Det var hösten 2015 och Sverige nådde sin politiskt korrekta kulmen under den så kallade flyktingkrisen. 163 000 asylsökande togs emot. Fredrik Reinfeldt hade förlorat valet året dessförinnan, men hans linje om ”Öppna era hjärtan” hade levt vidare i den socialdemokratiska regeringen med Stefan Löfvens ord ”Mitt Europa bygger inga murar”. Några månader senare kom dock verkligheten i kapp. Mottagningssystemen var nära kollaps och det folkliga missnöjet sköt i höjden. Tvärt ändrades retoriken och en gradvis politisk omläggning inleddes.
Under denna höst fattades också ett annat beslut som hamnat i skymundan – ett beslut som knappast gick att backa ur, och som kan påverka svensk politik under lång tid framöver.
På Folkpartiets årsmöte den 22 november 2015 bytte partiet namn till Liberalerna. Ett av Sveriges mest kända partipolitiska varumärken gick i graven, efter över 80 år som just Folkpartiet. Det hade länge uppfattats som ett pragmatiskt parti för den borgerliga medelklassen, i huvudsak förknippat med ekonomisk politik och skolfrågor. Under flera årtionden var Folkpartiet också det ledande och största borgerliga partiet med 20–25 procent av rösterna. Först på 1970-talet övertog Moderaterna den rollen.
Jan Björklund lovade politisk förnyelse
Med namnbytet 2015 skulle partiet få ett större fokus på värderingsfrågor. Det var en ny, mer ”modern” profil, som låg i linje med den gränslöst liberala tidsanda som rådde i Sverige i mitten av 2010-talet.
”Vi har de liberala idéerna i vårt DNA”, sa dåvarande partiledaren Jan Björklund till SVT. I en debattartikel i DN Debatt, bara några dagar före partistämman, förklarade han att det som genomfördes inte bara var ett enkelt namnbyte, utan en politisk omprofilering.
”För att markera vår politiska förnyelse och ytterligare betona vår liberala identitet och värdegrund tar vi nu nästa steg och byter namn till Liberalerna. Det är en tydlig markör för behovet av liberalism i Sverige och världen och pekar också ut riktningen för den liberala framtidsagenda som vår politiska förnyelse syftar till”, skrev han.
I en folder om namnbytet och den nya politiska profilen skrev partiet att: ”Liberaler är världsmedborgare”. De skrev även att de var för fri invandring, även om de inte använde just det begreppet. Visionen var dock tydlig: ”Alla ska tillåtas leva och verka där i världen som de själva vill.”
Logotypen väckte gapskratt och hån
Ett halvår senare kom den nya logotypen. Den klassiska svenska blåklinten försvann.
”Den nya logotypen är ett tydligt, mjukt utformat L”, skrev partiet i ett pressmeddelande.
– Ett ”L” som är mjukt och varmt, sa formgivaren Göran Bok till TT.
Den nya logotypen blev snabbt utskrattad på sociala medier. De flesta påpekade nämligen att den såg ut som en penis, och menade att partiet omöjligen kunde ha missat associationen. Flera menade att fallossymbolen verkligen visade att Liberalernas liberalism numera handlade om (sexualliberala) värderingar, inte ekonomi.
Under dessa år var partiet i opposition, tillsammans med övriga allianspartier, och kunde därmed i relativ enskildhet genomföra sin omprofilering inför valet 2018.
Partiet tonade ned skolfrågan – som man var i särklass mest förknippad med. I stället blev ”integrationen” den viktigaste frågan.
– Det här blir huvudfråga i nästa års valrörelse, sa Jan Björklund 2017.
I valet fick partiet 5,4 procent, samma resultat som valet 2014.
Liberalerna begravde Alliansen
Men Sverige under denna tid var i snabb förändring. Det gamla liberala paradigmet kapsejsade: först i invandrings- och integrationsfrågor, och lite senare nådde förändringen även andra viktiga liberala markörer som jämställdhet, klimat och HBTQ. En annan tydlig förändring var att SD växte kraftigt, vilket till slut kom att spränga hela Alliansen: det borgerliga block och samarbete som lanserades av Fredrik Reinfeldt redan 2003, under den tid då SD var ett marginellt parti utanför riksdagen.
Liberalerna hängde inte med i utvecklingen. Namnbytet, logotypbytet och den nya politiska profilen hade marknadsförts med ord som ”modernisering”, ”nästa steg” och ”framtidsagenda”. Men framtiden var inte liberal. Den var konservativ, och liberalismens triumfer – i synnerhet de öppna gränserna – kom i debatten att bli det stora problemet och misstaget.
Efter det mycket jämna valet 2018 uppstod regeringskris. De borgerliga partierna hade fått fler mandat än de rödgröna. En borgerlig alliansregering kunde röstas fram – med stöd av SD.
Men Liberalerna vägrade att gå med på det. Även Centerpartiet sällade sig till denna linje.
I flera månader pågick diskussionerna.
Till slut meddelade Socialdemokraterna och Miljöpartiet att de säkrat regeringsmakten – med stöd av just Liberalerna och Centerpartiet. Uppgörelsen kallades Januariavtalet och gav Liberalerna sakpolitiskt inflytande i utbyte mot att de gav stöd till regeringen.
Det har beskrivits som att Liberalerna och Centerpartiet sprängde Alliansen i luften. Alliansen som samarbetsform byggde på den gamla ordningen där SD inte fanns i riksdagen eller var för små för att få inflytande. Men nu var SD landets tredje största parti med 17,5 procent av rösterna.
Liberalerna, som hade gått till val som ett borgerligt parti och kampanjat för Ulf Kristersson som statsminister, anklagades nu för att ha förrått väljarna. Partiet sa att de inte kunde sitta i, eller stödja, en regering som var beroende av Sverigedemokraternas stöd. Uppgörelsen med de rödgröna gjorde att partiet nu stämplades som tillhörande det rödgröna i stället för det borgerliga lägret.
Opinionsstödet föll dramatiskt. Det hade skett redan under hösten, då regeringskrisen pågick och Liberalerna meddelade sitt motstånd mot en ny borgerlig regering. Vid tiden för Januariavtalet var det nere på omkring 3 procent. Nästan hälften av väljarna hade lämnat sedan valet. Men alla lämnade inte till Moderaterna – en hel del försvann också i andra riktningen, till Centerpartiet, som också var med i Januariavtalet, men som under Annie Lööf hade en ännu starkare profil än Liberalerna för invandring och SD-motstånd.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
