Återkommande mediala chockvågor har väl de flesta av oss bevittnat genom livet. En som jag minns särskilt var introduktionen av så kallad förnedrings-TV för några decennier sedan. ”Baren”, ledd av förnedringskungen Robert Aschberg, till exempel. Där blev folk fulla och osams titt som tätt. En annan var ”Big Brother”. I det programmet filmades deltagarna i sovrummet eller när de hade sex i duschen. För många tittare var formatet upprörande, men förvånande snabbt blev det accepterat och populärt. Det gjorde att produktionerna blev allt fler.
På Wikipedia beskrivs underhållningsformen så här:
”Deltagarna anses frivilligt ha gått med på att medverka och därmed enligt programbolaget förnedra sig i TV-showen, och ofta finns chansen att belönas ekonomiskt eller på något annat sätt med som en motiverande faktor.”
Chock på chock, det är den moderna tidens melodi, och nyligen fick vi uppleva ännu en medial chockvåg. En uppdaterad version av förnedrings-TV slog ned. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska kalla den. Kanske problemförnekelse-TV. Eller sorgparodi-TV. Möjligen kunde överpedagogisk PK-TV med svensk blodsmak också vara en beskrivning av genren. En rad otäcka förnedringsmoment hade nämligen staplats på varandra, och den belöning som utgick till den deltagare som stod i fokus var tyvärr bara ytterligare förnedring. Troligen var han inte ens medveten om att han skulle förnedras från början, vilket även det måste ses som en förnyelse av genren.
Det hela föregicks av ett massmord som skedde den 7 april 2017 på Drottninggatan i Stockholm. Gärningsmannen var en islamistisk uzbek som på papperet redan avvisats från Sverige. Han mosade så många fotgängare han kunde med hjälp av en lastbil han just stulit på gatukrönet. Inälvor, blod och slungade kroppsdelar fanns lite överallt efter att lastbilen till slut krockat med Åhléns och mördaren hoppat ur och spankulerat ned i tunnelbanan.
Det utgjorde bara startpunkten för förnedringsritualen. Två dygn efter massakern arrangerades nämligen en ”opolitisk kärleksmanifestation” på Sergels torg. Bakom den låg en invandrad antirasistisk krögare som bland annat utlyst invandrarstrejk och startat ett parti för att motverka SD. En svensk-assyrisk Expressenkolumnist, som varit påtänkt för posten som kulturminister, hade också hjälpt till med kärleksprojektet. Det minst sagt osvenska spektaklet inbegrep visserligen en tyst minut, men i övrigt var det ”det öppna samhället” som för femtioelfte gången skulle bankas in i folks skallar genom popmusik och svulstiga tal av lokalpolitiker och invandrare från Mellanöstern. Engelsk-finska Miriam Bryant framförde en feministisk version av en Lars Forsell-låt som handlade om att vara lössläppt och bli full, halvpalestiniern Nano Omar sjöng om kärlek och att aldrig ge upp och judinnan Sarah Dawn Finer framförde sitt schlagerbidrag på gitarr.
Budskapet var tydligt. Tänk inte efter, gå bara vidare, inget mer att se här. Att reflektera över huruvida samhällets slafsiga öppenhet kunnat vara en orsak till terrorn fanns inte på agendan. Svenskarna skulle i första hand fostras för att sedan lotsas tillbaka in i den mångkulturella tortyrkammaren igen. Etniskt och kulturellt motiverade våldsdåd riktade mot just svenskar – alltså det som dagar innan nått en ny kulmen – adresserades inte alls. Det gick ju inte. Vad skulle alla snälla invandrare säga då?
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
