Eva Vlaardingerbroek: ”Återvandring är kullen värd att dö för”

CPAC Hungary arrangerades för femte gången lördagen den 21 mars i Budapest av den ungerska tankesmedjan Center for Fundamental Rights. Konferensen, som är en europeisk gren av den framträdande amerikanska högerkonservativa konferensen CPAC, samlade över 3 000 deltagare och mer än 600 internationella gäster från 51 länder.

Bland talarna fanns ett imponerande uppbåd av statschefer, partiledare och opinionsbildare från hela den konservativa och nationalistiska världen: Ungerska premiärministern Viktor Orbán höll som vanligt konferensens huvudanförande och fick ett videomeddelande med stöd från USA:s president Donald Trump, som inte deltog personligen. Argentinas president Javier Milei, AfD:s Alice Weidel, Österrikes FPÖ-ledare Herbert Kickl, spanska Vox-ledaren Santiago Abascal och Hollands Geert Wilders stod alla på scen. Georgiens premiärminister Irakli Kobakhidze ersatte i sista stund Tjeckiens premiärminister Andrej Babiš, som tvingades återvända till Prag efter ett misstänkt mordbrandsattentat mot en vapenfabrik. Tidigare polske premiärministern Mateusz Morawiecki, de amerikanska kongressmännen Russ Fulcher och Andy Harris samt kommentatorer som Dave Rubin och Dinesh D’Souza kompletterade programmet.

En bitter eftersmak har lämnats av att Orbáns parti Fidesz förlorade valet tre veckor senare, men de ämnen som dominerade konferensen blir inte mindre aktuella för det: migration, nationell suveränitet och motståndet mot vad talarna beskrev som ett progressivt EU-etablissemang.

Vlaardingerbroeks tal

Som ovan antytts, var Vlaardingerbroeks tal det som blivit mest omtalat vid hela konferensen. Efter de inledande artighetsfraserna gick hon rakt på de centrala frågorna:

– I denna tid av förvirring och geopolitisk oro, där vi ständigt ombeds att ta ställning till andras konflikter och gränser, är det dags att vi i Europa håller fokus och besvarar de viktigaste frågorna. Nummer ett: Vad innebär det att vara europé? Och nummer två: Vad måste vi göra för att rädda denna kontinent?

– Låt mig börja med att säga att europé inte är något du blir av ett pass. Det är inte en pappersverklighet som kan delas ut till vem som helst av vårt etablissemang – till vem som helst som söker gratis sjukvård och gratis bostad. Europa är resultatet av tusentals år av ansträngning, umbäranden och uppoffring. Det är en i grunden mångsidig kontinent som kännetecknas av suveräna nationalstater. Våra folk är olika, men ändå lika – precis som bröder och systrar. Vi gör narr av varandra, vi kan bråka ibland, men när dagen är slut älskar vi varandra eftersom vi är sammanbundna genom historia, kultur, vår tro på Kristus och etnicitet. Ja, även etnicitet. Vi måste vara realistiska och erkänna att vi inte kan ta bort det ur ekvationen. Europa är historiskt sett en vit kontinent; inte bara övervägande vit, utan i allt väsentligt helt vit. Vi är Europas ursprungsbefolkning, och om vi fortsätter att antingen förneka det eller säga att det är något dåligt – som vårt etablissemang gör – då kommer vi att försvinna, och det kommer även Europa att göra.

Hon fortsatte med att argumentera för att européerna har en moralisk skyldighet att bevara och föra vidare sin civilisation, och avvisade föreställningen om att kulturen är ett passivt museum snarare än ett levande arv:

– Vi kan inte behandla vår civilisation som om den vore ett friluftsmuseum som vi bara är åskådare till. Vi är involverade i den, vi är kopplade till den, och vi har en moralisk skyldighet att skydda den och föra den vidare.

Vlaardingerbroek beskrev sedan hur det faktum att européerna inte längre är den dominerande befolkningsgruppen i sina egna samhällen märks i vardagen – och illustrerade det med ett konkret scenario. Föreställ er, sade hon, att ni befinner er i kollektivtrafiken och delar vagn med en grupp invandrarungdomar som spelar hög musik. Skulle ni känna er bekväma med att be dem sänka volymen?

– Jag tror att alla som är ärliga vet att svaret på den frågan är ”nej”. Det skulle vara ”nej” eftersom vi alla vet att även det mest oskyldiga försök att korrigera beteendet hos dessa invandrarungdomar skulle kunna leda till att de antingen förolämpar er verbalt, i bästa fall, eller i värsta fall, att de sätter en kniv mellan era revben.

Hon citerade sedan siffror som hon menade illustrerar problemets skala: Under de senaste 50 åren har över 80 miljoner migranter kommit till Europa, 30 miljoner under de senaste tio åren enbart. Under 2024 anlände cirka 4,2 miljoner invandrare till EU från länder utanför unionen – 11 500 personer per dag.

I talets kanske mest laddade avsnitt räknade Vlaardingerbroek upp konkreta fall av vad hon beskrev som invandrarrelaterat knivvåld mot unga européer: en 17-årig nederländsk flicka huggen i halsen av en nigeriansk invandrare, en 18-årig fransk pojke huggen i hjärtat av en senegalesisk invandrare, en 14-årig österrikisk pojke knivhuggen på gatan av en syrier.

– Mina ärliga känslor, mina damer och herrar, när jag hör ännu en nyhet som denna, är att jag inte står ut längre. Vi borde inte stå ut längre. Dessa pojkar och flickor blev förrådda av sina egna regeringar.