Statsvetaren Magnus Norells bok Kalifatets återkomst – Orsaker och konsekvenser har det uttalade målet att gå till botten med frågor kring den teologiskt motiverade terrorn. Terroristorganisationen IS har utropat ett kalifat – en islamisk stat – som omfattar stora delar av Irak och Syrien. Genom sina professionella, brutala videoproduktioner har gruppen blivit ett av de viktigaste ämnena för dagen i den politiska debatten, både i Väst och i Mellanöstern. Diskussioner om var gruppen har sina rötter, och hur den är kopplad till islam i allmänhet, har vi dock sett mindre av i Sverige och andra västländer. Påståenden om att IS inte har något med islam att göra har framförts av bland andra USA:s president Barack Obama, och upprepats i svensk media. Detta medan IS själva påstår motsatsen. Nu vill Norell reda ut hur allt detta egentligen ligger till och gärna få igång en debatt även i vårt land. Han har akademiska befattningar vid The Washington Institute for Near Eastern Policy och The European Foundation For Democracy, och forskar om terrorism och säkerhetspolitik. Kalifatets återkomst var enligt författaren omöjlig att få publicerad av ett svenskt förlag, och han har därför valt att ge ut den själv. Åtskilliga förlag menade att boken var intressant, men att de av olika orsaker inte kunde ge ut den. Det är förstås anmärkningsvärt, givet ämnets relevans och författarens kvalifikationer, men kanske inte heller överraskande.
Bland bokens teser finner vi bland annat påståendet att Islamiska staten faktiskt är en muslimsk rörelse, och dessutom en med ganska gott teologiskt stöd för det mesta den tar sig för. Dessutom ansluter sig Norell till uppfattningen att begreppet ”islamofobi” är helt meningslöst, och helt enkelt inte borde användas, eller i alla fall inte tas på allvar. Det första av dessa påståenden är ganska självklart för de flesta med någon insyn i frågan överhuvudtaget. Det senare kan man nog också tycka att det ligger något i. Det är troligt att någon av dessa två idéer varit avgörande för förlag som antagligen varit tveksamma till att ge ut boken redan från början, på grund av de kontroversiella ämnen den berör. På det stora hela är boken ändå inte särskilt provocerande, utan ligger bekvämt inom vad som i alla fall internationellt skulle ses som liberal mittfåra. Norell skildrar Islamiska Statens framväxt ur tidigare militanta organisationer, och dess yttersta rötter i wahhabismen, den radikala form av sunniislam som utgör statsreligion i Saudiarabien. Han diskuterar också shia-sunni-konflikten, som utgör bakgrund till några av IS mest hårresande övergrepp. Även om Islamiska staten till del har samma lista över fiender som alla radikala muslimer –”korsfarare”, sionismen, USA med flera – har shiamuslimer, som man benämner med det nedsättande ordet rafida (”de som förkastar”) en särskild status som ärkefiender. I många av IS filmer avrättar gruppen civilister för att de misslyckats med att lämna upplysningar om sunniislam som de flesta sunnimuslimer kan antas känna till. Boken har även anspråk på att ge en viss geopolitisk bakgrund, och försöker reda ut hur de olika aktörerna i regionen förhållit och förhåller sig till konflikterna i Irak och Syrien, och till Islamiska staten. Muslimska Brödraskapet, och andra radikala muslimska organisationer behandlas. Dessutom diskuterar Norell islam och terrorism i Europa, och islams roll i den svenska debatten. Här kommer frågor om ”politisk korrekthet” och diverse märkliga tendenser i den samtida samhällsdiskussionen helt naturligt fram.
Det är alltså ett väldigt omfattande material som behandlas i Kalifatets återkomst, trots att boken inte spänner över mer än 230 sidor. Bristen på ett förlag är därför inte bara olycklig för vad den säger om svenska förläggares politiska ryggradslöshet, utan också för att en redaktör nog kunnat förbättra både ett och annat. Strukturen i boken lämnar faktiskt en del i övrigt att önska, och upprepningar och märkligheter i dispositionen stör ibland läsningen. Utan att kunna peka på någon särskild del som borde utelämnats, tror jag att en kompetent redaktör hade kunnat föreslå en tydligare koncentration på några huvudteman. Det spretar helt enkelt lite för mycket, och vissa påståenden hade mått bra av att beläggas, eller åtminstone kvalificeras. Norell avfärdar till exempel nästan helt tanken på att den tidigare shia-regeringen i Irak under Nouri al-Maliki och dess behandling av Iraks sunnimuslimer spelat någon väsentlig roll i framväxten av ISIS och senare IS. Ändå är det välbelagt att den USA-stödda shia-regeringens politik under Maliki spelat en stor roll åtminstone för terrororganisationens förmåga att rekrytera stora grupper ur Saddam Husseins gamla Baath-administration, något som betytt mycket för både dess militära och dess civila kapacitet. Dessutom tyder mycket på att många sunni-stammar anslutit sig till IS efter att ha avväpnats av Malikis regering. Om islams och islamismens ideologiska roll ofta underskattas i svensk vänsterjournalistisk och akademisk analys, tycks den alltså ibland få ta lite väl stor plats i Norells tolkningar. Politiska förhållanden utanför den strikt religiösa sfären spelar roll även för hur människor uppför sig i Mellanöstern, och har givetvis haft stor betydelse för IS möjligheter att etablera sig och spridas.
