Brödköerna växer i krisens Finland

Det är fredag förmid­dag i mitten av februari. Himlen är klarblå och marken täckt av snö. Kylan biter i ansiktet, ter­mometern visar 18 minusgrader. I Kvarnbäcken i östra Helsingfors står människor tysta i en kö intill en industribyggnad. Här, från slutet av kön, går det inte att se hur lång den är. Den sträcker sig över hela långsidan av byggnaden och fortsätter sedan runt hörnet.

Men det är inte för att någon ny trendig butik har öppnat, eller för att fynda på superrea, som kön ringlar lång. Det är för att människor vill kunna äta sig mätta under helgen som väntar.

Kvarnbäckens livsmedelshjälp heter föreningen som i drygt 30 år organiserat en av Finlands största matköer. I folkmun kallas det fortfa­rande brödkö, leipäjono.

I det finska välfärdssamhället som byggdes upp efter andra världs­kriget fanns inga brödköer. Men det förändrades efter Sovjetunionens kollaps under tidigt 1990-tal, som följdes av ett Ryssland i kris. När det som i årtionden varit Finlands största handelspartner nu var nära statsbankrutt, hamnade även Fin­land i en akut ekonomisk kris. Den var mer brutal än i Sverige. Arbets­lösheten steg till 20 procent, staten tvingades till massiva offentliga nedskärningar samtidigt som flera krisande banker fick räddningspaket.

En diakon från kyrkan i Kvarn­bäcken hade sett hur allt fler nöd­ställda människor stod och rotade i livsmedelsaffärernas sopcontrain­rar. Frivilliga socialarbetare besluta­de då att matutdelningen måste ske på ett mer organiserat sätt i form av en kö.

Det var inte bara i Kvarnbäcken. På ytterligare några ställen i Helsing­fors skedde samma sak.

Brödköerna betraktades då som en skamfläck i finska samhället, men det sades att de var nödvändiga. Och de skulle bara vara tillfälliga under den svåra ekonomiska krisen.

Hundratals personer i kö

Drygt 30 år senare köar personer fortfarande för mat här i Kvarnbäck­en. Skillnaden är att antalet brödköer har ökat från ett tiotal till ett hundra­tal – bara i Helsingforsregionen. Och köerna har blivit allt längre.

Två gånger i veckan delar de ut mat i Kvarnbäcken, och kön växer sig lång redan innan utdelningen in­leds klockan nio. Det gäller att vara på plats tidigt för att vara säker på att få mat.

När Nya Tiders reporter anländer efter klockan tio är kön fortfarande flera hundra meter. Det är tyst, ing­en säger något. Praktiskt taget alla ser ut att vara där ensamma, men inga talar med varandra. Det är en övervikt av pensionärer, men också många i medelåldern eller betydligt yngre. Några mammor med barn­vagn. Många drar en dramatenväska bakom sig som de ska lasta maten i. Andra har med sig påsar.

Svinn från butikerna

Nya Tiders reporter går vid sidan av kön för att komma fram till själva slutpunkten, där hjälparbetare i gul väst syns till. Där finns stora backar uppställda med olika sorters bröd. Nästan alla förpackningar har ett klistermärke med ”30%” på. Det är bröd som livsmedelsbutikerna för­sökt sälja till rabatterat pris nära utgångsdatum men som ändå blivit osålt. Föreningen hämtar upp dessa livsmedel från butikerna och så hamnar det här i nödhjälpen.

På plats blir Nya Tiders reporter vänligt bemött av hjälparbetarna. Ingen kan någon svenska alls, och engelskan är bristfällig, men de sva­rar så gott de kan. De betonar att vi gärna får fotografera de som arbetar där, och den verksamhet som pågår, men inte så att ansiktet syns på nå­gon som står i kön.

– De är i en utsatt situation. Här får alla vara anonyma, förklarar en hjälparbetare.

Efter en tid tar han med oss in i den uppvärmda industrilokalen. Där pågår febril verksamhet. Kön ringlar sig in där och ut i kylan. Här står ännu fler backar uppställda med olika typer av livsmedel, som frukt och grönsaker, kött- och mejeriprodukter. Utdelningen verkar ske enligt principen frihet under ansvar. Personerna i kön får plocka på sig vad de behöver inom rimliga grän­ser. Hjälparbetarna övervakar bara, men utan ransonering.

”Jag har arbetat i 30 år med detta”

Vi träffar Sinikka Backman, som till skillnad från övriga hjälparbetare inte har någon gul väst på sig. I finsk media har hon tidigare berättat att det var när hon själv tvingades stå i just denna brödkö på 1990-talet, som intresset för att hjälpa samhällets nödställda växte.

