Europa leds av förrädare – rädda förrädare

Om inte fred uppnås genom förhandlingar kommer ryska styrkor att fortsätta att pressa de ukrainska försva­rarna bakåt. När Ryss­lands seger så är bekräftad och full­gången, kommer man att göra precis som man själva finner bäst. Det är inte osannolikt att aptiten på att in­förliva fler och större territorier till Ryssland kommer att växa i takt med att fler ryska soldater dör, och i takt med att Ryssland de facto kommer i åtkomst av dessa landvinningar. Varför efter det släppa dem ifrån sig?

Faktum är att i denna logik också ligger det största hotet mot att fredsförhandlingarna inte når i mål. Rysslands strategi har hela tiden va­rit att prioritera att Ukrainas militä­ra resurser mals ner mot minsta möj­liga ryska förlust, medan territoriella vinster har fått vänta. Att man skulle vara beredda att avstå att ta för sig, när sådana vinster framstår som allt­mer lättvunna, det är svårt att tro.

Den misstro som färgar ryssar­nas omdöme om det kollektiva Väst är också ett enormt hinder, eftersom det är på alla sätt väl motiverat. Gång på gång har ledare i Väst valt att svi­ka sina löften och Nato har hela tiden kommit närmare Ryssland, medan dessa röster fortsatt lovat något an­nat. Angela Merkel erkände till och med öppet i efterhand att man avsett att lura ryssarna med en Minsköver­enskommelse, som aldrig var ärligt menad och upprätthölls bara tills dess att man hjälpt Ukraina att bygga upp en stark krigsmakt. Ryska före­trädare har därför också blankt sagt nej till att något av dessa europeiska länder medverkar vid fredssamtal, eftersom ”de vill fortsätta kriget”.

Vi bör därför fråga oss: Hur ska ryssarna kunna lita på Trump och hans team, som trots allt bara har fyra år på sig? Vad händer sen? Och vad har man för garantier att den neokonservativa falangen i Wash­ington inte lyckas ta initiativet igen, med stöd av européerna och kanske ett bättre stöd i kongressen efter ett mellanårsval?

Det är utifrån de här realite­terna som förhandlingarna måste föras, om de ska nå i mål. Vad ska Ryssland kunna erbjudas för att av­stå från en de facto erövring av hela Svartahavskusten inklusive Odessa? Det är huvudsakligen rysktalande som bor även där. Och varför skulle man stanna innan man uppnått ett av sina viktigaste strategiska mål, att ”avrusta” Ukraina? Faktum är att ur Trumps synvinkel så finns det fak­tiskt inte mycket som hindrar Ryss­land att få som de vill även på dessa punkter, mer än att det skulle fram­stå som eftergivenhet och personlig svaghet och oskicklighet.

Vad kan Trump göra för att för­bättra sin förhandlingsposition? Det handlar förstås dels om att ge Moskva det Putin inte kan få på an­nat sätt. Att lägga ner alla sanktioner skulle gynna alla, även USA, men främst Europa. Det faktum att det i USA:s sändebud general Kelloggs för­handlingspropå även ingick att Nord Stream skulle lagas, är i detta avse­ende en ljuspunkt, eftersom det anty­der att USA inte längre skulle vända sig emot ett återupprättande av de ekonomiska förbindelserna mellan Ryssland och Tyskland.

Om detta faktiskt finns med bland de amerikanska förhandlings­korten, så kan vi möjligen tänka oss att Ryssland skulle anse det fördelak­tigt att avstå från större landförvärv. Sådana kan ersättas av andra krav på det framtida Ukraina, bland an­nat att man slutar diskriminera rysk­talande.