Den geopolitiska analysen, som visserligen är faktaspäckad, har av liknande orsaker också en del luckor. Saudiarabien och Turkiet, som ju utan tvivel bär ett enormt ansvar för både den radikala islamismen i regionen i allmänhet, och situationen i Syrien i synnerhet, fördöms exempelvis inte alls lika kategoriskt som Assad-”regimen” och Hizbollah. Norell visar en överraskande stor förståelse för dessa staters vilja att motverka Iran och politisk shiaislam i regionen, och tycks även själv antyda att det delvis är problematiskt att bekämpa IS, eftersom det i så fall kan gynna Iran, Assad och/eller Ryssland. Om man överhuvudtaget menar allvar med att det centrala problemet i denna konflikt är terroristorienterad, messiansk islamism, är detta förhållningssätt obegripligt. Shiamiliser som Hizbollah är ett problem för vissa länder i regionen, men de utgör inget globalt terroristhot, och har heller inte ambitionen att våldsamt tvångskonvertera sin närmaste omgivning till den egna sekten. Att jämställa områdets shiamuslimer med Islamiska staten, al-Qaida och andra internationella terroristgrupper blir däremot ”begripligt” ur ett krasst, cyniskt realpolitiskt perspektiv, där ett fortsatt utrotningskrig i Syrien är att föredra framför fred, om freden till äventyrs leder till att Rysslands eller Irans inflytande ökar i regionen eller att Assad sitter kvar. Det är det perspektiv som, påpekar även Norell, omfattas av Turkiet och Saudiarabien (och kanske USA), men givet den massdöd och massflykt som för närvarande plågar området är det en smått vedervärdig ståndpunkt, som det är tveksamt hur Norell själv ställer sig till.
Skildringen av konflikten haltar också något, eftersom flera aktörer saknas helt. I Norells tolkning av förloppet har länder som USA inte spelat någon som helst roll för den tidiga utvecklingen i Syrien – man misslyckades enligt honom helt enkelt med att stödja de ”moderata rebellerna” tidigt under den tydligen alldeles spontana revolten, vilket ledde till att olika extremister ”tog över”. Medan man, som Norell gör, kan avfärda ambitiösa konspirationsteorier som är utbredda i den muslimska världen och där Israel och USA till exempel skulle ha byggt upp Islamiska staten från grunden, är det lindrigt sagt konstigt att analysera konflikten i Syrien som om dessa två stater överhuvudtaget inte varit inblandade annat än genom den senaste tidens amerikanska bombningar. I kombination med den dubbla hållningen till exempelvis det uppenbart medskyldiga Turkiet (en ”självklar allierad”, enligt Norell) får man intrycket av att boken delvis är någon sorts försök att hjälpa Nato att legitimera sin osannolika och irrationella sammansättning, och sitt beteende i regionen. Graden av moralisk förkastlighet bestäms, eller kanske snarare modifieras kraftigt, av den realpolitiska relationen till USA och Nato, i Norells tolkning. Turkiet framställs som om regimen bara är lite förvirrad av sin islamistiska övertygelse, snarare än som en beräknande geopolitisk aktör som vid det här laget utgör en faktisk fiende till Europa. Saudiarabien får en liknande roll. Även om Norell är noggrann med att framhålla den saudiska statsreligionens centrala roll för moderna jihadiströrelser, och förklarar hur saudiska pengar bygger radikala och radikaliserande moskéer över hela västvärlden, tonar han ned det faktum att Saudiarabien faktiskt redan infört ungefär det samhälle IS vill bygga. De enda skillnaderna är att Saudiarabiens expansionism är diskretare och mer genomtänkt, samt att IS har en faktisk troende kalif, istället för ett cyniskt och perverst kungahus som i alla fall utifrån sitt uppförande att döma främst använder religionen för att bibehålla och utöka sin makt. Den här frågan blir väsentlig, om man som Norell menar sig diskutera västerländska normer och värderingar, ställda mot islamismens intolerans. Det realpolitiska hyckleriet i västs relation till Turkiet, Saudiarabien och flera andra länder i regionen borde då ifrågasättas betydligt hårdare. Sammanblandningen mellan USA:s/Natos kortsiktiga realpolitiska intressen och oheliga allianser med den principiella diskussionen om värderingar gör alltså att skildringen av konflikten i Syrien ofta blir minst sagt otillfredsställande. På många sätt hade det nog varit bättre att här sträva efter en mer värdeneutral rapportering om kriget, där fler perspektiv togs upp, och stirra sig mindre blind på hur Väst kan ”vinna” över till exempel Iran i kortsiktig, politisk mening.