Hon hade tidigare förlorat två barn, gått igenom skilsmässa och till slut gått in i väggen efter att ha varit chef i en städfirma under krisåren.

Några år senare tog hon över som verksamhetsledare för föreningen som fortfarande organiserar denna kö.

– Jag har arbetat i 30 år med detta. Men snart slutar jag. I maj gör jag min sista dag. Sedan går jag i pensi­on, säger hon till Nya Tider.

Hon berättar att föreningen har omkring 12 anställda med lön. Peng­arna kommer från kommunen, kyr­kan och från andra socialt inriktade organisationer. Men de är helt bero­ende av frivilligkrafter för att få allt att fungera. Det är ytterligare om­kring 15–20 som ställer upp helt gra­tis, och de allra flesta är på plats idag. Att det krävs så många, både avlöna­de och frivilliga, för att organisera en matkö är enkelt att förstå när man ser omfattningen av verksamheten. Livsmedlen ska hämtas från olika af­färer, transporteras till lokalen, stap­las upp i backar, och utdelningen ska ske på ett ordnat sätt så att så många som möjligt får mat.

Men inte ens en stor och välsmord organisation kan säkerställa att ing­en blir utan. Hon är starkt kritisk till vad hon beskriver som en ny metod från livsmedelsbutikerna, som domi­neras av ett fåtal stora aktörer i Fin­land.

– Affärerna skänker maten, men de har blivit mycket snålare. Istället för att skänka det som går ut sätter de det nu på 30–60 procent rabatt, allt för att tjäna pengar in i det sista. Det gör att maten oftare tar slut, ef­tersom priserna i mataffärerna stigit så mycket att allt fler köper de rabat­terade produkterna. Och då blir det mycket mindre över till oss.

Svårigheten att få tillgång till lika stora volymer livsmedel som förr, när dessutom köerna blir allt längre, har gjort att det oftare är personer som blir utan mat nu.

– Vissa dagar har vi haft 1 500 per­soner i kön. Då har flera hundra bli­vit utan. De får gå hem tomhänta.

NyT: Hur reagerar de på det?

– Ganska bra, trots allt. De vet att det inte är vårt fel och att vi gör allt vi kan.

Alla dagar finns en ständig oro – och beredskap – för att maten ska ta slut.

Så även idag.

Jarmo Peltonen, en av de hjälparbetare som Nya Tider talar mest med, går och hämtar en skylt där det står skrivet på flera olika språk – fin­ska, ryska, engelska och arabiska – att maten är slut för idag.

– Vi räknar hela tiden här inne hur mycket mat som vi har kvar i back­arna, och så står våra kollegor och räknar antalet personer i kö. Vi vill inte att någon ska behöva köa för att sedan få besked att maten tagit slut.

Han skyndar iväg med skylten till de hjälparbetare som står längst bak i kön. Tanken är att de ska hålla upp skyltarna om det strömmar till ännu fler personer.

Men snart kommer goda nyheter. Maten räcker idag.

– Idag är det bara 800–900 i kön. Den stränga kylan gör att många inte klarar eller kan stå i flera timmar, sä­ger Sinikka Backman.

20 000 köar – varje vecka

Till skillnad från under 1990-talet, då Finland praktiskt taget inte hade någon invandring alls, noteras nu allt fler utlänningar i brödköerna. Många av dem är ryssar, ukrainare och ester, som varit länge i Finland och i de flesta fall blivit medborgare. Men nu syns också allt fler invand­rare från Afrika och Mellanöstern. Även indier finns där: många av dem är studenter eller gästarbetare som fått lov att ta hela familjen till Finland. Nya Tiders bedömning är dock att större delen av kön utgörs av finländare.

Enligt Sinikka Backman samlar brödköerna numera 20 000 personer varje vecka i Helsingforsregionen. Siffran är svårbedömd eftersom ex­akt antal inte registreras, och de all­ra mest nödställda går till flera köer varje vecka. Därmed kan det handla om 20 000 utdelningstillfällen medan antalet personer är några tusen läg­re. Att köerna kommer att bestå även i framtiden är hon säker på, och räk­nar även med att de kommer att bli ännu större.

– Brödköer borde inte finnas i ett välfärdssamhälle. Men de är absolut nödvändiga så länge behovet finns. Regeringen genomför bara nedskär­ningar, nedskärningar, nedskärning­ar.

