Men hur är det egentligen? Får man flytta och kräva att bo i vilket land man vill? Nej, så enkelt är det inte, och det tycker nog de flesta är bra.
Före första världskriget var det inom Europa förhållandevis fritt att flytta till ett annat land. De flesta länder hade inget passtvång, men det uppställdes olika villkor som yrkeskunskaper, pengar för att klara sig en tid eller en garant för detta. För judar som lämnade besvärliga förhållanden i Tsarryssland och kom att bo i ”ghetton” i Lund och Malmö gällde att nålsögat var trångt. För emigranter till ett land som USA krävdes dessutom att man klarade läkarkontrollen på Ellis Island.
För länder som Sverige var problemet med utländsk inflyttning innan 1914 inte särskilt stort. Bortsett från de skandinaviska länderna var inflyttningen ringa. Sverige var med ryktet om ”isbjörnar på gatorna” trots sin industriella utveckling inte särskilt populärt. Ännu vid sekelskiftet 1900 hade mindre än en procent av den svenska befolkningen utländska föräldrar (skandinaver oräknat).
Den övergripande orsaken till de måttliga emigrantströmmarna, bortsett från länder som USA och Argentina (italienare), var att världen var ”större” än idag. Hav, öknar, bergskedjor med mera hindrade sedan urminnes tider vanliga människor att flytta till andra länder. Som bekant har den tekniska utvecklingen som flyg röjt undan många hinder.
Efter Napoleontiden kom idéerna om nationalismen. Faktorer som samma språk, likartad kultur och geografiska förhållanden skapade nationer. Fanns inget eller bara ett rudimentärt språk så konstruerades ett gemensamt språk. Nationalismen innebar gränser och nya stater men också aggressivitet staterna emellan. Europas självförvållade olycka, första världskriget, var till stora delar en följd av överdriven nationalism.
En nation har sin bas i ett folkförbund som i huvudsak lever och tänker på samma sätt. Historien visar att länder som från början har en enhetlighet lätt splittras om större minoriteter får plats i majoritetens land, såvida minoriteten inte blir tillräckligt anpassad till majoriteten. Folkrika länder som Kina och Indien har kunnat ”absorbera” erövrare som mongoler och muhammedaner. Under historiens gång har många länder eller delar av dem övertagits av ett annat segerrikt folk-/slag. Vi behöver bara se över Östersjön och på fördrivningen av 400 000 finländare från Karelen. Samma förhållande gällde för de 12–14 miljoner tysktalande som fördrevs från Öst- och Centraleuropa efter andra världskriget. Det fanns helt enkelt inte plats för dem när andra ville bo i deras städer och ta hand om industrier, lantbruk, skogar och gruvor.
Än så länge talar vi tyst om vad som kan hända när mängder av så att säga fredliga emigranter kommer till Sverige. Afrika, där barnbegränsning inte slagit igenom, förväntas öka sin befolkning med 600 miljoner till år 2050. Om, teoretiskt, bara en procent (6 miljoner) av överskottet söker sig till välfärdens Sverige, så kommer den svenska nationen, som vi upplever den, inte att finnas kvar.
Nu blir det förmodligen inte så. Alternativen är flera. Det yttersta alternativet är givetvis stängda gränser – på riktigt.
Till Sverige kommer en del begåvade forskare och andra med kvalificerad yrkesutbildning. De allra flesta är dock asylsökande. Genèvekonventionen från 1951 (nr 37) är en grundbult för asylrätten och ger en strikt vägledning om vilka som bör få asyl: ”välgrundad fruktan för förföljelse p.g.a. sin ras, religion, nationalitet, viss samhällsgrupp eller politisk åskådning”. Så kallade ekonomiska flyktingar eller krav på familjeförening har inget att hämta ur den ursprungliga Genèvekonventionen.
Åberopandet av asyl, som alltså dominerar när det gäller invandringen till Sverige, har sin grund i en alltmer frikostig lagstiftning i Europa (EU) och i Sverige dessutom på en särskilt flexibel tolkning av bestämmelserna.
En ljusglimt i de skuggor som alltmer skymtar vid horisonten är trots allt att immigration har blivit ett stort och mer uppmärksammat problem. Europas länder och invånare vill se om sitt eget hus. Och man har alltså inte rätt att bosätta sig var som helst.
