Sedan dess har den föga hedrande titeln Europas sjuke man använts för att beskriva de länder i vår världsdel som har allra störst problem ekonomiskt, politiskt och socialt. Det användes för Storbritannien från 1950- till 1970-talet, men begreppet har ibland hörts om Ryssland under 1990-talet, Tyskland under tidigt 2000-tal och senare även för sydeuropeiska länder.
Idag är frågan om inte hela EU måste betecknas som Europas sjuke man. En viktig parameter som visar detta är ländernas offentliga bruttoskuld (det som i folkmun fortfarande kallas för statsskuld). I Maastrichtkriterierna tillåts inte en skuldsättning på över 60 procent av BNP, men dessa kriterier har sedan länge slutat att följas. Idag är den genomsnittliga skuldsättningen bland EU-länder omkring 80 procent – bland euroländerna är det närmare 90 procent. De skenande skulderna drivs förstås av underskott i de offentliga finanserna. Eller på ren svenska: plus och minus går inte ihop. Utgifterna har varit högre än intäkterna. Om det sker något enstaka år är det inget problem, men när det sker år efter år är det inte en hållbar utveckling. Till slut sitter ett land och dess folk med skulder upp över öronen – och räntan ska betalas.
Trots att stora delar av EU är i kris tenderar dock ekonomiska diskussioner ofta att bli torra och abstrakta. Därför är det viktigt för oss som tidning att kunna skildra hur en ekonomisk kris uppkommer och hur den slår mot vanliga människor. Det allra bästa sättet är att vara på plats. Och i det här fallet behöver vi inte resa till de länder i södra Europa som vi ofta förknippar med ekonomiska problem. Det räcker med att ta sig över Östersjön till vårt grannland Finland. Vetskapen om att Nordens enda euroland också är ett land i allt värre ekonomisk kris är sannolikt liten i Sverige. Häromveckan visade visserligen SVT ett kort inslag om Finlands skenande statsskuld och att brödköerna växer.
”Allt har stagnerat. Det är ett deprimerande och pessimistiskt klimat, där folk skyller på varandra”, förklarade en finländsk kvinna och hennes man som förlorat tiotusentals euro på fallande bostadspriser och som nu söker hyreslägenhet i stället.
SVT-reportern själv, finlandssvenska Liselott Lindström, antydde att krisen i själva verket beror på att den nuvarande högerregeringen säger att det är kris:
”Efter år av mässande från regeringen om hur katastrofalt Finlands ekonomiska läge är så har budskapet gått hem hos folket. Världens lyckligaste land har drabbats av en inrotad pessimism, som leder till att folk hellre sparar än använder sina pengar. Det här påverkar ekonomin direkt.”
Men det är klart, de svenskspråkiga i Finland har det generellt gott ställt och vi hittade inte heller några sådana i Helsingfors brödköer.
”Vi måste bara tro på framtiden”, föreslog det par som nu sökte hyreslägenhet – med nedbrutna miner, vilket också var det budskap som fick avsluta inslaget.
Nyligen intervjuades även Göran Persson i finlandssvenska Hufvudstadsbladet där han berättade om sin erfarenhet av att hantera en hög statsskuld. ”Finland är i ett utomordentligt utsatt läge – det är mycket värre än ni tror”, förklarade han. Det har han rätt i.
Men inte vid något av dessa tillfällen blev medborgaren särskilt mycket klokare. De verkligt intressanta frågorna – och möjliga svaren – uteblev. Hur hamnade Finland här? Finns det någon väg ut ur eländet? Och vad säger att inte Sverige går ett liknande öde till mötes?
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
