Hur Norge blev svenskt

2025 har norrmännen varit självständiga i 120 år. Först var landet en del av unionen Danmark-Norge och 1814 blev Norge en del av Sverige i stället. Unionsupplösningen 1905 ska tas upp i en senare artikel.

I den här artikeln berättar jag historien bakom unionen Sverige-Norge och hur denna union blev verklighet. Därför, ärade läsare, ska vi nu vrida tillbaka klockan till våren 1809.

Om källan

Alla som har läst mina artiklar som rör Sveriges kungliga historia under det sena 1700-talet och det tidiga 1800-talet är bekanta med min kritiska inställning till Gustaf III:s svägerska, Hedvig Elisabeth Charlotta. Orsaken till min inställning är Hedvig Elisabeth Charlottas ovana att förtala olika personer och framhålla grova lögner som fakta i sina dagboksanteckningar. Hon kommer även med många motsägelser och tycks ibland censurera sig själv.

Hon skrev huvudsakligen på franska och dagboksanteckningarna har översatts till svenska. En del av översättningarna av anteckningarna har dock varit felaktiga och censurerade, åtminstone när det gäller gustavianernas hemliga planer från hösten 1809 till våren 1810 samt den kontrarevolutionära statsvälvningen som planerades av gustavianerna men som aldrig blev av. Ord har uteslutits, namn har ändrats och så vidare. Gustavianerna och deras planerade kontrarevolution ska dock tas upp i en annan artikel.

Även om översättaren inte tycks ha censurerat övriga anteckningar använder jag ändå, för säkerhets skull, både originalhandskrifterna, som finns digitaliserade av Riksarkivet, och översättningarna i den del av artikeln som tar upp händelserna som ägde rum åren 1809 och 1810.

Då källkritik tycks vara ett undantag snarare än en regel när det gäller hennes dagbok (originalanteckningarna och översättningarna) har dessutom många svenska historiker tillskrivit henne ståndpunkter och tankar som hon inte hade.

Hedvig Elisabeth Charlotta ljuger dock inte om allt. Tvärtom är hennes dagboksanteckningar mycket värdefulla källor när det gäller olika händelser som rör kultur (särskilt den svenska teatern) och mode, den tidens hovliv, frimureriet, inrikes- och utrikespolitik samt krig. Läsaren får nämligen ofta veta vad som pågick i de dunklaste hörnen av maktens korridorer. De anteckningar hon skrev från våren 1809 till den sena hösten 1814 ger dessutom många värdefulla inblickar hur Norge blev en del av Sverige. Bland annat tar hon upp hur den svenska tronföljdsfrågan som blev aktuell våren år 1809 blev det första steget mot unionen Sverige-Norge.

Unionsfrågan och tronföljdsfrågan

Viljan att en dag ta Norge från Danmark är äldre än vad man kan tro. Gustaf III, som regerade 1771-1792, hade hyst förhoppningar på att förena Norge med Sverige, men hade aldrig möjlighet att göra verklighet av dessa tankar och han kom i stället att, i första hand, vilja sätta stopp för den franska revolutionen. Det kom därför att dröja fram till 1809 innan önskan om att förena Sverige och Norge började komma till uttryck på nytt.

Den 13 mars 1809 blev Gustaf III:s son, Gustaf IV Adolf, fängslad och avsatt vid en statsvälvning. Bakgrunden till den statsvälvningen – med fokus på Gustaf IV Adolf och orsakerna till hans handlingar – skriver jag ingående om i artikeln ”En svensk prins i exil” (eNyT 03/2023).

Gustaf Adolf efterträddes av sin fars yngre bror, Carl, som i juni samma år kröntes till kung Carl XIII.

Hedvig Elisabeth Charlotta, som var gift med denne Carl, hade fått ett missfall 1792. I juli 1797 hade hon fött en dödfödd flicka och året därpå en son som dött efter ungefär en vecka. Paret, som i juni 1809 blev Sveriges nya kungapar, var alltså barnlöst. Från mars till juni var Carl riksföreståndare.

Gustaf Adolf hade en son som hette Gustaf och i april 1809 klargjorde Georg Adlersparre, som varit delaktig i statsvälvningen, för Hedvig Elisabeth Charlotta att den avsatte kungens son var tvungen att bli berövad rätten till tronen.

Hedvig Elisabeth Charlotta diskuterade då detta med Hans Henric von Essen, som hon känt i många år, men även han menade att Gustaf inte längre kunde ärva tronen.