Hon är inte ensam i Finland om att vända sig starkt emot de sparpaket som haglar från regeringen. Men vad som ska göras för att han­tera Finlands växande statsskuld har hon inget svar på. Det är även tydligt i den politiska debatten. Vänster oppositionen har ett stort försprång mot regeringen inför nästa års riks­dagsval, och har kritiserat praktiskt taget alla besparingar – men utan att presentera en egen plan för hur lan­dets budget ska tillbaka till balans. Regeringen har därför anklagat op­positionen för populism, och säger att de är den enda regering som för­sökt att ta itu med problemen istället för att skjuta dem framför sig. Med euron som valuta har Finland sedan lång tid ingen egen penningpolitik och kan inte dra nytta av en försva­gad valuta för ökad export.

Med undantag för några år i bör­jan av 2000-talet, då Nokias fram­gångar fick finsk ekonomi att växa, har landet praktiskt taget varit i kro­nisk stagnation ända sedan 1990-tals­krisen. Senaste året Finland hade en budget i balans var 2008. Men efter Nokias kollaps har den finska ekono­min aldrig riktigt återhämtat sig.

Även då sades det från politiskt håll att lågkonjunkturen och proble­men skulle vara tillfälliga. En tillfäl­lig ökning av statsskulden kommer att följas av en minskning när kon­junkturen vänder.

Nästan 20 år senare har skuldsätt­ningen växt explosionsartat: just nu snabbast i hela EU. För 20 år sedan var skulden 30 procent av BNP, idag är den 90 procent. I reda pengar är det ungefär 250 miljarder euro – 2,7 biljoner svenska kronor. Det är dub­belt så mycket som Sveriges stats­skuld – i absoluta tal – trots att Fin­land inte ens är hälften så stort som Sverige.

Göran Persson varnar

Den nuvarande regeringen gick till val på att lösa problemen med mas­siva nedskärningar. Det har också genomförts: främst i välfärdssyste­men. Men fortfarande finns ett stort hål i budgeten – underskottet är 10 miljarder euro per år.

I Sverige lyfts Finland ofta fram som ett föredöme inom vitt skilda politiska frågor. Men vetskapen om att landet är i en allvarlig och smärt­sam ekonomisk kris är liten i Sverige – och kanske delvis även i Finland självt. Sveriges tidigare statsminister Göran Persson uttalade sig nyligen i finlandssvenska Hufvudstadsbladet och skrädde inte orden.

– Finland är i ett utomordentligt utsatt läge. Det är mycket värre än ni själva riktigt förstår, sa han och be­skrev statsskulden som en ”tickande bomb”.

Han upprepade sina berömda ord ”den som är satt i skuld är icke fri” och påminde om när han själv, under Sveriges ekonomiska kris på 1990-ta­let, behövde resa till Wall Street för att be om pengar (en stor del av Sve­riges och andra länders upplåning av statsskulden sker genom att vi lå­nar pengar av amerikanska banker och andra investerare).

– Jag träffade ett par hundra unga finansknuttar som skulle låna peng­ar till oss. Jag märkte hur hånfulla de var mot oss. Det blev väldigt påtagligt att det var de som hade makten. Inte jag. Jag var tvungen att be dem om pengar för att driva den politik jag ville, säger Persson till Hufvudstads­bladet.

Skuldbroms införs

På 1990-talet införde Sverige ett fi­nanspolitiskt ramverk för att statens finanser skulle vara i överskott och statsskulden därmed betalas av suc­cessivt. I Finland fattades inget så­dant beslut. Det gav finsk ekonomi mer flexibilitet att finansiera under­skott med lån. Först nu, 30 år senare, håller ett liknande system på att infö­ras, kallad skuldbroms.

I samma veva har Sverige, som nu har en låg statsskuld, slutligen över­givit sitt långvariga överskottsmål. Göran Persson har varit kritisk till det och sagt till kanalen EFN att idé­erna om att ”nu ska det lånas till ut­gifter” kommit tillbaka till vårt land. Mest kritisk har han varit mot de stora lån som tagits för att finansie­ra Natoupprustningen, utan någon plan för hur ekonomin ska tillbaka till balans. Sedan flera år tillbaka går Sveriges statsbudget med stora underskott och statsskulden börjar sakta växa.

I Finland är läget så illa att EU nu satt landet under lupp med en sär­skild budgetövervakning: en drastisk åtgärd som genomförs mot länder med kroniska underskott och ske­nande statsskulder.

Göran Persson menar att nedskär­ningar och höjda skatter är enda vä­gen framåt för Finland.

– Det här är djupt impopulärt. Jag var nog Sveriges minst omtyckta po­litiker under ett par år innan det så småningom vände och det gick åt rätt håll, säger Persson till Hufuvd­stadsbladet.