Fången på fyren – så skyddar makten sig själv

Sjöfartsverket bestod av ett antal avdelningar. En var sjökarteavdelningen som var särskilt säkerhetsklas­sad. Inte ens de anställda på Sjöfartsverket kunde komma in på sjökarteavdelningen utan särskild tillåtelse eller inbjudan till avdelningen. Anledningen var att den svenska militären gjorde de sjömätningar som låg till grund (en medveten lustighet) för sjökorten. Marinen hade egna sjökort som all­mänheten inte hade tillgång till.

Sjöfartsverket hade riksdagens uppdrag att ordna farleder för han­delssjöfarten och för fritidsbåtar. Farleder utmärks med bojar. I en bojad led så finns röda och gröna sjömärken på var sida om farleden. En sådan bojad led låg i Stockholms södra skärgård, strax nordväst om Landsort. Jag har själv seglat med min segelbåt till området för att tit­ta. Utmärkningen på styrbords sida (man seglar in från havet mot Trosa eller Södertälje) var inte rak.

År 1977 seglade det ryska farty­get Tsetsis på grund inne i farleden. Svensk lots fanns ombord. Sjöfarts­verket lade omedelbart skulden för grundstötningen på Tsetsis befälha­vare och den svenske lotsen. Lotsen skulle snart gå i pension. För honom innebar anklagelsen en personlig ka­tastrof. Ingen skuld lades på Sjöfarts­verket.

På sjökarteavdelningen arbe­tade en kartritare, Anders Ahlmark. Jag har själv pratat med honom i telefon senare. Han hade för sig att det fanns ett grund inne i farleden. Han gick in i ett rum där de hemliga militära mätningarna fanns. Mycket riktigt. Sjömätningsfartyget hade uppmätt ett grund och anmält det till Sjökarteavdelningen. Men grundet hade glömts bort när man ritade sjö­kortet. Grundet fanns i utkanten av farleden, men mellan bojarna.

Anders Ahlmark anmälde saken till ledningen, men ledningen höll fast vid att det ryska fartyget och lotsen bar ansvaret. Då gick Anders Ahlmark till medierna. Strålkastar­ljuset ändrades i 180 grader, bort från det ryska fartyget och mot Sjö­fartsverket.

Till saken hör att Tsetsis var ett ol­jefartyg och stora mängder olja hade kletats kring stränderna. Det var allt­så ingen banal olycka.

Det som sedan hände har knappt nämnts i medierna. På Sjöfartsverket reagerade folk som man brukar göra. Skjut den som rubbar våra cirklar. Anders Ahlmark frystes ute av sina kollegor för illojalitet mot ledningen. Fäll hellre en oskyldig rysk fartygs­befälhavare och en svensk lots än våra ansvariga chefer, tycktes Sjö­fartsverkets personal anse.

Jag talade många år därefter med några av Anders Ahlmarks kollegor. De fortsatte att hitta fel på honom. Han hade brutit mot den tystnads­kultur som råder i svenska myndig­heter. En svensk tiger.

Chefen på Sjökarteavdelningen och hans närmaste förtrogna hade känt till att sjökortet som användes hade varit ofullständigt. De gick till försvar för sig själva samt högste che­fen på Sjökarteavdelningen, alltså Sjökartedirektören. Anders Ahlmark och hans fru, som också arbetade på Sjökarteavdelningen, blev isolerade. Ingen (eller få) hade mod att visa ci­vilkurage.

Men det fanns fortfarande en stor risk att ledningen skulle göras ansva­rig för missen i sjökortet. Då dyker en ny person upp i handlingen. På den lilla juridikavdelningen, som en­dast bestod av fem personer, fanns den unge Johan Franson. Han talade tyska och engelska. Intelligent. När han gick på college i USA hade han en gång dejtat Hillary Clinton, men det var Bill som var den charmigaste.

Johan Franson fick ledningens förtroende att rentvå ledningen. Det första Johan Franson gjorde var att byta ut alla lås på Sjökarteavdelning­en och ge nya nycklar till alla utom Anders Ahlmark och hans fru. De två hade bara nycklar till sina egna ar­betsrum. Alla anställda skulle se hur isolerade de två var.

Situationen blev besvärlig för paret Ahlmark. Anders fann ingen annan utväg än att begära ompla­cering. Han började en omskolning inom Sjöfartsverket och placerades därefter på en fyr på Öland. Expres­sen hyrde en helikopter för att ta bilder. En av fyrvaktarna gick ut och vinkade till fotografen, vilket gav den välkända rubriken ”Fången på fyren”.

Anders Ahlmark vann inte den kampen. När jag talade med andra på Sjöfartsverket så gjorde en av dem den fina analysen att felet An­ders Ahlmark hade gjort var inte bara att försöka få rätt för att rentvå de oskyldiga. Han fick rätt, men han ville också att högste chefen på Sjö­karteavdelningen skulle få ta ansvar. Anders Ahlmark ville att Sjökartedirektören och några till skulle av­sättas.

Han utmanade makten.

Det går inte i Sverige.

Från kanslister till mellanchefer till avdelningschefer till generaldirektörer till regeringskansliet ända upp till departementen så skyddas alltid den som tillhör makten.

Svenska folket är inte indelat som i klaner från Mellanöstern och Somalia, men vi har en klanliknande myndighetskultur och ett klanlik­nande etablissemang. Public service är exempelvis uppbyggt som ett släktbaserat nätverk. Anders Ahl­mark utmanade makten som är ett finmaskigt nätverk där alla skyddas.

Anders Ahlmark köptes till slut ut från Sjöfartsverket. Han tog ett ar­bete som gräsklippare på Bråvikens golfklubb. Generaldirektören på Sjö­fartsverket tyckte om att spela golf. Han tillhörde Bråvikens golfklubb. Dit bjöd han in cheferna ibland för att spela. Ingen hade något att klaga på hur gräset var klippt. Anders Ahl­mark skickade mig anteckningar och texter som jag tror aldrig blev publi­cerade.

Därefter dog Anders Ahlmark. Men det finns en fortsättning på historien. Den unge Johan Franson gjorde ett mycket bra jobb. Han hade lyckats skydda makten. Han blev chefsjurist på juridikavdelningen. Den 28 september 1994 sjönk M/S Es­tonia med en militärlast ombord.

Sverige var transitland. För att bå­ten skulle kunna sjunka så måste det finnas ett hål i skrovet under vatten­linjen. Men båten fick inte bärgas för då hade militärlasten upptäckts.

I stället accepterade Sverige Carl Bildts teori att bogvisiret hade ram­lat av och fartyget hade vattenfyllts. Carl Bildt var då statsminister. Den som Sjöfartsverket utsåg att skydda makten var Johan Franson. Han fick uppdraget att hindra att Estonia un­dersöktes och bärgades.

Han lyckades.

Han införde en lag som krimina­liserade alla undersökningar av vra­ket. Lagen tillämpades till och med innan den hade trätt i kraft. Utan att ens kunna ro en eka så utnämndes Johan Franson efter en tid till Sjösäkerhetsdirektör. I resten av hans liv ägnade han sig åt att dölja san­ningen om Estonia. Andra fick sköta sjösäkerheten.

Denna berättelse ger en ganska god inblick i hur Myndighetssverige fungerar.