Nyligen avslöjade SVT:s Uppdrag granskning att alla de största assistansbolagen i Sverige har kopplingar till organiserad brottslighet (se NyT nr.9/2025). Det fick rikspolischef Petra Lundh att ställa sig på en presskonferens med ansiktet fullt av bekymmersrynkor, och gnällande pipa fram att ”alla måste vakna” och ”anpassa” sig till sakernas tillstånd.
Det är naturligtvis en ren skymf mot alla som i åratal, decennier, sett det komma och varnat. Men det är ingen slump att rikspolischefen ser ut och beter sig som en snäll socialtant, och lägger ansvaret för sitt eget misslyckande på medborgarna. Polismyndighetens förfall började för många år sedan – med Dan Eliassons inträde på arenan.
Dan Eliasson har sin ideologiska hemvist i punken, den subkultur som växte fram under det sena 70-talet och som präglades av lika delar nihilism och anarkosocialism, med fascistiska inslag. Han var medlem i ett av landets mer mediokra punkband (vilket i sig är en bedrift eftersom ytterst få av dem var lyssningsbara) och spelade bas hellre än bra. Detta stoltserar han gärna med eftersom ett förflutet i punken ofta anses som en fjäder i hatten i det politiska vänsteretablissemang dit han senare styrde kosan.
Precis som det sena 60-talets proggrörelse drevs punkvågen i mångt och mycket av ett utpräglat hat mot de arbetande klasserna. Föraktet och frånvaro av empati för de så kallade ”svenssons”, de vanliga skötsamma samhällsmedborgarna, lyste igenom varenda säkerhetsnål, vartenda falskt gitarrackord, varenda skränig slagdänga.
Att Eliasson aldrig växte ur punkkängorna har han visat prov på otaliga gånger, sedan han valde den bekväma karriärvägen i den socialdemokratiska fållan och blev deras förstahandsval till en rad olika toppositioner. Hans systematiska vanvård av de myndigheter han haft ansvar för grundar sig i just det nihilistiska, anarkosocialistiska samhällsperspektivet som kännetecknar en person som aldrig lämnat tonårsstadiet.
Det var den socialdemokratiska partiboken som tog Eliasson från posten som statssekreterare till generaldirektör för Migrationsverket (där han fälldes av justitieombudsmannen för att han sparkat en lägre chef för att denne hade ”fel” åsikter). Men det var Fredrik Reinfeldt och hans medborgarfientliga alliansregering som gav honom nästa toppjobb. 2011 utsågs han till generaldirektör för Försäkringskassan och fick en ny myndighet att vanvårda. På Försäkringskassan raderade Eliasson miljontals mejl för att dölja komprometterande uppgifter. Han anställde gamla kollegor som fick fria händer att rekrytera släktingar och vänner och han belönade vänskapskorruption med befordran. Mot slutet av hans tid på myndigheten var det endast en av fyra anställda som hade förtroende för honom när han till sist entledigades.
Under sin tid på som högste chef på Försäkringskassan gjorde han också skandal genom att öppet sprida hat mot SD-ledaren Jimmie Åkesson. På sitt Twitterkonto skrev han 2014: ”Normalt håller jag mig till socförsäkringen. Men J Åkesson i debatt gör att jag kräks!”
Efter hans fyra förfärliga år på Försäkringskassan var det många som drog en suck av lättnad och tog för givet att hans karriär som myndighetsterminator äntligen var över. Då kom nästa hånfulla örfil mot de svenska skattebetalarna: 2015 utsågs Dan Eliasson till rikspolischef.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.