Betalningssystemet i Sverige på väg mot total digitalisering

Förmågan att betala är helt avgörande för att samhäl­let skall fungera. Frågan om kontanternas ställning har återigen lyfts fram på högsta nivå, efter det att Anna Kinberg Batras betalnings­utredning duckade för frågan i sin slutrapport 2023 och förespråkade en ny utredning i stället. En sådan genomfördes under 2024 under led­ning av SD:s Dennis Dioukarev, som lyfter fram behovet att tvinga fram möjligheten att använda kontanter för vissa basinköp (mat, läkemedel och vissa offentliga tjänster).

När denna kontantutredning pre­senterades i december förra året var det dock tydligt att man valde att inte heller nu ta det radikala greppet att kräva att statens fysiska kronor all­tid skall kunna användas, trots en omfattande kritik mot att vi är på väg in i en helt kontantlös marknad. Det skall dock påpekas att utredaren var bakbunden av direktiven för utred­ningen, som var utformade för att ge exakt det resultat som utredningen kom fram till.

Riksbanken ansvarar för betalningssystemet

Riksbanken har i uppdrag av riks­dagen att ansvara för att betalnings­systemet i Sverige fungerar i alla situationer, vilket är ett av de huvuduppdrag som Riksbanken har genom reglering i Riksbankslagen.

Sverige är unikt i Europa, men kanske också i världen, genom att vi har gått extremt långt på vägen mot att inte längre ha några kontanter. Vi måste alltmer förlita oss på att elek­troniska betalningsfunktioner i olika former fungerar oklanderligt i alla lägen.

Skulle kontanter helt försvinna från den svenska betalningsmarkna­den, är risken mycket stor för att det i en krissituation uppstår allvarliga konfrontationer, plundringar och andra brott som snabbt skulle ge­nerera ett omfattande kaos i större delen av samhället. Riksbankens be­talningsrapport är därför viktig att studera och ta till sig, för alla som vill ta ansvar för att samhället skall fung­era i alla olika lägen.

Riksbanken senaste betalnings­rapport publicerades den 10 mars i år. I inledningen skriver man:

Staten är ytterst ansvarig för att be­talningar i Sverige är säkra, effektiva och tillgängliga. Därför behöver sta­ten agera genom att sätta ramar för marknaden och vidta åtgärder som löser omedelbara problem. Strävan efter säkerhet, effektivitet och tillgäng­lighet på betalningsmarknaden kan ibland gå hand i hand, men det kan också uppstå konflikter mellan dessa mål. Under många år har effektivite­ten varit prioriterat, i dag är säkerhet och tillgänglighet minst lika viktigt.

Trots att man resonerar kring de problem som kan uppstå om det inte går att betala, går inte heller Riks­banken hela vägen och tar strid för att de kontanter man ger ut alltid skall kunna användas.

Man bör därför läsa Riksbankens rapport med perspektivet att försöka förstå konsekvenserna av en even­tuell total avveckling av kontanter i Sverige. På många håll begränsas redan de som vill betala med kontan­ter av en egentligen helt ologisk möj­lighet för näringsidkare att kunna vägra ta emot kontanter, som Riks­bankslagen deklarerar är ”giltiga be­talningsmedel” i Sverige.

Det finns dock några ljusglimtar i de data som Riksbankens rapport redovisar, även om det är relativt små förändringar och man inte i tex­ten kommenterar just dessa. Trots att kontanterna som andel av BNP fortsätter att minska, svarar när­mare 50 procent av de som besva­rat Riksbankens enkät att de använt kontanter för något köp under den senaste 30-dagarsperioden 2023. Det är ungefär 15 procentenheter fler än i motsvarande enkät 2022. Ungefär 10 procent av de svarande uppger att de gjorde sitt senaste köp med kontanter, vilket är 2 procentenheter fler än året innan.

Avtalslagen kan tillämpas på Riksbankslagen

En viktig anledning till att det varit möjligt för bankerna att agera för att försöka avveckla kontanthante­ringen är att det i svensk lagstiftning finns regler om dispositivitet. Det be­tyder att avtal i förhållanden mellan jämbördiga parter, endera fysiska personer eller juridiska personer, kan kringgå lagregler i vissa sam­manhang. Exempel på en dispositiv lag är Köplagen (KöpL), där parterna anses jämbördiga, medan Konsu­mentköplagens (KKL) regler är tving­ande till konsumentens fördel, som anses vara en svagare part.

Effekten av detta är att det som fastställs som ”giltiga betalningsme­del” i Riksbankslagen, inte alls är gil­tiga betalningsmedel om en affärsin­nehavare ensidigt bestämmer att han inte vill ta emot kontanter. Det anses vara en överenskommelse mellan fö­retaget och en kund som går in i en butik där ett litet anslag om ”kontant­fri butik” eller ”vi tar inte kontanter” på entrédörren till en butik, restau­rang eller annan affärslokal.

Reglerna om disposivitet finns i Avtalslagen och förutsättningen för att en överenskommelse skall anses ha ingåtts är alltså att avtalsparterna kan anses vara ”jämbördiga”. Det är mycket tveksamt om det skulle kun­na anses föreligga en sådan jämbör­dighet i något annat sammanhang när åtgärden är 100 procent ensidig från en butiksägare gentemot en en­skild kund. Ändå är det så man valt att tolka denna lagstiftning, i den så viktiga frågan om kontanter verk­ligen skall anses vara giltiga betal­ningsmedel.

Riksbankslagen §12

12 § Kontanter och beredskapspengar är lagliga betalningsmedel.

Konsumentverkets information om hur reglerna om disposiviteten och kontantbetalningar ser ut närmar sig ren desinformation. Man skriver så här på sin hemsida om möjlighe­ten att betala med kontanter:

”Att betala med kontanter blir allt ovanligare i Sverige. På många stäl­len går det inte heller längre att beta­la kontant. Butiker får själva bestäm­ma vilka betalsätt de vill erbjuda.”

I praktiken godkänns alltså ett en­sidigt beslut av den starkare parten. Konsumentverket har rätt i den me­ningen att avtalslagen i förhållande till Riksbankslagen har tolkats så. Ef­fekten blir att om en person behöver en viss vara, till exempel ett par nya byxor, kan det med denna tolkning bli omöjligt att köpa dessa om man bara har kontanter.