Det fanns smycken för varje tillfälle, för bröllop och begravning, när ett barn hade fötts och vid religiösa ceremonier och andra viktiga sammankomster såsom när lag och rätt skulle skipas vid tingsplatsen. Härskare bar smycken som visade på deras världsliga och andliga makt. Det fanns till exempel ringar som enbart fick bäras vid kröningen av en kung. Under den grekiska och romerska antiken hade framstående personer rätt att bära ringar av järn, medan guldringar var förbehållna Jupiters präster. Smycken var en del av det sociala systemet. Härskare och överklass bar guld medan folket fick nöja sig med enklare material.
I Snorre Sturlasons ”Nordiska kungasagor”, i översättning från isländska av Karl G. Johansson 1991, finns Ynglingasagan. Där kan vi läsa följande i vers 14: ”Visbur tog arv efter sin far Vanlande. Han gifte sig med Aude den mäktiges dotter och gav henne tre storgårdar och ett guldsmycke i brudgåva.” Antagligen var det en halsring av guld. Ringen är den äldsta symbolen för trohet, samhörighet och familj och ingick vanligtvis i brudgåvan. Ringar fanns i många olika utformningar och var inte enbart ämnad att bära på ett finger. Det fanns näsringar, ankelringar, armband och halsringar.
Halsband i olika utföranden bars som ett ämbetstecken av kungar och överstepräster, men de kunde också vara placerade på en gudabild. Ett exempel på ett sådant halssmycke kallas torques och var ett keltiskt krigartecken, tillverkat i ädelmetall. Den bestod av en halsring med stora ändkulor och öppen framtill, se bilden här intill. Det kunde också vara en armring. Metallen kunde vara vriden så att halsringen såg ut som ett rep. Den kunde också ha en låsmekanism som bestod av två knoppar eller öglor. Torqueser började förekomma från cirka 700 f. Kr.
En sådan guldhalsring hittades vid en utgrävning av Havors fornborg i Hablingbo på sydvästra Gotland under hösten 1961. Här hittade man ett bronskärl och överst i detta kärl låg en väldig guldhalsring, en torques från Sydeuropa, (från boken ”Arkeologi i Norden av Göran Burenhult, 2010) Halsringen är hela 24 centimeter i diameter och antagligen har den prytt en gudabild. Den här guldhalsringen kallas Havorringen.
Hela skatten, som förutom torquesen även omfattade bland annat vinskopor och klockor till ett skrammeldon, lades antagligen ner i bronskärlet och gömdes vid ett överfall på Havors fornborg någon gång under äldre romersk järnålder, mellan år 50 f. Kr och 400 e. Kr.
Havorringen finns i två kopior. Den ena kan man se i skattkammaren på Gotlands fornsal i Visby och den andra finns på Historiska Museet i Stockholm. Den äkta ringen stals från Gotlands fornsal den 18 juni 1986.
Nu går vi över till halskragarna. Dessa förekom under flera perioder. Under yngre bronsålder var de främst tillverkade i brons. Framtill var kragen bred och dekorerad med olika slags mönster. Halskragar av guld är från folkvandringstiden 400-550 e.Kr. Folkvandringstiden var en omvälvande period i de områden som senare skulle komma att bli Europa. År 476 föll det Västromerska riket, vilket medförde oro och stora folkvandringar. Mängder av romerskt guld kom i omlopp. Det var guld som hade betalats ut som lön till romerska soldater.
Troligen tillverkades guldhalskragarna av just romerska guldmynt som i stora mängder kom till Sverige under den här tiden. Guldhalskragarna är uppbyggda på en stomme av ihåliga rör som man fäster samman. I nacken har de gångjärn och kan öppnas och stängas med en låsmekanism framtill. Ena delens rör är formade så att de smalnar av och kan skjutas in i den motsatta öppningens rör. På så vis kan kragen stängas igen helt och hållet.
I Sverige och Danmark har man funnit sammanlagt sex stycken hela guldhalskragar och flera fragmentariska. Dessa guldhalskragar hör till de förnämsta fynden som gjorts i världen. Dekoren på dessa kragar är likartad.
I Sverige har tre hela guldhalskragar upphittats och dessa förvaras i guldrummet på Historiska Museet i Stockholm. Två av dessa hittades i Västergötland och en på Öland.
De här kragarna ingick inte som delar av någon stor guldskatt som grävdes fram, utan de låg ensamma nedlagda i marken. De är tillverkade helt i guld av fantastiskt duktiga inhemska guldsmeder. Det är nordiskt hantverk! Alla tre hittades under 1800-talet och vi tar dem i tur och ordning och börjar med den som hittades först, och det är Ållebergskragen.
Hur den här kragen hittades finns beskrivet i två olika versioner. Den ena berättelsen kan man läsa i boken ”I VÄSTGÖTABYGD” av Sixten Västgöta-Bengtsson, tryckt 1975. Här får vi veta att Ållebergskragen hittades i oktober 1827 av två drängar i Karleby utanför Falköping. De hade begivit sig till den norra sidan av Ålleberg för att hacka loss några stenhällar till en bakugn. Drängarna hette Lars Helgesson och Gustav Sandsjö. De började leta efter sina ugnshällar ”ungefärligen 36 alnar nedom en lodrät klippvägg af nämnda berg”, som det står i en dåtida anteckning. Under en av kalkstenshällarna låg ett smycke av renaste guld. Helgesson och Sandsjö hade funnit Ållebergskragen.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
