Mark Brolin, nationalekonom från Handelshögskolan i Stockholm och omvärldsstrateg, är bosatt i Storbritannien och är en aktiv författare och debattör som inte minst har stor erfarenhet av Brexitdebatten, både före och efter folkomröstningen. Nu har han applicerat sin kunskap på den svenska situationen.
Brolin argumenterar i boken Sveriges roll i det nya Europa, 17 skäl till Svexit och internationell nystart utifrån en pragmatisk och väsentligen liberal utgångspunkt. Han kallar sig ”internationell” men inte ”internationalist”.
Framväxten av nationalistiska och ”populistiska” partier i många EU-länder ser han som en oundviklig folklig reaktion, inte just som genuina alternativ. Det gör att man tryggt kan sticka boken i händerna på varje samhällsintresserad person oavsett dennes övriga ideologiska böjelse. Alla kan få ut något av den.
En baksida av detta är att Brolin inte gör någon djupare analys av motiven bakom unionens bildande och tillväxt eller av till exempel migrationspolitikens syfte och resultat. Boken, som är på 175 sidor, kan så klart inte omfatta allt, men är lättläst och författaren går pedagogiskt igenom argument för argument. Totalt 17 stycken, som titeln antyder.
Koncensuskultur
Ett återkommande tema i boken är den konformism som utvecklas kring en hegemonisk ideologi och som kväver de flesta försök till saklig politisk diskussion. Det vi kallar ”politisk korrekthet” är ingalunda något exklusivt svenskt fenomen.
Kring ett sådant starkt maktcentrum, som EU-administrationen utvecklats till, uppstår ett ”formidabelt ekosystem” av politiker, journalister och rätttroende akademiker som är mer eller mindre direkt ekonomiskt beroende av EU-apparaten.
Brolin urskiljer flera ”intressearméer”. Först direktoraten och byråernas anställda. Direkta bidragstagare inom jordbruk, kultur med mera. En intressearmé utgörs av lobbyister. Det handlar inte sällan om företag vars hela affärsidé är att influera beslutsprocesser. Dessutom finns en lång rad ickestatliga organisationer, som inte sällan är indirekt betalda av själva EU-systemet.
En annan intressearmé utgörs av nationella politiker med brinnande EU-entusiasm, till exempel svenska Liberalerna. Kompromissernas dynamik ger lätt sådana partier i mittfältet ett oproportionerligt stort inflytande. Den mest betydelsefulla intressearmén utgörs av ledande politiker och tjänstemän i varje medlemsland. Brolin menar att den sista kategorin är farligast eftersom det är de som borde agera motvikt och försvara nationella intressen.
Från samhällsvetenskaplig forskning eller från kultursektorn kommer inte heller några korrigerande röster.
”I alla tider har alltså den akademiska sektorn typiskt använts för att skänka den existerande maktstrukturen (ett sken av) vetenskaplig legitimitet. Lika typiskt har kultursektorn använts för att skänka samma maktstruktur (ett sken av) moralisk legitimitet.” (Argument 6)
Men är då inte kulturens roll att ”utmana” rådande föreställningar? Nej, svarar Brolin, det som ”utmanas” är marginella åsikter eller tankegods som redan är förlegat, men som framställs som mäktigt bakom kulisserna.
”Nu som alltid lyser kritiken av samtidens dominerande ism med sin frånvaro. Som alltid stämplas kritiker av den egna tidens förhärskande sanning som råbarkade och populistiska.” (Argument 6)
Ekonomin
Mark Brolins tyngsta praktiska argument (Argument 2) är att EU-projektet inte ens är ekonomiskt lönsamt. Under Kol- och stålunionens och Europeiska gemenskapens tid, handlade samarbetet om frihandel. Det ledde då till hälsosam specialisering och effektivisering av Europas ekonomier, menar Brolin. Den tiden är sedan länge förbi.
I och med bildandet av Europeiska unionen växte ambitionerna i alla riktningar. Åtaganden och administration växte lavinartat, likaså medlemsavgifterna. Östutvidgningen har resulterat i betydande ojämnhet mellan medlemsländernas insats och utbyte. Resurstransfereringar från EU:s bäst fungerande ekonomier till de sämst fungerande leder till negativa incitament. Det ”skänker i praktiken strukturellt stöd åt oansvarig politik på medlemskapsnivå”, menar Brolin.
Fredsprojektet
Ett uttalat mål redan med Kol- och stålunionen var att förhindra krig genom att göra länderna ekonomiskt beroende av varandra, och genom att nationerna i internationalistisk anda nedrustar och låter en överstatlig myndighet agera skiljedomare vid tvister. Efter Sovjetunionens kollaps och kalla krigets slut har retoriken för sådan ”fredsutopism” blommat även för EU:s agerande på den internationella scenen.
Tanken bakom ”fredsutopismen” är att ett starkt försvar kan upplevas som hotfullt av konkurrerande makter och sporrar dem till upprustning eller i värsta fall krig i förebyggande syfte. Nedrustning signalerar däremot fredliga avsikter. Freden ska i teorin säkras av allt mer sammanflätade handelsförbindelser. Därtill kommer en, enligt Brolin naiv, tilltro att kvarstående politiska konflikter kan lösas genom förnuftig internationell dialog mellan experter snarare än kamp mellan ideologier.
Brolin menar att den internationalistiska retoriken är ”ett lapptäcke av naivism, egenintressen och korridoruppgörelser dolda bakom tvivelaktigt blomsterspråk samt allmänhetens brist på insyn” med syfte att rättfärdiga åsidosättandet av ”snäva nationella egenintressen”, det vill säga tvinga på nationernas majoritetsbefolkningar politik som de aldrig frivilligt skulle välja.
EU-ledningen tror inte ens själva på sin egen fredsretorik, menar Brolin. Det senaste stora EU-fördraget, Lissabonfördraget, som bland annat syftar till en gemensam säkerhets- och försvarspolitik är, enligt Brolin, ett steg på väg mot en ”supernationalistisk” hållning gentemot omvärlden (Argument 4-5).
Går det att reformera EU inifrån?
Det är frestande även för en EU-kritiker att förespråka att vara med i alla församlingar och verka för nedbantning och kontroll av besten. Det är en villfarelse, menar Brolin, som grundar sig i en naiv förståelse av hur en byråkrati fungerar (Argument 14). Den som lyfter ett problemområde måste först helgardera sin argumentation genom att ha utredningar bakom sig.
Innan utredningen är klar är ofta frågan i praktiken avgjord, eller så har man beslutat att ”lösa” problemet genom fler regleringar, som kräver ännu mer administration och ansvar från centralt håll. Byråkratier lever ett eget tillväxtliv.
Lösningen till varje problem är nästan alltid att det behövs större anslag och utvidgat mandat. I den privata sektorn finns alltid motkrafter, ägare som förlorar pengar vid resursslöseri. I statliga och överstatliga organisationer får anonyma skattebetalare dela på notan.