Från Gaza till södra Libanon: Kriget som gör plats för Eretz Israel – den slutliga lösningen

”Vi gör precis som i Rafah och Beit Hanun”, deklarerade Israels försvarsminister Israel Katz i mars 2026. Katz förklarade Israels uppda­terade strategi för Libanon: alla hem i gränsbyarna ska rivas, broar över Litanifloden sprängas och ingen av de över 600 000 invånarna som flytt området söder om floden ska få återvända förrän norra Israel är ”säkert”.

Finansminister Bezalel Smotrich – en av det israeliska styrets mest extrema sionister – gick ännu längre:

– Litanifloden ska bli vår nya gräns med den libanesiska staten, förklarade han.

Den israeliska planen begränsar sig inte till ”en buffertzon” eller ens södra Libanon. Även andra traditio­nella shiamuslimska områden har hotats med förstörelse. Beirut-föror­ten al-Dahiya har i omgångar utsatts för omfattande bombkampanjer. Enligt Smotrich är det återigen Gaza-metoden som implementeras:

– Dahiya ska snart likna Khan Younis, sade finansministern i april.

Khan Younis, Gazas näst största stad, är idag inte mycket mer än ry­kande ruiner.

Men det handlar inte bara om sä­kerhetspolitik. Överallt där IDF drar fram raserar man hela byar och stä­der – områden där shiamuslimer bott i århundraden ska bli obebo­eliga. Smotrichs närmaste allierade, säkerhetsminister Itamar Ben-Gvir, har precis som med Gaza talat öppet om etnisk fördrivning och erövrings­krig snarare än om en tillfällig säker­hetszon.

Vid ett event på en Talmud-skola i Jerusalem, där både Smotrich och Ben-Gvir närvarade, meddelade sä­kerhetsministern att Israel har en ”bosättarplan för Libanon”. Ambi­tionerna gäller inte bara grannlan­det i norr utan alla områden som de religiösa sionisterna anser sig ha gu­domligt mandat att erövra. Smotrich avslöjade exempelvis att han tagit fram en plan för hur Västbanken ska tas över.

– Jag presenterade en detaljerad plan för kabinettet tidigare i veckan. Jag uppmanar premiärministern att anta den. Hela Eretz Israel tillhör oss, sade han.

Eretz Israel refererar till den gam­meltestamentliga beskrivningen av det förlovade landet som Gud gav åt sitt utvalda folk, som landet mel­lan de två floderna Nilen och Eufrat (se bland annat ”Drömmen om Eretz Israel: Allt fler i Israel propagerar öppet för ett Storisrael” i NyT nr. 19/2024).

Dahiya-doktrinen och israelisk statsterrorism

Den shiamuslimska Beirut-förorten al-Dahiya utsattes för massiv förstörelse av IDF under Libanonkriget 2006. Förstörelsen gav namn åt den så kallade Dahiya-doktrinen, som formulerades av den tidigare chefen för Israels försvarsstyrkors general­stab, Gadi Eizenkot.

Doktrinen går ut på att sätta press på fienden genom storskalig förstörelse av civil infrastruktur. Tanken är att civilbefolk­ningen – om den utsätts för tillräckligt stora plågor – ska vända sig mot den politiska och militära ledningen och tvinga fienden att be om fred.

Richard Falk, professor emeritus i inter­nationell rätt vid Princeton-universitetet, beskriver doktrinen som ett klart krigsbrott:

– Civil infrastruktur hos motståndare som Hamas eller Hizbollah betraktas som tillåtna militära mål – något som inte bara utgör en öppen kränkning av de mest grundläggande normerna inom krigets lagar och den universella moralen, utan också ett öppet erkännande av en våldsdoktrin som måste kallas vid sitt rätta namn: statsterrorism.

Det är också tveksamt om detta fungerar. Historiska exempel från London till Leningrad visar snarare att umbäranden svetsar samman befolkningen och ökar motståndsviljan.

Hizbollah: Islamiska motståndsrörelsen i Libanon

När Israel bildades 1948 och landets nya härskare fördrev hundratusentals palestinier från deras hem fick den shiamuslimska befolkningen i södra Libanon nya grannar. Palestiniernas tältläger längs Libanons gräns till Israel blev under 1970-talet den pales­tinska motståndsrörelsen PLO:s viktigaste basområde för väpnad kamp för att återta Palestina.

