Dold historia: Bilderberg formar vår värld från skuggorna

Vi kommer i denna his­toriska analys titta på hur ett Bilderberg­möte i Sverige 1973 helt skulle förändra vår värld. Ett enda exempel med dramatiska följder. Som vanligt är det pengar som styr i bakgrunden, så vi kommer att ”följa pengarna” – ett populärt idiom som betyder att man undersöker finan­siella åtgärder och transaktioner för att avslöja dolda sanningar. Vi kommer då att upptäcka att till synes osammanhängande händelser un­der flera års tid egentligen var väl­regisserade för att uppnå en dold finansiell elits förutbestämda mål, något som allmänheten inte har en chans att se eller förstå medan det sker. Först efteråt kan vi se mönst­ren, lägga pusslet och se de dolda krafterna bakom. Låt oss börja 1969, vid slutet av president Richard Nix­ons (1969–1974) första ämbetsår, för att sedan se hur det är kopplat till Bilderberggruppens möte i Saltsjö­baden i Sverige fyra år senare.

USA i en omöjlig situation

År 1969 hade den amerikanska eko­nomin återigen gått in i recession. För att bekämpa nedgången sänktes de amerikanska räntorna kraftigt fram till 1970. Som en följd av de fallande räntorna började ”spekula­tiva pengar” lämna dollarn i rekord­mängder i jakt på högre kortsiktig avkastning i Europa och på andra håll. Det var resultatet av en nästan decennielång amerikansk vägran att devalvera dollarn och den då enorma oreglerade eurodollarmark­naden, som ledde till okontrollerad valutaspekulation. Euron infördes först 1999, så begreppet eurodollar syftar på dollarfonder som innehas av icke-amerikanska banker, inklu­sive filialer av amerikanska banker utomlands. Namnet kom sig av att det ofta handlade om ”dollar i Eu­ropa”.

USA såg 1970 ett nettokapitalutflöde på 6,5 miljarder dollar. Men i takt med att den amerikanska reces­sionen fortsatte och räntorna fortsat­te att sjunka även in i 1971 så nådde kapitalutflödet det året hela 20 mil­jarder dollar. En enorm summa på den tiden som motsvarar nästan 160 miljarder dollar i dagens värde. I maj 1971 registrerade USA sitt för­sta månatliga handelsunderskott, vilket utlöste en internationell pa­nikförsäljning av den amerikanska dollarn och värdepapper knutna till den. Situationen gjorde Washington närmast desperat. År 1971 utgjorde USA:s officiella guldreserv mindre än en fjärdedel av dess skulder, vil­ket teoretiskt sett innebar att om alla utländska dollarinnehavare krävde guld i enlighet med ingångna avtal, så skulle Washington inte kunna leva upp till det utan drastiska kon­sekvenser.

Wall Street-etablissemanget hade dock övertalat president Nixon att inte sälja dollarn mot guld, trots mycket stark internationell efterfrå­gan. Samtidigt vägrade samma bank­etablissemang att låta Nixon devalve­ra dollarn mot guld (höja guldpriset), något som enligt de flesta ekonomer hade behövts i nästan ett decennium för att stabilisera ekonomin.

Nixon chockar världen

Den 15 augusti 1971 tog Nixon i stäl­let ett beslut som har konsekvenser ända in i våra dagar. Efter att ha tagit råd från en nära krets av rådgivare som George Shultz, Paul Volcker och Jack Bennett, tillkännagav USA:s president ett formellt upphävande av guldstandarden, det vill säga dol­larns konvertibilitet till guld. Det var ett drag som chockade omvärlden, då det i praktiken tvingade världs­marknaden att i stället ha en ”dollar­standard” utan uppbackning av guld. Pengar som genom guldet tidigare haft ett beständigt värde förvand­lades således till valuta, fiatpengar utan myntfot. I stället för att ha täck­ning av till exempel en guldreserv, grundas deras värde i en stats be­skattningsrätt och lagstiftningsmo­nopol.

