Dan Eriksson är ju känd som tidigare ordförande för det numera nedlagda Det Fria Sverige, en förening som drev Svenskarnas hus, och i många år har gjort medier, bland annat Radio Svegot. Det är svårt att hitta någon svensk nationalist som drivs av en mer brinnande idealism. Denna bok sammanfattar några av hans tankar om hur vi kan gå från dagens samhälle, som han ser som en teaterpjäs, till ett verkligt folkstyre.
Det pessimistiska perspektivet
I det första kapitlet, ”Den stora illusionen”, beskriver Eriksson Sverige med ganska svepande generaliseringar: ”Det är ett maskineri som kräver underkastelse, lojalitet, och legitimitet, men sällan ger något tillbaka”. Man kan påpeka att den offentliga sektorn faktiskt levererar ganska mycket, men visst, det slösas med våra skattepengar. Men Eriksson väljer att se Sverige ur ett kritiskt, pessimistiskt perspektiv, han ser till exempel vår demokrati som en illusion. Han skriver:
”Det finns en tyst överenskommelse mellan väljare och valda. Politikerna lovar förändring, väljarna låtsas tro på den.” Det är klokt av Eriksson att börja med ett psykologiskt perspektiv: hur de flesta av oss förtränger verkligheten, att inse att vi är lurade vore ju för hemsk. Eriksson tar upp att politikens incitamentsstruktur inte är att politikerna tjänar folket, utan de tjänar sitt parti och förstås sin egen plånbok. Den offentliga sektorn beskriver han ganska träffande: ”Den är immun mot fakta, för varje misslyckande förklaras bort som ett skäl att göra mer av samma sak. Om integrationen inte fungerar beror det på att vi inte satsat tillräckligt.”
Min reflektion är att det mycket är den offentliga sektorns makt över allt som är problemet. Den styr inte bara över ekonomin, den styr över utbildning, tänkande, den har till och med stora medier. Den är en storts mjuk totalitär stat, som insisterar på att dess makt, till och med över individen, inte ska känna några gränser. Denna organism har sedan vuxit ihop med näringslivet och internationella system, den kan alltid hänvisa vidare till FN, EU, Nato, och så vidare. Systemet har blivit så stort så att det hela tiden kan hänvisa allt ansvar till någon annan del av systemet.
Konsensus och självförtryck
Kapitel 8; ”En kvävande konsensuskultur” handlar om hur svenskarna hålls tysta. Dan Eriksson konstaterar helt korrekt att förtrycket är delegerat till oss själva, vi ska förtrycka och tysta oss själva och varandra i vardagen. I kapitel 12, ”Den förbjuda lojaliteten”, alltså lojaliteten till vårt eget folk, kommer han återigen in på hjärntvätten. Hur språkliga element nöts in i våra hjärnor, hur vi tränas in i associationer, till exempel associeras invandringskritik med folkmord. ”Det spelar ingen roll att associationerna är absurda, svensken tystnar, bugar…”
I kapitel 13; ”När nya strukturer växer”, gör Eriksson en ansats till optimism och lösningstänkande. Han tar upp att Det Fria Sverige är ett exempel på att folk börjar förstå att systemet inte kan ordna allt, utan de bygger egna gemenskaper. Han tar upp historiska exempel från Sovjetsfären, där kyrkan, parallella nätverk för litteratur, undervisning, religion med mera formerades och bidrog till att störta ett ruttet system. Längre fram i boken kommer han in på fackföreningen Solidaritet i Polen som en positiv förebild.
All förändring börjar med dig själv
Kapitel 14, ”Vägran som motstånd”, tar upp civil olydnad. Detta är ett koncept som formulerades av den amerikanske författaren Henry David Thoreau. Han menade att om ditt samvete säger dig att det som du uppmanas eller kommenderas att göra är uppenbart omoraliskt, så kan du vägra lyda, men du ska göra det fredligt för att behålla det moraliska övertaget. Eriksson tar upp exempel på vad civil olydnad idag skulle kunna vara ”…att inte låta systemet forma ditt språk, din lojalitet, och din verklighetsbild, att vägra delta i de ritualer som upprätthåller illusionen av konsensus”.
Den här boken sysslar inte med att ta fram politiska ställningstaganden i sig, den håller på med metapolitik – i det här fallet mänskliga, psykologiska, och sociala analyser runt hur man får i gång förändringsprocesser. Om du är en ung människa som läser Skådespelet, så kan läget för vårt samhälle kännas mycket mörkt. Men mycket av det som Eriksson tar upp är klassiska styrningsproblem, till exempel att myndigheter slutar verka för det de har som officiellt syfte, och i stället blir självtjänande. Sådant är inte omöjligt att rätta till, men då måste folket göra mycket klart att de kräver det.
Det mänskliga perspektivet på förändring
Den här boken är så bra, för den tar upp det mänskliga perspektivet på förändring, den själsliga, andliga sidan, det som är alltings centrum. Den är perfekt som debattstartare: den är kort, skarp, koncis. Inte någonstans krånglar han till sina resonemang, det finns inte ett gram av den mentala fetma som präglar så många debattörers skrivande. Boken är enklast att få tag på genom att beställa den via Runström förslags hemsida. Den finns till exempel på Adlibris, men har där getts en rätt märklig beskrivning och är dessutom markant dyrare.
Dan Eriksson formerar sig i denna bok till att verkligen vara en svensk dissident, en verkligt skarp kritiker, med ganska pessimistisk ton. Varje land och kultur ska uppskatta sina profeter som kommer ned från berget med hårda besked. Dessa är de verkliga intellektuella, de som vågar framföra hård systemkritik. Är det, som Dan Eriksson är, meningsfullt att vara arg på att samhället är en teaterscen? Mitt svar är: ja, om du använder din ilska för att skapa något bättre än det du är arg på.
