Donald Trump sade nyligen skämtsamt att han har så stort stöd i Israel – 99 procent tycker om honom – att han funderar på att bli landets nästa premiärminister. Detta alltså en person som hade Make America Great Again som slogan men som nu agerar på ett sätt som gör honom alltmer avskydd i sitt eget land. Människor – precis som jag själv – gillade honom för att han lovade att stoppa alla amerikanska krigsäventyr i andra länder, och han stoppade faktiskt USAID:s subversiva verksamhet som pågått i decennier. Men sedan hände något – han blev en av USA:s värsta krigspresidenter. Och han sticker inte under stol med att det är å Israels vägnar.
Därmed har han lyft upp Israel som en av de viktigaste politiska frågorna – kanske rent av den viktigaste frågan i alla fall i USA – på dagordningen. Alla tidigare anhängare som hjälpte honom att bli vald, men som nu kritiserar hans krig för Israel, kallar han för ”dumma människor” med ”lågt IQ”.
I Sverige var Israel inte någon särskilt het fråga tidigare. Som vi kunde berätta om i förra numrets partireportage om Sverigedemokraterna ansåg inte heller Jimmie Åkesson, innan han blev partiledare, att Israel var något som Sverigevänner skulle lägga tid på. De var en konflikt långt borta som inte berörde oss.
Det av Israel beställda kriget mot Iran lyfter upp det hela på den globala världsordningen, om nu inte massakrerna i Gaza redan hade gjort det. Allt fler börjar fråga sig vad Israel egentligen är och vilka dess motiv och långsiktiga mål är.
Frågan togs tidigare främst upp av ytterlighetsgrupper: extremvänstern och radikala nationalister, men med helt olika motiv. Båda pekade på den enorma makt som Israel utövar i västvärlden via olika multinationella koncerner, inte minst inom media, och via den starka sionistlobbyn i USA. Medan nationalister fokuserade på att denna makt används för att öppna Väst för massinvandring och skapa mångkulturella samhällen där den etniska ursprungsbefolkningen till slut blir en minoritet, pekade vänstern på att Israel använder sin makt för att i opinionen rättfärdiga etnisk rensning av ockuperade områden, raslagar där äktenskap mellan judar och icke-judar är förbjudet och i allmänhet en nedvärderande syn på alla andra folkslag, även judar med mörkare hudfärg från arabvärlden eller Afrika.
Kort sagt fördömde vänsterextremister etnisk rensning av ursprungsbefolkningen i Israel, medan nationalister fördömde etnisk rensning av ursprungsbefolkningen i Europa, som israeliska intressen agiterade för. Båda hade förstås rätt, de förmedlade bara den del av verkligheten som de var intresserade av.
Nu håller detta snabbt på att förändras. Det av Israel beställda kriget mot Iran lyfter upp det hela på den globala dagordningen, om nu inte massakrerna i Gaza redan hade gjort det. De höga energipriserna drabbar alla – och vi har bara sett början – och allt fler börjar fråga sig vad Israel egentligen är och vilka dess motiv och långsiktiga mål är. Det påverkar ju starkt allas våra liv som världssituationen nu utvecklas.
Att Israel fortfarande har en enorm makt över Västs media märks tydligt. Vilket annat land skulle kunna komma undan med att massmörda civila, inklusive barn, och få en så mild behandling i pressen? Systemmedia lyfter ofta fram lidandet för civila i Ukraina, där 15 850 har dött, varav 791 barn, under det nu fyra år långa kriget (man brukar glömma de 6 643 civila, varav 129 barn, som dödats av Kievs styrkor i Donetsk och Luhansk åren 2014–2022).
Det är förstås fruktansvärda siffror, men de bleknar när man jämför med Gaza sedan 2023: 72 763 dödade civila varav 21 289 barn (över 10 000 människor tros utöver det ligga kvar under rasmassorna). Men det får inte alls samma uppmärksamhet. Medan man talar om ”Rysslands fullskaliga invasion”, omskrivs Israels invasioner som ”etablerande av buffertzoner”, att man ”går in i” områden och ”utvidgar försvarszonen”.
Som Nya Tider kunnat rapportera är avsikten en etnisk rensning, en slutlig lösning på Palestinafrågan. Bebyggelsen ska rivas, det ska inte finnas något att återvända till. Befolkningen ska drivas ut, möjligen till tältläger i öknen men senare helst till Europa. Inget ska få stå i vägen: man skjuter på journalister, ambulanser, FN-soldater … för att döda. Minst 263 journalister, 1 400 läkare, sjuksköterskor och ambulansförare samt minst 560 biståndsarbetare, varav 391 FN-anställda, har dödats av IDF, ”världens mest moraliska armé”, om vi tror premiärminister Benjamin Netanyahu och en lång rad israeliska försvarsministrar och generaler.
