Därför hade inte styckmordsskandalen kunnat inträffa idag

Vid flera tillfällen påta­lar Josefsson att den här rättsskandalen inte hade kunnat inträffa idag. Det har han naturligtvis all­deles rätt i. Vad han dock inte säger något om är vad det beror på. Därför ska jag berätta det.

Att styckmordsskandalen alls kunde inträffa, och få så förödan­de konsekvenser för två oskyldiga män (och, förstås, för deras familjer och vänner), beror först och främst på avsaknaden av fria medier. All massmedial makt låg vid den här ti­den hos public service och de stora morgon-och kvällstidningarna. Det var de som bestämde åt vilket håll misstankarna skulle riktas och det var de som skapade drevet mot lä­karna. Varför de riktade in sig just på de båda läkarna är inte särskilt svårt att räkna ut. Dels var journalis­terna marinerade i vänsterfeminism och ett hat mot vita, ”privilegierade” män, dels insåg de ansvariga att be­rättelsen om två privilegierade läka­re som mördat och styckat en utsatt kvinna skulle sälja lösnummer.

De gjorde det också för att de vis­ste att de skulle komma undan med det utan konsekvenser. Det fanns ingen som kunde avslöja deras lög­ner och halvsanningar. I den värld där styckmordet ägde rum fanns inga fria medier. På 1980-talet var medier synonymt med det vi idag kallar systemmedia och deras platt­formar fick ingen annan tillträde till. En överväldigande majoritet av be­folkningen, från unga till gamla, fick sina nyheter via public service och de stora tidningarna.

I varje hus och hem fanns DN, Svenska Dagbladet, Aftonbladet el­ler Expressen – ibland flera av dem eftersom många trodde de fick oli­ka vinklar på nyheterna genom att köpa fler tidningar. Ett fritt internet, med oberoende medier, låg ännu långt in i framtiden och de enda al­ternativa röster som möjligen kunde höras var en och annan insändare i landets lokaltidningar, men dem brydde sig ingen om.

Det innebär givetvis inte att polis och åklagare kan ursäktas för det som skedde. Den inkompetens och godtycklighet som präglar polisundersökningen i da Costa-fallet är skrämmande och vänder upp och ner på alla föreställningar om det svenska rättsväsendet. Men det var medierna som skapade drevet, som bestämde åt vilken håll opinionen skulle påverkas och som kablade ut lögn efter lögn för att banka in i både allmänheten och rättsväsendet att de båda läkarna var skyldiga.

Så mycket makt fanns koncentre­rad i dessa medier att de lyckades. De fick med sig både polis och åklagare på tåget och till sist ingöt begreppet ”allmänläkaren och obducenten” samma hårresande obehag hos all­mänheten som Jack the Ripper eller The Boston Strangler. Allt på grund av avsaknaden av fria medier.

Själv var jag drygt 20 när Catrine da Costas styckade kropp hittades och jag minns mycket väl hur jag på­verkades av mediernas blodiga drev. Jag blev snabbt fullkomligt överty­gad om de två utpekades skuld efter­som jag trodde att tidningarna och public service rapporterade fakta. Rubriker som ”Barnets berättelse”, ”Polisen jagar fotografier i bank­fack” och ”Polisvittnet” fick mig att anta att det faktiskt fanns ett barns berättelse. Jag förutsatte att det ex­isterade fotografier och tog för givet att det fanns ett pålitligt vittne inom poliskåren.

Ingetdera var fallet. Det som kallades ”barnets berättelse” har vi­sat sig vara en uppenbart sjuk kvin­nas fantasier, vilka tog sig uttryck i fruktansvärda övergrepp på ett litet försvarslöst barn. I stället för att ge­nast kontakta de sociala myndighe­terna och göra en orosanmälan mot modern lät polisen övergreppen fortgå, månad efter månad, medan det stackars barnet ovetande utnytt­jades som ett slagträ mot sin egen far.