Wellhaven är en stad, eller kanske ett land, som fastnat i en hysterisk klimatalarmism. Invånarna har stängts av från kommunikation med omvärlden, för att de ska leva kvar i en socialistisk, totalitär, klimathysteribubbla. En svaveldimma hänger tung över staden och påminner ständigt människorna som går runt i den om hur akut klimatläget är – men dimman genereras i själva verket av regimen. Denna dimma är en ganska bra symbol för hur en regim förblindar sina medborgare. Makthavarna vill ha ett samhälle ”renat från orättvisor”. Den utopi som beskrivs har lite svenskt 70-tal över sig: det är en tro på att allt går att beräkna och planera, och att byråkratin kan skapa perfektion.
Vi får följa hur några dissidenter bygger upp en motståndsrörelse. Det antyds alltmer att regimen styr genom fabricerade hot, för att avleda uppmärksamhet och för att kontrollera människors känslor. Ibland proklameras lockdown mot något virus. Jag ska inte avslöja för mycket av handlingen, men det är skrämmande att se vilken hög teknisk nivå dissidenterna måste arbeta på. De bygger maskiner, gör tunnlar under staden och hackar statens datasystem. Det är lite skrämmande om det blir så i framtiden, att bara de mest teknikkunniga ska kunna göra något mot statens förtryck. Boken har massor av tekniska tips för aspirerande diktatorer i vår tid: regimen beslutar sig bland annat för att avsluta all kommunikation med omvärlden, och ersätter denna med textgenerering och deepfakes. Den framtiden är vi ju redan halvvägs inne i.
AI har förstås en viktig roll i romanen. Jag gör reflektionen att det inte är någon slump att AI marknadsförs så hårt nuförtiden. Syftet är uppenbarligen att vi ska lära oss tro på och älska AI, för det är ju den som ska styra oss i framtiden, om den inte redan gör det. Vi ska lära oss älska och dyrka vår förtryckare.
I George Orwells 1984 är det krig hela tiden, och befolkningen drillas att hata skiftande motståndare. I Wellhaven manipuleras invånarna med bland annat klimathysteri. Makthavare, till exempel medier, vill ju gärna mata oss med känslor som rädsla och hat, för att stänga av vårt tänkande och avleda vår uppmärksamhet. I Sverige hetsas som bekant ungdomar till våld mot dissidenter sedan lång tid. Vi har haft marxismen, den så kallade antirasismen, klimatalarmism och sedan 2022 lever vi i krigshysteri.
Mot slutet av boken förutspår författaren ett nytt sätt att begå mord. Hembotar, robotar som sköter hushållsarbete, har ju nyligen lanserats. I denna roman hackar en makthavare en persons hembot, och får den att mörda sin ägare. Det är en dystopisk förutsägelse som nog snart kommer att bli sann! Snart inträffar det första hackade-hembots-mordet någonstans i världen.
Den här boken går igenom många av de förtrycks- och kontrolltendenser vi ser i världen idag, och uppdaterar gamla dystopier med nya tekniska verktyg. Det står ”Del 1” på framsidan av boken, så vi får anta att det kommer en eller flera delar till. Bokens språk och stil är långt ifrån fullutvecklade, till exempel saknas helt dialog, vilket annars är ett bra verktyg för en författare att skapa verklighetsillusion och utveckla karaktärerna. Sådant som gestaltning, miljöskildring och karaktärsbyggande är verkligen rudimentärt i denna bok. Men författaren har något att säga. Därför blir det intressant att se hur han kan utveckla både handlingen och sin stil i kommande delar.