Mer intressant, särskilt om man inte tidigare är insatt i frågan, blir det när Norell diskuterar det europeiska och svenska debattklimatet. Någon kanske skulle vilja peka på en viss självmotsägelse när han inom loppet av tre sidor vara utan direkt värdeladdning – om någon är ”mot judar” i ett eller annat avseende, skulle denne kunna beskriva sig som antisemit (vilket förekommit historiskt). Ordet ”islamofob” däremot är redan i sin etymologi konstruerat för att ogiltigförklara andras åsikter. En fobi är en irrationell rädsla, och att kalla någon islamofob är att mena att dennes åsikter per definition inte behöver tas på allvar. Ändå tänjer Norell trovärdighetens gränser när han tycks hävda att det är ”politisk islam” som i första hand inskränkt yttrandefriheten i Västvärlden. Den europeiska och amerikanska vänstern och journalistkåren har tystat människor med avvikande åsikter med exakt samma metoder längre än vi haft någon betydande muslimsk invandring, och utgör fortfarande en större anledning till att människor inte vågar yttra sig än de islamistiska organisationer de av någon anledning regelbundet allierar sig med.
Boken begränsar sig inte till det som hittills nämnts. Utanförskapsområden, integrationsproblem, Lars Vilks rondellhundar, Salman Rushdies Satansverserna och mycket annat diskuteras genomgående under bokens senare del. Här görs en hel del intressanta poänger, oavsett om man delar Norells övergripande perspektiv eller inte. En central och återkommande poäng är att radikal islam är en produkt av islams ortodoxa teologi – avvikande möjligen i sin våldsutövning, men inte på ett principiellt plan. Den måhända utopiska lösning Norell förespråkar är en inommuslimsk dialog och reformation. Han menar att en sådan process har påbörjats, men att den saboteras både av fundamentalister och av västerländska medlöpare som för dialog med representanter för Muslimska Brödraskapets olika frontorganisationer istället för med reformister eller muslimer i allmänhet. Etter värre blir det när man fördömer kritiska muslimer som allierade med islamofober, och Norell vill alltså istället se uppmuntran och stöd till dessa kritiker och reformister. Det här är svårt att se som en lösning på det mer omedelbara problemet att skydda Europas befolkning mot muslimsk extremism och ”integrationsproblem”. Norells synpunkter är ändå intressanta, och delvis originella.
Kalifatets återkomst är absolut inte sista ordet när det gäller Islamiska staten, radikal islamism eller svensk och europeisk undfallenhet och politisk korrekthet. Däremot utgör den, inte minst faktiskt på grund av just det breda grepp som kritiserats ovan, en bra inkörsport till vidare diskussion. Många av de fakta och frågor Norell diskuterar försmäktar för närvarande i utkanten av den svenska offentligheten – delvis inom alternativa diskussionsplattformar, delvis i begränsade expertgrupper. Att fler personer med hans tyngd tar bladet från munnen och lyfter frågorna är därför en välkommen nyhet i den svenska debatten. Ingen svensk tidning förutom Nya Tider har dock hittills recenserat den. Trots att den är så försiktigt hållen, trots dess urskuldande ton vad gäller Turkiets och Saudiarabiens flagranta stöd till de islamistiska terrororganisationerna, vill inte det svenska etablissemanget kännas vid den. Medan denna heta fråga diskuteras ur alla synvinklar i alla normala länder, verkar en sansad och faktabaserad debatt i Sverige om den islamistiska terrorn även fortsättningsvis vara hänvisad till alternativa medier.
