Guldbaggegalan – en symbol för Sveriges förfall

En underhållande och spännande TV-kväll med roliga, charmerande värdar/värdinnor, samt en del av skådespelar- och regissörseliten som pristagare och -ut­delare. På 1980–90-talen leddes galan av storheter som Jarl Kulle, Max von Sydow, Bibi Andersson, Lena Nyman och Lennart Swahn; på senare tid av bland andra nutida folkkära komiker/skådespelare som Sissela Kyle, Petra Mede, Babben Larsson och Johan Glans.

År 2021 var det slut på värdskap av kända, populära personer. Det året var det en programledare i något ra­dioprogram, Amie Bramme Sey, vars far är från Gam­bia. Året därpå den tyvärr aktuella Gina Dirawi, som var väldigt pinsam då hon försökte vara rolig, och hade ett oerhört vulgärt språk. År 2023 blev det någon Parisa Amiri (vars far är från Iran), som två år tidigare hade fått hedersuppdraget att i Sommar i P1 tala om rasism och ”me too”. De två senaste åren har det varit en ira­nier, Shima Niavarani, som nu har fått kritik för sin sega 19-minutersinledning där hon lyckades med att inte få ur sig något att skratta åt. Förra året agerade även två okända afrikaner värdar. Dessa hade ett vulgärt språk, med uttryck som ”What the fuck!”.

Tidigare har framstående filmstjärnor, som har spri­dit stjärnglans, varit prisutdelare. Den enda stjärna som i år fick uppdraget var legendariska Siw Malmkvist, ak­tuell med dokumentärfilm. Annars var det bland andra ”multiartisterna” Jamila och Amina Ouahid, författarin­nan Amanda Romare, ”rappartisten” Matar Samba och tre skådespelare från den kontroversiella nya versionen av Vi på Saltkråkan. Dessutom en Loran Batti som för­ra året nominerades till tre priser för sin film om den ökända Uppsalaförorten Gottsunda (som år 2017 klassa­des som ”särskilt utsatt område”), Bästa regi, Bästa film och Bästa dokumentärfilm. Denne tilldelades ett nyin­stiftat pris vars syfte är att ”lyfta fram nya talanger som genom sitt arbete ger oss hopp om en spännande framtid för svensk film”. Jodå, nog kan det vara spännande med kriminaliteten i Gottsunda. I sitt tacktal då sade denne bland annat: ”Shit! Hanba: De var du!” angående att vederbörande inte hade uppfattat att han skulle tilldelas priset.

Liksom på andra prisutdelningsgalor medverkar såle­des personer som tycks sakna vett. Bianca Kronlöf, som förra året mottog pris för Bästa kvinnliga huvudroll, gav ett väldigt dåligt intryck med sitt vulgära, ohyfsade, obil­dade språk: ”Alltså fuck! Alltså motherfucker! Jag vet inte vart (sic!) alla är.” Det säger mycket om henne när hon uttrycker sig så i TV. En av alla dessa med rätt värdegrund som premieras, hon har bland annat spelat den manliga rollfiguren Snubben, vilken belyser ämnen som rasism och sexism.

Numera drabbas man varje gång av politisk propagan­da. Häromåret var det en prisutdelare som propagerade för BLM. Förra året gick priset för Bästa kortfilm till The Buildning and Burning of a Refugee Camp av irländaren Dennis Harvey som bor här. Denne är medlem i Nonci­tizen, ”ett filmkollektiv som arbetar med att lyfta fram frågor om förtryck i vår tid, om allas rätt till sina mänsk­liga rättigheter, om gränser och om fri rörlighet”. I sitt tal agiterade Harvey: ”Ni vågade protestera mot omänsklig migrationspolitik och blev attackerade. Det finns ingen flyktingkris, bara medvetna beslut och politiska val. Det är upp till oss!”

Denna gång gick priset för Bästa regi till Kevlarsjäl av Maria Eriksson-Hecht som avslutade sitt tal med: ”Ni po­litiker som vill fängsla barn: Titta på vår film först och fundera sen på om det verkligen är en sån bra ide!”

En del filmer må ha kvalitet, men har inte så mycket med vårt land att göra. Kan det vara så illa att det under fem år inte fanns någon svensk film som var kvalificerad för Bästa film?

Förra året utsågs Passage av Levan Akin, med rötter i Georgien, till Bästa film. Även fem år tidigare hade en film av denne utsetts till Bästa film. Denne Akin agiterade under sitt tacktal om folkmordet i Palestina. År 2018 gick priset för Bästa film till The Nile Hilton Incident av Tarik Saleh, vars far kommer från Egypten. Den vann även i fyra andra kategorier. Salehs Boy from Heaven nomine­rades vid galan år 2023 till sju guldbaggar, och vann två. I år blev hans Eagles of the Republic nominerad till inte mindre än elva Guldbaggar, och vann sex, bland annat Bästa film. De båda sistnämnda har dessutom valts till Sveriges bidrag till Oscarsgalan. År 2021-års Bästa film blev spanskspråkiga Clara Sola av en costaricansk regis­sör. Den tilldelades ytterligare fyra Guldbaggar. Dessa må ha kvalitet, men har inte mycket med vårt land att göra. Kan det vara så illa att det under dessa fem år inte fanns någon svensk film som var kvalificerad för Bästa film?

Flera gånger på senare tid har personer som inte ens är skådespelare, eller som debuterar, vunnit en Guld­bagge. År 2023 gick baggen för Bästa manliga huvudroll till en 22-årig fotbollsspelare i Jag är Zlatan. Året innan gick den för Bästa kvinnliga huvudroll till en debutant i den oerhört vulgära Pleasure om inspelning av porno­grafisk film. Det året var en ung marockan nominerad till Bästa manliga huvudroll i Vinterviken, och en annan ung debutant vann Guldbagge för Bästa manliga biroll i den­samma. År 2021 var Spring Uje spring av en viss Henrik Schyffert nominerad till sex Guldbaggar. Den vann tre: Bästa film, manus och huvudroll. Det är en självbiogra­fisk film av Uje Brandelius (nära släkt med den legenda­riske sångaren Harry), som är frontman i proggbandet Doktor Kosmos, samt har varit pressekreterare och or­ganisationschef för Vänsterpartiet. Denna mediokra film är ett väldigt tydligt exempel på att rätt värdegrund tycks vara avgörande. Den är full av plakatpolitik och kängor åt de som är tveksamma till massinvandring och Pride­paraden. Liksom många andra filmer numera har den vulgära, rentav perverterade, inslag.