Nu sker samma sak i södra Libanon, som vi rapporterar utförligt om i detta nummer. Israeliska ministrar förespråkar öppet att man ska göra precis som i Gaza, och de byar och stadsdelar som redan jämnats med marken vittnar om detta.
Bland uttalade sionister i Israel, inte minst de som sitter i regeringen, talas det alltmer om att återupprätta Eretz Israel, ett Storisrael med bibliska gränser mellan ”de två floderna”, det vill säga Eufrat och Nilen. Det strömmar också in rapporter om att inte bara muslimer drabbas utan också hur judiska bosättare blir alltmer aggressiva mot sina kristna grannar. Bland annat på Västbanken försöker ockupationsmakten att driva ut den ursprungliga befolkningen från hela byar genom olika former av trakasserier.
Det blir nu alltmer uppenbart för världsopinionen att de som styr Israel idag har tagit det mest motbjudande tankegodset från Tredje riket och vridit upp det ett extra varv, allt paketerat som religiösa dogmer. Allt fler påtalar också att dessa sionister inte är landets ursprungliga invånare. Tvärtom har de ingen historisk koppling till Mellanöstern, utan det handlar om tillresta konverterade judar som härstammar från östra Europa. Dessa är inte semiter i ordets etniska bemärkelse, utan främst khazarer (ett halvnomadiskt turkiskt folk) som konverterade till judendomen på medeltiden. Dessa benämns allmänt för ashkenazi, och själva kallar de sig ofta för ”de intelligenta judarna”. De ser ofta ner på semitiska (mörka) judar, som benämns sefarder.
Sionisterna kommer nästan uteslutande från Europa: David Ben-Gurion (Grün), Yigal Allon (Peikowitz), Golda Meir (Mabovitch), Yitzhak Rabin (Rubitzov), Menachem Begin (Begun), Yitzhak Shamir (Yezernitsky), Shimon Peres (Perski), Benjamin Netanyahu (Mileikowsky), Ehud Barak (Brog), Ariel Sharon (Scheinerman), och så vidare. Det är tagna namn, liksom deras historiska koppling till Israel är påhittad.
I boken Om ni vill det är det ingen dröm: om sionismens historia av Ingmar Karlsson (Historiska media 2025), får man en djupare inblick i dessa tankegångar. Bland annat intervjuas irakiska judar som valt att flytta till Israel. De ångrar sitt beslut, då de menar att de behandlades väl av sina muslimska grannar i Irak och kunde göra goda affärer, medan de ses som ”arabiska judar” av ashkenazijudarna och har en underordnat ställning i det israeliska samhället. De behövdes bara för att fylla ut det tomrum de fördrivna palestinierna lämnat efter sig och de kunde i princip bara jobba på kibbutz och göra grovgörat. De pekar också på att de trakasserier och terrordåd som de råkade ut för i Irak var orkestrerade av sionisterna själva i syfte att få judarna där att känna sig otrygga och flytta till Israel.
Det blir allt mer uppenbart för världens befolkning att Israel inte är något annat än en fanatisk ockupationsmakt och de facto de största antisemiterna i världen. Sionisterna, som inte är semiter, förtycker och etniskt rensar Levanten på dess semitiska ursprungsbefolkning: ättlingar till de araber, filistéer, kanaanéer, araméer – och judar – som historiskt bodde där.
En av de som upptäckt detta är den ifrågasättande och därför oerhört populäre journalisten Tucker Carlson. Carlson var för övrigt en av de som bidrog till att Trump blev vald, men kallas nu ”lågintelligent” av presidenten. Efter flera mycket avslöjande reportage som ställer USA:s krig å Israels vägnar i blixtbelysning, har han blivit hotad. I en video berättar han att han försökt få till ett personligt samtal med Netanyahu, åtminstone i några få minuter, men det har varit omöjligt. Han förklarar:
”Jag gjorde detta av två skäl. För det första eftersom min familj blivit hotad: den israeliska regeringen och Netanyahu själv försökte straffa två medlemmar av min familj. Jag tänker inte gå in på detaljer, men de försökte verkligen straffa två medlemmar av min familj – eftersom han, som han många gånger har sagt offentligt, tror på ”kollektiv skuld”, på Amalek. Ni vet, när någon begår ett brott mot dig straffar du inte bara honom, utan också hans familj, hans blodslinje. Det finns ingen idé som är mindre västerländsk, mer antikristen än denna. Kristna avvisar den. Netanyahu gör det inte. Det är därför han talar om Amalek. Och han förföljde bokstavligen min familj.”
