Socialdemokraternas omsvängning i Nato-frågan kom över en natt. Efter att i mars ha varnat för att en svensk Natoanslutning ”ytterligare skulle destabilisera den här delen av Europa”, valde statsminister Magdalena Andersson en månad senare, i april, att göra just det hon precis varnat för. Formellt sett lämnades ansökan in i maj, men det var i april som partiet bestämde sig, efter att försvarsminister Peter Hultqvist ändrat åsikt, enligt egen utsago på ett möte ”i ett avlyssningssäkert rum”. Vilka han träffade i det rummet och vad det var för information som fick honom att ändra åsikt lär vi aldrig få veta. Han har inte velat berätta.
Inför att ansökan lämnades in gjordes en snabbutredning av riksdagens åtta partier, inklusive inbjudna experter. I inledningen slås det fast:
”Sveriges säkerhetspolitik syftar till att garantera landets oberoende och självständighet, värna vår suveränitet, Sveriges intressen, våra grundläggande värderingar samt bevara handlingsfrihet inför politisk, militär eller annan påtryckning.”
Då detta fortfarande är de officiella målen, är det hög tid att ställa oss frågan om dessa mål bäst kan uppnås som alliansfritt land eller som medlem i Nato.
”Om vi får en medlemskapsansökan så kommer vi att agera väldigt snabbt”, försäkrade Natos generalsekreterare Jens Stoltenberg dagarna innan Sverige i mitten av maj förra året lämnade in sin ansökan. Genom systemmedia fick vi veta att enligt en högt uppsatt Natokälla räknade Stoltenberg med att det skulle ta två veckor för Sverige att bli fullvärdig medlem. Hans föregångare, dansken Anders Fogh Rasmussen, var rentav ännu mer optimistisk. ”Om Finland och Sverige skulle ansöka om medlemskap kan vi fatta beslut om det på en natt. Ni kunde bli medlemmar nästa dag”, sade han för ett år sedan.
Nu har sju månader förflutit sedan ansökan lämnades in. Visserligen har 28 av 30 Natoländer ratificerat Sverige som medlem, men det gör oss inte till medlemmar. Turkiet och Ungern har fortfarande inte sagt ja. Ungern har glidit under radarn i den politiska debatten. Flera gånger har de lovat att de ska godkänna Sveriges medlemskap, för att sedan skjuta upp det några månader. Det är inte svårt att gissa att Ungern vill ge igen mot Sverige efter flera års mobbning inom EU, med Sverige i främsta ledet av mobbare. Kom ihåg att Orbáns parti till och med kastades ut ur de svenska Moderaternas EU-grupp EPP, och att Sverige gått i bräschen för omfattande sanktioner mot Ungern, bland annat att frysa EU-pengar. Att bete sig så ohyfsat, som Sverige gjort under så många år, och samtidigt räkna med att allt är glömt och förlåtet den dag man behöver den mobbades hjälp, är förstås mer än naivt.
En ännu svårare nöt att knäcka är Turkiet. Recep Erdogan är en maktpolitiker av rang. Redan har han lyckats få Sverige att ändra i grundlagen för att tillgodose hans krav på att förbjuda ”terroristorganisationer”, i detta fall kurdiska organisationer som hävdar kurdernas rättigheter. De utgör 18 procent av Turkiets befolkning.
Nu har Erdogan blivit kränkt av en docka föreställande honom, som hängts upp utanför Stockholms stadshus. Bakom aktionen står den kurdiska organisationen Rojavakommittéerna.
Reaktionerna blev som man kan vänta sig av en totalitär stat. Sveriges ambassadör i Ankara kallades till ett möte och en talesperson för Erdogan menade att aktionen är ett bevis för att svenska myndigheter inte vidtagit de nödvändiga åtgärderna mot terrorism.
Turkiet är ingen demokrati och har aldrig haft någon tradition av yttrandefrihet.
Det visar om något vad Turkiet är för ett land. En liknande aktion hade inte kunnat ske i Turkiet, utan att Erdogan sanktionerat den. På samma sätt bedömer den turkiske presidenten den svenska regeringen, som han håller ansvarig för allt som sker i Sverige.
