Omslaget till Gunnar Sandelins Den stora omvandlingen – Sveriges förändrade demografi och dess effekter på brott (Karneval Förlag, 2024) kommunicerar något sömnigt och förnumstigt på samma gång. Som en broschyr man kan få gratis från en myndighet eller en årsrapport från någon stelbent koncern. En del av interiören i Sveriges riksdag pryder bokens framsida. Så bekant och så obönhörligt trist. Den jättelika väven som hängt där i evigheter. De två talarpodierna för riksdagens debatter, talmannens plats, mikrofoner och så några av ledamöternas stolsryggar. Ingen människa syns till. Det är som en blandning av en tom frikyrka och ett stängt IKEA. Snart släntrar de väl in. De som kan det där med att bestämma.
En luftig sal i grått, beige och blått. Här i Sverige har vi det där avmätta tilltalet. Det lönar sig knappast att höja rösten, oavsett vad som hänt. Gå sakligt till väga istället med hjälp av fakta, siffror och diagram. Så har vi uppfostrats och så har landet byggts. Åtminstone under modern tid. Men också de spåren håller på att försvinna. Sverige är numera livsfarligt och oberäkneligt, med bomber som briserar i trappuppgångar och pojkar som skjuts ihjäl när de är på väg hem från fotbollsträningar. Sveriges rekordstora invandring, har den verkligen något med det här att göra?
Gunnar Sandelin ska ha en eloge för att han länge haft styrka och mod att peka på just detta. Förutsättningarna har knappast varit de bästa. I det långa förordet redogörs för det morbida motstånd han och författarkollega Karl- Olov Arnstberg under 2000-talet utsatts för av ett floskelsprutande medialt etablissemang. Det är tydligt att systemets försvarare aldrig velat ha någon debatt. Istället har epiteten haglat över folk som antagit att det varit möjligt. Och det oavsett hur väl underbyggda deras argument varit. Auktoriteterna som vägletts av den fjärran stjärnan Allas Lika Värde har konsekvent vägrat kliva ned från sina välryktade hästar.
Sandelin ger ändå inte upp: ”Idag, tio år senare, hoppas jag att tiden ska vara mogen för en mer saklig diskussion om Sveriges demografiska utveckling.” Han talar sedan om ett ”vi” som ska komma till rätta med den samhälleliga söndring som är resultatet av ett uteblivet offentligt samtal. Det är rörande. Tala om obruten dialogvilja.
En kronologisk förändring av Sverige skissas upp. Olof Palme ville verka för internationell solidaritet. Sveriges riksdag skrev in experimentet mångkultur i grundlagen 1975. Det etniskt och kulturellt homogena Sverige blev därpå utsatt för en växande invandring som av någon anledning aldrig ville ta slut, trots all närvaro av föredömlig demokrati. En tidigare ambassadchef i Guinea- Bissau berättar att han haft invändningar mot den nya invandringspolitiken. Några politiker frågas också ut, och en person som varit styrelsemedlem i Stiftelsen Expo får säga sitt.
Sanningen, var är den? I bleka eftertankar hos personer som var med förr eller i analyser av gamla beslut från myndigheter? Kanske ska ett slutgiltigt svar materialiseras i de sammanlagda pusselbitarna. Så vi får veta att Ingvar Carlsson stänger invandringsdörren en aning på 1980-talet, men att Carl Bildt snart gläntar på den igen. 1990-talet kommer med våldsamma konflikter mellan svenskar och invandrare, Lasermannen mördar och Vitt Ariskt Motstånd bildas. På 2000-talet ställs invandringsdörren på vid gavel. Reinfeldt kräver att svenskarna öppnar sina hjärtan, och Löfven slår fast att hans Europa minsann inte bygger några murar. Det duggar siffror, årtal och citat. Massor av ingenjörer från utlandet blev det inte, trots att de utlovades. Massor av andra kom istället. Där dök gymnasielagen upp som välkomnade tusentals manliga afghaner. Ännu några citat, ännu några detaljer.
Men realpolitik är inte allt. Lyckta dörrar finns också, liksom dubbla budskap. Den före detta partiledaren för Folkpartiet (senare Liberalerna) Bengt Westerberg, intervjuas. Hans ståndaktiga hat mot missnöjespartier och dess föraktliga representanter verkar tillfälligt ha bytts till ett mer kollegialt tonläge. SD:s Jimmie Åkesson hade 2023 först påstått att folkutbytet var ett ”matematiskt faktum” men därpå förespråkat ”öppen svenskhet”, minns den ärrade liberalen. Westerberg konstaterar att begreppet folkutbyte kommer från FN:s rapport Replacement Migration från 2000. Fritt översatt blir det liksom folkutbyte. Men FN kanske säger det på ett snällt sätt, för de tycker att utbytet är något bra. Och svenskar på ett elakt sätt, för de kanske inte vill bli utbytta.
Efter att en finsk docent emeritus i systemanalys spått att muslimer kommer vara lika många som etniska svenskar i Sverige till år 2100, går boken delvis över i beräkningar och diagram. Det är befolkningsförändringar baserade på invandring som visas. Mansöverskott råder. Flertalet invandrare har minimal utbildning och skrala utvecklingsmöjligheter (lågt så kallat Human Development Index på FN-språk). I ett flertal svenska städer är etniska svenskar numera i klar minoritet.
Det sista segmentet av boken består av undersökningar om vilka avtryck den nya demografin gör i brottsligheten. Sandelin har genomgående använt Brottsförebyggande rådet som källa. Vi ser en konstant överrepresentation av invandrare i misstankeregister för brott som våldtäkt, mord, rån och dödligt våld. Vilka kategorier invandrare som i högre grad begår vilka brott går också att utläsa.
Jag slår igen boken. En tårtbit från ett diagram upplöses i mitt medvetande. Kanske finns det många därute som vill ta del av akademiska debattskrifter om vad som ter sig som ett utdraget lustmord på ett folk och dess kultur. Jag försöker se målgruppen framför mig. Socionomer som gråtläser under täcket på kvällen. Lärare i samhällskunskap som behöver ta värdegrundspaus med grabbarna. Psykopater som vill inspireras i sadism mot hela nationer.
Pensionärer på jakt efter en tid som flytt kan också vara en kategori. När de spisade Björn Afzelius och sippade rött vin. Det kunde nog bli lite rivig Rolling Stones också. Världen var på väg framåt. Vi måste göra såhär förstår du väl, kunde de säga. Nej, nej, vi gör såhär istället, då blir allt bättre! Sverige var ett enda vi – från Wallenbergs till DN Kultur och till dem själva. Paolo Roberto var ännu svartskalle men han skulle nog snart bli svensk, och de där punkarna skulle det säkert också bli folk av till slut. Alla behövdes. Det gällde bara att debattera. Ingen dold hand med långsiktig agenda så långt ögat kunde nå. Inga distraktioner som pillemariska akademiker kunde luras att fästa blicken på vid lämpliga tillfällen. Någon fattade bara fel beslut! Vi måste väl ändå kunna hitta det signerade dokumentet här någonstans!
Köp boken här: Den stora omvandlingen