Många européer känner stark sympati för Israel, inte bara för att det åtminstone tidigare uppfattats som ett litet land som kämpar för sin överlevnad mot en fientlig muslimsk omgivning, utan också för att judarna upplevs stå européerna nära. Det är därför Israel får vara med i Eurovision Song Contest, trots att det inte är ett land i Europa. Men som Tucker Carlson poängterar kan mentaliteten skilja mer än man tror.
När dessa insikter nu börjar bli allmängods i den allmänna opinionen verkar Israels regering och deras lobbyister få panik. Det är i detta ljus man ska se de 730 miljoner dollar, motsvarande nästan 7 miljarder svenska kronor, som Netanyahu avser att lägga på PR under det kommande året. The Times of Israel konstaterar att detta belopp, som är en del av Israels statsbudget för 2026 och godkändes den 29 april, är fyra gånger högre än förra året och över 20 gånger högre än åren före invasionen av Gaza 2023.
[Netanyahu] tror på ”kollektiv skuld”, på Amalek. Ni vet, när någon begår ett brott mot dig straffar du inte bara honom, utan också hans familj, hans blodslinje. Det finns ingen idé som är mindre västerländsk, mer antikristen än denna.
– Tucker Carlson
Tanken är att genom nya mediesatsningar, kampanjer på sociala medier, betalda influerare och annan PR-verksamhet vända trenden, där till exempel över 60 procent av amerikanarna tycker illa om Israel – en inställning som även dominerar bland republikanerna. Målet är att vinna tillbaka den västerländska opinionens hjärtan med argument om att Israel är den enda riktiga demokratin i regionen, ”en hörnsten i Västs civilisation” och ett bålverk mot muslimsk terrorism. The Times of Israel konstaterar dock att ”experter säger att ingen PR i världen kan reparera den skada som orsakats av inställningen och kriget mot Gaza”.
Det syns också tydligt att den israeliska lobbyn drar i de trådar de kan i Väst och de politiker man kontrollerar. I Storbritannien lovar regeringen att bekämpa ”antisemitism” och likställer det med kritik mot Israel. Enligt Tucker Carlson är det redan förbjudet att kritisera Israel i 40 av USA:s delstater, och den som gör det kan bland annat inte få några statliga kontrakt. Journalister vittnar om att de inte får arbeta kvar på stora tidningar och TV-kanaler om de öppet kritiserar Israel. I Australien är det från i år förbjudet enligt en ny lag mot ”antisemitism” att kritisera Israels folkmordspolitik. Under våren har flera antisionistiska judar gripits i Australien på grund av vad de sagt offentligt.
Ja, även många judar är antisionister. Många minns säkert den stora rörelsen i USA under parollen ”Not in Our Name”, där judar protesterade mot den etniska rensningen av Gaza.
Slutligen, är denna fråga stor också i Sverige? För Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson verkar den sannerligen vara det, då han ägnat en stor del av sitt vårtal åt att berömma Israel. Frågan kanske också är viktig för de cirka 16 procent väljare som inte bestämt sig än. I detta nummer berättar vi om Verians opinionsundersökning som visar att Tidöpartierna tappat stort. Kan det vara så att de 16 procent som ännu är osäkra inför valet i höst och tidigare lagt sin röst på Tidöalternativet inte kan svälja hyllandet av folkmord?
Det är en sak att vara förbannad över araber som beter sig illa i Sverige, som våldtar eller förnedringsrånar. Det betyder dock inte att man vill att de utrotas i sitt eget land eller att man jublar åt att tusentals småbarn bombas till döds. Nationalister, Sverigevänner, vill skydda sina nära och kära. Vi har ett hjärta. Det är därför vi avskyr de politiker som öppnat för massinvandring till våra länder och som låter gängen härja fritt. Men med vårt hjärta förstår vi också hur den palestinska modern måste känna i Gaza eller de kristna som fördrivs från sin by på Västbanken. Vi som är nationella bryr oss, vi vet skillnaden på rätt och fel… och vi vågar stå upp för det som är rätt.
Man kan fråga sig när det egentligen blev ”höger” att hylla Israel. Enligt vem? Denna tes serveras ofta i polariserad media, men faktum är alltså att till exempel en majoritet av republikanska väljare i USA idag ogillar i Israel. Här är återigen ett exempel på att höger-vänster bara är en rökridå, medan den verkliga uppdelningen är upp-ner: de styrande mot folket.