Utländska innehavare av ameri­kanska dollar kunde plötsligt inte längre lösa in dem mot amerikanska guldreserver, vilket var den centrala bestämmelsen i Bretton Woods-systemet från 1944 – grunden för den boomande efterkrigsekonomin.

Europeiska länder, Japan och andra försökte få Nixon att upphäva sitt beslut, vilket resulterade i en kom­promiss som kallas Smithsonianavtalet. USA devalverade formellt dollarn med endast 8 procent mot guldet, vilket placerade guldpriset på 38 dollar per troy-uns (engelska troy ounce) i stället för de då långvarigt rådande 35 dollar, vilket var långt från den 100-procentiga devalvering som de allierade länderna krävde.

Genom att plötsligt förklara för världens dollarinnehavare att deras papper inte längre kunde lösas in mot guld så drog Nixon i praktiken undan matten för världsekonomin och därmed världens alla valutor, vilket satte i gång en serie händelser som skulle skaka om världen som aldrig förr och ge närmast obegrän­sad makt till banker som nu kunde skapa en obegränsad mängd valuta ur tomma luften, som sedan måste betalas med skatter och ränta från riktiga värden.

Trots att det var den enskilt vikti­gaste åtgärden som Nixon genomför­de som president, som helt föränd­rade världen och lade grunden för den nyfattigdom vi ser idag, så är det få som minns honom för det. I stället är det Vietnamkrigets protester och skapade distraktioner som Water­gateskandalen, som hans namn för­knippas med – vilket många menar är allt annat än en slump.

Spekulanterna tar makten

Bara några veckor efter att Smithsonianavtalet undertecknades så hade det lilla förtroendet för det börjat kollapsa. Det stod snart klart att av­skaffad myntfot och de resulterande internationella ”flytande” växelkur­serna i början av 1970-talet inte hade löst någonting, utan tvärtom, även om det köpte lite tid för en finanselit med långtgående och dolda planer.

Många europeiska ledare och andra menade att en mer naturlig och även fungerande lösning hade varit om USA i stället hade devalverat dol­larn till en mer realistisk nivå. De krävde ett högre dollarpris för guld. Exempelvis Frankrikes Jacques Ru­eff, de Gaulles tidigare ekonomiska rådgivare, krävde ett guldpris på 70 dollar per uns. Detta menade Rueff skulle lugna spekulationerna i värl­den och göra det möjligt för USA att återbetala sina destabiliserande dol­larsaldon utomlands, utan att kasta USA:s inhemska ekonomi i kaos.

Ekonomer menade att det även hade gett ett enormt uppsving för USA:s industri, eftersom dess ex­portprodukter skulle kosta mindre i utländsk valuta. Amerikanska in­dustriintressen skulle återigen ha dominerat över finansiella aktörer i amerikanska politiska kretsar. Men krafter bakom kulisserna ville annat och Wall Street-etablissemanget säk­rade därmed sin makt på bekostnad av amerikansk industri, nationellt välstånd och att hela världsekono­min urgröptes.

Guld – billigt för vissa

Guld har historiskt fungerat som en värdestandard, då det är en efter­traktad bristvara, mot vilken värl­dens nationer har fastställt villko­ren för sin handel och därmed sina valutor. När Nixon beslutade att inte längre hedra amerikanska valutaförpliktelser i guld, öppnade han flodportarna för en världsomspän­nande spekulationsekonomi vars like aldrig tidigare setts i historien. I stället för långsiktig stabilitet med fasta växelstandarder, förvandlades valutakurser och därmed världshan­deln efter augusti 1971 till ytterligare en kasinoliknande arena för speku­lation.

De verkliga arkitekterna bakom Nixons strategi fanns dock inte i USA, inte ens på Wall Street, utan i de in­flytelserika finansbankerna i City of London (en egen nation/jurisdiktion likt Vatikanen och Washington D.C.). Bankirer som Siegmund Warburg, Edmond de Rothschild, Jocelyn Ham­bro och andra sade sig se ”en gyllene möjlighet” i Nixons upplösning av guldmyntfoten sommaren 1971 (läs: de låg bakom det). London skulle återigen bli ett viktigt centrum för global finans, och återigen med ”lå­nade” medel, den här gången med amerikanska ”eurodollar”.

