Fenicierna var ett semitiskt folk. De dyrkade samma gudar som kananéerna – Baal och Astarte – och de kallade till och med sig själva för kananéer. John C. Scott hävdar i artikeln ”The Phoenicians and the Formation of the Western World” (Comparative Civilizations Review: Vol. 78: No. 78, Article 4) att fenicierna var en kananitisk folkgrupp. Att fenicierna och kananéerna var besläktade är mycket sannolikt. I Domarboken 3:3, som man finner i Bibeln, benämns fenicierna i stället som sidonier. Benämningen sidonier kommer av namnet på en av feniciernas viktigaste stadsstater, Sidon. Deras rike utgjordes nämligen av stadsstater. Romarna kallade dem vaken fenicier, kananéer eller sidonier utan puner. Fenicier var det grekiska namnet på detta folk.
Kärt barn har många namn och då fenicierna utan tvekan var ett mycket betydelsefullt folk i Medelhavsområdet är det inte mer än rätt att de kallades olika saker.
De påstås ha nått Sydsverige på sina många handelsfärder. Man kan dock fundera över hur väl det stämmer. Det mest sannolika är att bronsålderns nordbor kom i kontakt med dem under handelsresorna söderut.
Fenicierna under bronsåldern
I Mellanöstern inleddes bronsåldern på 3500-talet f.Kr. och varade fram till 1190-talet f.Kr. Årtalen är ungefärliga. Scott noterar i sin artikel att fenicierna började dyka upp omkring år 3200 f.Kr. samt att de första städer de grundade var Sidon, Tyrus, Byblos och Arados.
De var bosatta norr om Karmel, väster om Libanonbergen och söder om den kananeiska staden Ugarit. I Atlas över mänsklighetens historia. Från urtid till nutid, redigerad av Pierre Vidal-Naquet, får man veta att i akkadiska texter från mitten av 1300-talet f.Kr. berättas att stadsstaterna Tyrus och Byblos var allierade med Egypten.
Redan på 2000-talet f.Kr. hade fenicierna blivit sjöfarande handelsmän som handlade med Kreta, Egypten och Cypern. Enligt Scott inspirerades både den minoiska kulturen på Kreta och den mykenska på grekiska fastlandet av den feniciska, i synnerhet när det gäller den monumentala byggnadskonsten. Grekerna blev även inspirerade av feniciernas mytologi och alfabet.
Enligt både worldhistory.org och Atlas över mänsklighetens historia skrevs feniciskan ursprungligen med kilskrift. Det var först i slutet av bronsåldern, närmare bestämt omkring 1200-talet f.Kr., som de utvecklade ett eget alfabet som utgjordes av 22 bokstäver. Dessa bokstäver var förenklade varianter av de egyptiska hieroglyferna.
Ska man tro den grekiske historikern Herodotos (cirka 484-cirka 425 f.Kr.) inspirerades egypterna av feniciernas religion i avseendet att Herakles började dyrkas i Egypten. Det var nämligen så, som det framkommer i Herodotos skrift om egypterns religion och seder, att Herakles var en fenicisk gud som senare dyrkades av grekerna som en halvgud.
Inte lång tid efteråt började det mystiska sjöfolket sina våldsamma härjningar i Medelhavsområdet, vilket ledde till bronsålderns kollaps i Mellanöstern och Egypten. Den mykenska civilisationen gick under helt.
Sjöfolket besegrades och drevs bort av farao Ramses III omkring 1190 f.Kr., men skadan var redan skedd. Bronsålderscivilisationernas storhetstid i Medelhavsområdet var förbi och järnåldern inleddes.
Kananeiska Ugarit, som förstörts helt av sjöfolket, återuppbyggdes aldrig, men stadsstaterna Tyrus och Sidon återhämtade sig. Överhuvudtaget hade fenicierna kommit lindrigt undan, vilket, enligt Scott, har gett upphov till teorin om att de allierat sig med sjöfolket. För grekerna och egypterna blev järnåldern en mörk tidsålder medan feniciernas kultur blomstrade mer än någonsin.
Järnåldern: kolonisation, färg och glas
Järnåldern varade från cirka 1190-talet f.Kr. till runt 550-talet f.Kr. Medan egypterna och grekerna upplevde en nedgångstid började fenicierna kolonisera öar i Medelhavet och östra delen av Iberiska halvön samt Nordafrika. Till och med områdena kring Svarta havet blev en del av deras handelssfär.
År 814 f.Kr. grundades, enligt traditionen, Kartago i Nordafrika av feniciska sjöfarare från Tyrus.
Vid slutet av bronsåldern och början av järnåldern byggde de, enligt Scott, allt större handelsfartyg.
I Tyrus och Sidon utvecklades färgen purpur, som gjorde fenicierna berömda. Scott berättar att denna färg såldes antingen som pulver eller som purpurfärgade textilier. Ordet φοῖνιξ (phoínix), som grekernas namn på fenicierna kommer av, betyder, bland annat, purpurröd.
De blev även berömda för sina hantverk i elfenben samt bägare och skålar i guld. De gjorde också hantverk i järn, brons och silver.
När det gällde massproduktion var fenicierna pionjärer, inte minst som producenter av glas. De var tidiga med att framställa genomskinligt glas. I Scotts artikel får man veta att deras glaspärlor och glasflaskor såldes över hela Medelhavsområdet.
Scott nämner också att i Kartago massproducerades skepp.
Kartagos förändrade betydelse
Efter århundraden av blomstrande handel kom 500-talet f.Kr. med mer än en vändpunkt för fenicierna. Omkring 573 f.Kr. intogs Tyrus av den babyloniske kungen Nebukadnessar II. När den persiske kungen Cyrus erövrade det nybabyloniska riket cirka 539 f.Kr. inleddes persernas dominans i Mellanöstern och östra Medelhavsområdet som varade fram till juli/augusti 332 f.Kr. när Alexander den store erövrade Tyrus efter flera månaders belägring. Därefter blev feniciernas östra stadsstater en del av Alexanders rike. Efter Alexanders död år 323 f.Kr. blev östra Medelhavsområdet en del av seleukidiska riket.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