Shiamuslimerna i södra Libanon var sedan länge politiskt och resursmässigt marginaliserade, och området hörde till landets mest eftersatta. Därför drabbades de särskilt hårt av striderna mellan PLO och Israel. När Israel invaderade Libanon 1982 skickade Iran 1 500 män från det nybildade islamiska revolutionsgardet i syfte att beväpna och organisera en shiamuslimsk motståndsrörelse.

Rörelsen som därefter växte fram under namnet Islamiska motståndsrörelsen i Libanon kom snart att bli mer känd som Hizbollah – Guds parti. Under ledaren Hassan Nasrallah utvecklades gruppen till Libanons starkaste väpnade aktör och en regional maktfaktor inom den Iran-ledda motståndsaxeln. I kriget 2006 lyckades Hizbollah tvinga Israel att avbryta sin invasion utan att ha uppnått flera av sina centrala mål, vilket brukar anses som en av gruppens främsta fram­gångar.

Efter Israels lönnmord på Nasrallah i september 2024 då man jämnade ett helt bostadskvarter i Libanon med marken, och personsökarattacken samma månad decimerades delar av Hizbollahs ledarskap och organisa­tion. Gruppen fortsätter ändå att göra väpnat motstånd och har under den nya krigsfasen 2026 utvecklat en mo­dern drönarkrigföring i södra Libanon samt fortsatt avfyrat raketer och drö­nare mot norra Israel.

Ingenjörstrupperna lämnar askfält efter sig

Den israeliska offensiven trappa­des kraftigt upp i mars 2026, sedan Hizbollah – efter USA:s och Israels angrepp mot Iran – återupptagit ra­ketbeskjutningen mot Israel. IDF svarade med att meddela en ”buf­fertzon” flera kilometer in i Libanon, som skulle upprätthållas tills hotet från Hizbollah neutraliserats. ”Ope­ration silverplog” kallade försvars­minister Katz den nya kampanjen och i början av maj granskade New York Times resultatet. Tidningens analys av färska satellitbilder från området söder om Israels ”gula lin­je” visade att IDF redan hunnit totalförstöra minst ett tjugotal städer och byar.

”Byar har förvandlats till suddiga askfält, där det vita från rasmassor­na markerar ort efter ort”, skriver tidningen i sin rapport. Andra analy­ser av satellitbilder anger att 46 av 54 orter inom zonen skadats svårt eller helt förstörts.

Under tiden har israeliska at­tacker dödat över 3 000 männis­kor i Libanon, enligt landets hälsodepartement. Myndigheten skiljer inte mellan civila och stridande, men 619 av de dödade uppges vara kvin­nor, barn eller sjukvårdspersonal. Över en miljon människor har tving­ats lämna sina hem och en stor del av dessa har bara ruiner att återvända till – om Israel någonsin tillåter det.

I en artikel i israeliska Haaretz framgår det att IDF kallat in samma privata entreprenörer som anlitades för att demolera Gaza till Libanon. Tidningen citerar en militär befälhavare som beskriver hur civila hem, allmänna byggnader och skolor rivs i syfte att ”rensa området”.

Ett exempel är byn Beit Lif, belä­gen några kilometer från den isra­eliska gränsen. En gång i tiden var den hem för några tusen människor, men nu är den helt utplånad.

– De rev hus efter hus tills de nåd­de torget. Nu finns inga hus kvar, be­rättar en granne som bevittnat för­störelsen från en närliggande höjd till Washington Post.

På samma sätt har Kfar Kila, som överlevt regionens otaliga konflik­ter i över tusen år, idag reducerats till ruiner efter att ha pekats ut som ett ”Hizbollahfäste” av IDF. Byn de­molerades enligt Gazamodellen: Bombningskampanjer följt av ingen­jörstrupper med dynamit och till sist grävskopor – idag finns inget kvar av samhället. Tanken är att det inte ska finnas något att återvända till för de som flytt.

Israels framfart i södra Libanon tillsammans med retoriken om att man ska återupprepa förstörelsen i Gaza har lett till nya anklagelser om krigsbrott.

– Att medvetet och i stor omfatt­ning förstöra civila objekt eller egen­dom, utan någon militär motivering för en sådan godtycklig förstörelse, är ett krigsbrott, säger Ramzi Kaiss, Libanonforskare vid Human Rights Watch, i en kommentar till New York Times.

Men enligt IDF håller man sig inom ramarna för internationell lag. Alla kvarter, sjukhus, skolor, byar och städer som totalförstörts i kriget klassificeras därmed av Israel som militära mål eller ”Hizbollah-infra­struktur”.