter och deras familjer att invandra till Sverige för att företagen sedan ska anställa anhöriga till dem utan några som helst krav på språk­kunskaper eller annat.

Den fastställda budgeten medger i snitt över 2 miljo­ner kronor per patient och år. Lägg därtill fördelaktiga kollektivavtal som naturligtvis lockar opportunister och allehanda lycksökare. Vi ser ofta upprörande nyhetsru­briker i media om fusk med personlig assistans, men det är själva affärsmodellen som är det stora problemet. Fö­reträdarna för arbetsgivarorganisationerna är skickliga på att främja patienternas intressen och tala varmt om dem, särskilt när det hjälper dem att öka sina vinster.

NyT: Vad gör myndigheterna åt problemet?

– Som så ofta när systemet utnyttjas är motreaktionen hård när den väl sker. Myndigheterna har fått upp ögo­nen för problemet och börjat nu dra åt tumskruvarna ordentligt, vilket tyvärr även patienterna numera börjar få lida för.

Det är redan runt 3 000 patienter som har fått sitt bi­stånd återkallat helt eller delvis de senaste fem åren. Kostnaden för en ny tillståndsansökan för att driva ett personligt assistansbolag fördubblades till 70 000 kronor i janu­ari 2025. Staten har också krävt åter­betalningar från olika assistansbolag eller patienter, trots att dessa har drivit sin verksamhet utefter beslut från offentliga biståndshandläggare. Samtidigt har Inspektionen för vård och omsorg (IVO) försökt att återkalla tillståndet från privata aktörer efter dessa återkrav, trots att dessa ibland inte ens hade hunnit vinna laga kraft. I fjol överklagade företaget Humana ett dylikt beslut. Företaget vann fallet och nu stämmer det IVO på 140 miljo­ner kronor i skadestånd.

Den mest ambitiösa reformen som nu pågår är att skaffa ett huvudman­naskap om beviljande av assistans­bistånd. Hittills har det ofta varit den kommunala biståndshandläggaren som själv har fattat beslut efter eget tycke. I framtiden kommer det att vara homogeniserade regler för hela riket.

Det vi kan vara säkra på är att reg­lerna för att få personlig assistans kommer att bli betydligt stramare. Det dröjer, men det blir intressant att se vad som händer framöver, när bi­ståndshandläggarnas beslut successivt omprövas med de nya reglerna.

NyT: Skulle en nationalisering av personlig assis­tans gagna branschen? Att verksamheten helt sker i offentlig regi?

– Jag tycker att regeringen borde överväga möjlighe­ten att göra det, i synnerhet som ett förhandlingsverktyg mellan olika inblandade parter. Sedan är inte jag över­tygad om att kommunerna alltid gör rätt. Det är ofta slö­seri med pengar samt rena karusellen med chefsbyten i offentliga verksamheter, men det har ändrats sedan in­flationen tog fart för fyra år sedan. En sak som är säker är att en homogenisering av arbetsvillkoren skulle gagna hela branschen.

Till skillnad från kommunen så har privata aktörer ett huvudsakligt mål: att tjäna pengar. Det betyder att vinsten måste maxi­meras genom att hålla kostnaderna nere, inte sällan på bekostnad av vårdkvaliteten.

Den privata aktören Inleva AB – som har funnits i Stockholm i drygt 15 år – erbjuder samma kollektivavtal som kommunerna, vilket bevisar att det är möjligt att hålla samma linje för alla. Varför skall fem eller sex skilda kollektivavtal tillåtas? Varför tillåts Kommunal ge privata aktörer, som slåss om samma kunder som kommu­nerna, så olika förutsättningar? Det sätter marknaden ur spel.

NyT: Vad beror Kommunals hand­lingsförlamning på?

– Anledningen verkar vara att led­ningen på Kommunal är svag och att de är dåliga på att förhandla. Ordfö­randen Malin Ragnegård och avtals­sekreteraren Johan Ingelskog hittar alltid ursäkter till att situationen får fortsätta och vill eller kan inte sätta stopp för detta absurda läge.

NyT: Finns det andra tänkbara lösningar i framti­den?