Det kan här vara värt att känna till att efter augusti 1971 var den domi­nerande amerikanska säkerhets- och utrikespolitiken, under Vita husets dåvarande nationella säkerhetsråd­givare (1969–1975) Henry Kissinger, att kontrollera – inte att utveckla – ekonomier över hela världen.

Smithsonianavtalet stoppade dock inte utflödet av dollar, utan detta för­värrades 1972, då massiva kapitalflö­den återigen lämnade dollarn till för­mån för valutor i Europa och Japan. Detta pågick fram till den 12 februari 1973, då Nixon slutligen tillkännagav en andra devalvering av dollarn, då på 10 procent mot guld. Detta satte det nya priset för guld till 42,22 dol­lar per uns, vilket är det gällande priset för den privata centralbanken Federal Reserve ända till denna dag. Detta trots att marknadsvärdet för guld i juni 2025 låg på över 3 400 dol­lar per uns, alltså mer än 80(!) gånger över Federal Reserves officiella men för de flesta helt okända pris.

Vid denna tidpunkt inledde alla större världsvalutor en process som kallades ”styrd flytande växelkurs”, eller mer talande ”smutsig flytande växelkurs”. Det är ett växelkurssystem där en valutas värde hu­vudsakligen bestäms av marknads­krafter, men där regeringar eller centralbanker också kan ingripa för att påverka kursen. Det är en kom­bination av flytande och fast växel­kursregim.

Mellan februari och mars 1973 sjönk värdet, med hjälp av denna ”smutsiga” metod, på den amerikan­ska dollarn mot den tyska D-marken med ytterligare 40 procent. Perma­nent instabilitet hade nu införts i världens monetära system på ett sätt som inte setts sedan början av 1930-talet. Men även den här gången förberedde den dolda finansmakten i New York, Washington och City of London en överraskning för att åter­ta övertaget, allt enligt metodiken: problem – reaktion – lösning.

Hemligt möte i Saltsjöbaden

Planen bakom Nixons avskaffande av guldfoten den 15 augusti 1971 framkom inte förrän i oktober 1973, mer än två år senare, och även då förstod få personer förutom en handfull insider sambandet. Devalveringen av dollarn i augusti 1971 användes av finansetablissemanget i London- New York för att köpa värdefull tid, medan politiska insiders förberedde en ”djärv ny monetär design”, ett ”paradigmskifte” som vissa före­drog att kalla det. Vissa inflytelserika röster inom det angloamerikanska finansetablissemanget hade utfor­mat en strategi för att återigen skapa en stark dollar, och återigen öka sin relativa finansiella och därmed poli­tiska makt i världen, precis när det verkade som att de lidit ett avgöran­de nederlag.

I maj 1973, medan dollarns dra­matiska fall fortfarande var tydligt, möttes i hemlighet en grupp på 84 av världens främsta finansiella och politiska insiders utanför Stockholm på Grand Hotel Saltsjöbaden, som då tillhörde den svenska bankfamiljen Wallenberg. Det var Bilderberggrup­pen som samlats till sitt 20:e årliga möte. Som vanligt utan demokratisk insyn och med för allmänheten oftast okända makthavare. Den hemlighetsfulla gruppen hade grundades 1954 för att ”främja dialog mellan Europa och Nord­amerika” (se ”Bilderberg: Ljusskygg agenda sedan 1954” i NyT v.30/2022).

Henry Kissinger ville på grund av de ansträngda relationerna mellan USA och Sverige till följd av Vietnam­kriget, som dåvarande statsminister (1969–1976, 1982–1986) Olof Palme var en högljudd kritiker av, inte delta. Detta är den officiella versio­nen, men det finns de som tror att det mer handlade om att hålla låg profil, något som Kissingers närvaro hade omöjliggjort. Oaktat skäl, så är det få som tror att den amerikanska delegationen agerade annat än efter hans riktlinjer. Amerikanerna lade under mötet fram ett ”scenario” för en nära förestående 400-procentig ökning av OPEC:s oljeintäkter.