Undertecknad har svårt för det här med könskrig. Jag är nationalist, och grunden i nationalism är att folket håller ihop, och inte låter sig splittras. Strider mellan landsdelar, klasser och enligt kulturella och religiösa uppdelningar har förstört många länder. En sådan intern splittringslinje är nuförtiden att könen sätts mot varandra. Det återspeglar till stor del ett individualistiskt synsätt, att var och en ska vara komplett i sig, istället för en äldre kollektivistisk idé om att olikheterna kompletterar varandra för helhetens bästa.
Författarna går inte så mycket till angrepp på ideologin feminism i sig, utan försöker förstå vad som händer när samhället blir alltmer feminint. De sätter upp tesen att när det blir större andel kvinnor på arbetsplatserna, så blir värderingar och arbetssätt alltmer ”mjuka”. De är oroliga över konsekvenserna. De tar upp amerikanska siffror, från universitet, som visar på att kvinnor bryr sig mer om att studenter inte ska blir sårade än de bryr sig om yttrandefrihet. Myndigheter förmjukas: polisen till exempel har en taktik som heter SPT, särskild polistaktik. Den innebär att de ska arbeta med kommunikation och dialog vid till exempel kravaller, istället för att fysiskt försöka stoppa oroligheterna. I skolan är det vanligt med ”lågaffektivt bemötande”, som i praktiken innebär att personalen ska vara eftergiven mot våldsamma elever. De tar upp forskning som visar på att män är resultatorienterade, medan kvinnor är relationsorienterade.
Flera viktiga analysvinklar utelämnas nästan helt
Den analys boken försöker göra är ju tvärvetenskaplig, och en ekonomihistoriker hade platsat i författarteamet. Det är viktigt att komma ihåg att kvinnornas intåg på arbetsmarknaden de senaste hundra åren drivits av tekniska och ekonomiska faktorer, mer av det än ideologi. Även innan denna förändring arbetade förstås kvinnorna, de skötte hem och familj, och utförde också mycket jordbruksarbete och hantverk. Innan industrialiseringen var det hemmen som var vårdinstitutioner, förskolor, och skötte det mesta av livsmedelshanteringen. Nu gör kvinnorna till stor del samma arbetsuppgifter, men på arbetsplatser istället. Först började männen arbeta utanför hemmet, sedan följde kvinnorna efter, när tjänstesektorn exploderade i storlek under efterkrigstiden. Nu är kvinnor även på chefspositioner. Så det hela är egentligen inte så dramatiskt. Boken kan inte belägga att kvinnor skulle prestera sämre än män.
På ett ställe tar de upp att Sverige haft mycket ”maskulin invandring” från bland annat arabvärlden, de skriver att ”det skulle vara intressant att få reda på hur detta har påverkat Sveriges kultur…” Men sedan gräver de inte vidare i denna fråga. De missar det centrala, att i ett mångkulturellt samhälle finns det flera kulturer. Det de borde frågat, och sen undersökt, är hur detta har påverkat Sveriges kulturer. Men det gör de inte. Sedan funderar de över vilken påverkan postmodernismen haft, och kommer fram till att det inte är denna i sig som har drivit feminiseringen av Sverige, utan feminiseringen och postmodernism har ofta gått hand i hand.
Några alternativa förklaringar prövas
Boken fördjupar sig även i det man kallar ”funktionell dumhet”, som kort innebär att arbetsplatsen slutar bry sig om att verkligen producera, och mest sysslar med att skriva policydokument. Begreppet myntades av ledarskaps-och organisationsforskarna Mats Alvesson och André Spicer i boken Dumhetsparadoxen (se recensionen ”O, vad det låter bra!” i NyT v.46/2019). Frågan ställs om den funktionella dumheten i samhället kan bero på allt fler kvinnor och allt mer feminisering. Man hittar mycket korrelation, men lyckas inte belägga så mycket kausalitet. Mot slutet av boken refererar författarna mycket till Så vann woke av Joanna Williams (recenserad i Nya Tider nr.3/2024). Efter att ha gått igenom väldigt mycket av innehållet i Williams bok, skriver de att överensstämmelserna mellan woke och feminint tänkande är så slående att de ”frestas att sätta likhetstecken mellan begreppen”. Författarna anser att ”den feminina rationaliteten” håller på att vinna över den manliga.
Vidare i boken kommer författarna med ganska tvärsäkra påståenden om vad feminiseringen har inneburit för samhället: Vetenskapen blir ”mainstream” istället för djärv och utmanande, cancelkulturen breder ut sig, de hävdar att fler kvinnor i högskola och forskning innebär att en mer aktivistisk kultur blir mer vanlig. Jag tycker inte de har belagt orsakssambanden tydligt, men de kommer sedan till vad som är bokens hårdaste slutsats:
”Slutsatsen ligger nära att det vi nu bevittnar, när feminiseringen av Sverige tycks fortsätta obehindrat, är ett lands långsamma och obönhörliga sönderfall.”
Förändringarna handlar inte primärt om kön
Min reaktion är att författarduon nog stirrat sig lite blinda på en enda faktor i de stora förändringarna i Sverige. Förändringarna handlar inte primärt om kön, anser jag. De handlar primärt om teknik, ekonomi, ideologi, demografi och kultur. Om jag tvingades att välja, skulle jag hellre se att det var massivt med värdekonservativa, förnuftsskolade kvinnor på toppositionerna i samhället, än jag skulle se ett massivt antal kulturmarxistiska, irrationella män på dessa positioner. Det är inte könskompositionen som behöver ändras för ett bättre samhälle; det är ett ideologisk och kulturellt paradigmskifte som behövs. Därmed inte sagt att det skulle bli bättre av att kvotera in kvinnor framför män, bara för att de är kvinnor, naturligtvis.
Denna bok går igenom en massa fakta om samhällsförändringarna, nästan alltid välkända sådana, utan att riktigt kunna trovärdiggöra sina slutsatser. Vad som är feminitet och vad som är marxism, postmodernism eller något annat lyckas de inte bena ut. Hela tiden gnager hos mig tanken att det mjuka samhälle de talar om egentligen är ett allt hårdare samhälle. Vi håller på att få ett riktigt hårt samhälle, med massivt med brottslighet, antidemokratiska trosuppfattningar som breder ut sig, stenhård övervakning av medborgarna, förlorad integritet, terror, åsiktsförtryck, och underkastelse under globalisternas maktanspråk. Visst finns det en feminisering, men den gör oss mjukare så att vi har svårt att stå emot förhårdningstendenserna. Vi blir för rädda för att göra motstånd och vara hårda när det krävs. Det är vad det mjuka samhället gör med oss.
Köp boken här: Den mjuka staten