– En tänkbar strategi vore att dela upp patienterna i två grupper utifrån assistenternas perspektiv: patienter med medfödda sjukdomar som har rätt till Lagen om stöd och service (LSS) och de som har drabbats av en olycka eller sjukdom som skyddas av Socialtjänstlagen (SOL). Skillna­den mellan de två är framför allt att förutsättningarna i LSS är mycket mer generösa än i SOL, men detta tas inte hänsyn till idag när det gäller assistenternas villkor.

Myndigheterna kan samtidigt överväga att begränsa assistansen efter 65 år. Principen att låta patienten leva ett så självständigt liv som möjligt måste vägas mot att alla andra pensionärer också måste få leva ett bra och självständigt liv.

Politik är också konsten att förvalta begränsade resur­ser så bra som möjligt. Idag serveras inte lättöl till lång­vårdspatienter och det snålas med hemtjänsten på alla tänkbara vis för att spara pengar. En per­sonlig assistent till en enda patient kostar staten fem gånger mer än en undersköter­ska som i snitt tar hand om fem patienter. Detta beror på att det inte sällan krävs fem personliga assistenter per assistans­berättigad.

Fortsättningen av assistansen efter pensionsåldern har dessutom den perver­sa effekten att belöna patienter som kom­mer med funktionsnedsättning tidigare i livet än andra och kan därmed dra nytta av de generösa villkoren som LSS erbju­der.

NyT: Vad behövs konkret för att förändra situationen?

– Först och främst måste Kommunal sluta att slentrianmässigt förlänga avtalet med Fremia och Vårdföretagarna, vilket gör det möjligt att inte erbjuda samma an­ställningsskydd som för kommunanställ­da. Om inte arbetsgivarna ger sig, så bör Kommunal ta ut medlemmarna i strejk för att få till en förändring den vägen. Se på sjuksköter­skorna! När de går i strejk och kämpar för att få igenom sina krav, så är arbetsgivarna blixtsnabba med att hör­samma dem. Detsamma borde gälla för oss, men vi är det obegripliga undantaget på hela arbetsmarknaden i Sve­rige. Kollektivavtalen med Fremia och Vårdföretagarna har förvandlat personliga assistenter till närmast au pai­rer betalda av Staten.

NyT: Finns det något som hade kunnat förändra situationen?

– Ett varsel om strejk hade kunnat väcka uppmärk­samhet i samhället i stort, från assistenterna som ofta arbetar ovetande om sina kollektivavtal, men även från patienterna och deras anhöriga, som har bristande kun­skap om arbetsvillkoren. Det enda de ser är att det är svårt att få stabila och socialt anpassade assistenter i den privata sektorn. Det problemet finns inte hos kommu­nanställda. En strejk skulle också tvinga arbetsgivarna att ta sitt förnuft till fånga, men det vill representanterna på fackförbundet Kommunal inte höra talas om.

Skulle Kommunal fortsätta på samma spår framöver borde assistenterna överväga att vidta rättsliga åtgärder.

NyT: Varför vill inte Kommunal höra talas om att strejka?

– Enligt dem är det omöjligt att strejka, eftersom det skulle äventyra patienternas säkerhet. Det är naturligt­vis fel, eftersom man kan strejka trots att man befinner sig på sin arbetsplats.

NyT: Är systemförändringar möjliga att genomföra i dagsläget?

– Ja, men det måste finnas en politisk vilja att göra det. Inget parti har än så länge reagerat på det eller tagit sig an frågan i sin helhet. Det är beklagligt, eftersom vid varje valrörelse har LO – som Kommunal tillhör – skickat stora bidrag i olika former till partier som inte längre av­speglar eller ens respekterar sina medlemmars krav och åsikter.

NyT: Varför vill inte Sverigedemokraterna ta tag i frågan?

– SD visar än så länge inget intresse för frågan. Cari­na Ståhl Herrstedt, som är ansvarig för omsorgsfrågor inom partiet, ser för det mesta till patientperspektivet, men inte de anställdas. Enligt henne skall man ha rätt till personlig assistans på obestämd tid, oavsett hur mycket det kostar, eftersom man måste följa denna ”mänskliga rättighet”.