Turkiet är ingen demokrati och har aldrig haft någon tradition av yttrandefrihet. För några år sedan införde Erdogan en lag som gör det förbjudet att förolämpa presidenten, vilket råkar vara han själv. Bara de senaste fem åren har 63 041 personer åtalats för brottet, varav 9 554 har dömts. Straffet är som lägst fängelse i ett år, som högst fängelse i sex år. Tröskeln för förolämpning är precis så låg som man kan förvänta sig. En harmlös karikatyr eller ett nedsättande ord räcker för att få skaka galler. För turkiska medborgare gäller lagen även om de befinner sig i utlandet. Om Muharrem Demirok, Centerpartiets tilltänkte partiledare, förolämpar Erdogan väntar alltså åtal och eventuellt fängelse den dag han reser på semester till Turkiet. Han är nämligen turkisk medborgare.
Kraven från Erdogan är förstås helt oförenliga med svenska grundläggande värderingar. Det är självklart att yttrandefriheten ger oss rätt att driva med politiker vi inte gillar. Om statsminister Ulf Kristersson skulle reagera på en satirteckning eller en parodi av honom, skulle vi bedöma honom som direkt olämplig för sitt uppdrag. En makthavare måste tåla kritik, satir och förolämpningar.
När Erdogan nu kräver att svenska lagar och grundlagar anpassas efter turkiska mått, nickar dock våra politiker lydigt med. I själva verket är vi utsatta för den kanske största förolämpningen mot Sverige i modern tid – av samma person som anser sig vara förolämpad av bagateller.
Kanske är en del av Erdogans kränkthet spelad för att möjliggöra ännu fler eftergifter från Sverige, men mer troligt handlar det om att Erdogan i själva verket känner sig djupt kränkt. I Mellanöstern tar hederstänket en stor plats och det anses höra till en diskussion att man ska bli arg för att understryka sina argument – diametralt motsatt till vad som gäller i västerlandet alltså, där den som blir arg anses ha förlorat diskussionen.
Efter dockaktionen meddelade Erdogan att mötet med Sveriges och Finlands talmän nu är inställt. Allt på grund av en docka. Det fick både Moderaterna och Socialdemokraterna att reagera – mot den som hängt upp dockan. ”Ett sabotage mot den svenska Natoansökan”, sade Kristersson. ”En avskyvärd uppvisning i omdömeslöshet”, sade Morgan Johansson. När riksdagens talman Andreas Norlén (M) pressades på om det är rimligt att ta illa vid sig av en docka, svarade han att han ”har förståelse” för Turkiets reaktion och ”själv kände starkt obehag”.
Är det så våra friheter och grundläggande rättigheter ska skyddas? Är den totalitära staten Turkiet en bra samarbetspartner för att skydda mänskliga rättigheter? Är det att försvara ”vår värdegrund” att krypa för en kränkt Erdogan?
Svensk säkerhetspolitik sägs handla om att ”bevara handlingsfrihet inför politisk, militär eller annan påtryckning”. Nu utövar Erdogan påtryckningar mot oss. Ge mig det jag kräver, eller så blir det inget Natomedlemskap.
Turkiet vill hela tiden ha mer, och på Folk och Försvars rikskonferens i början av januari erkände statsminister Ulf Kristersson att ”de vill saker som vi inte kan och inte vill ge dem”. Sade han det av misstag? Strax därpå bedyrade han nämligen att processen går framåt. Vem lurar han? Åtminstone inte svenska folket, och inte heller Erdogan.
Natoansökan har kapsejsat. Något Natomedlemskap lär det inte bli inom överskådlig tid. Turkiet lär inte ha några bekymmer med det: de har själva varit officiellt kandidatland till EU sedan början av 2000-talet. Nu har de fått Sverige i precis en sådan position de ville. Hur lång tid tar det innan vi agerar? Hur många fler svenska friheter ska vi inskränka och överge i hopp om att kanske en dag få gå in i allians med Erdogan?
I Finland förbereder man sig nu på att landet kanske aldrig någonsin släpps in i Nato. Andra tror att det kanske kan gå, men att det kan ta omkring tio år, som det tog för Montenegro. Dessutom har kvällstidningen Iltalehti nyligen publicerat satirteckningar av Erdogan till försvar för yttrandefriheten. Hittills har ingen svensk tidning vågat göra något liknande.
Det finns bara ett sätt att uppfylla det säkerhetspolitiska målet om bevarad handlingsfrihet inför politiska påtryckningar – och det är att återkalla Natoansökan.
