Att uppfinna vetenskapen var inte smärtfritt. Den händelse som fick Platon att vid 27 års ålder börja skriva på allvar, var att hans lärare, Sokrates, år 399 före kristus dömdes till döden av folkdomstolen i Aten. Han var en av stadens mest berömda sofister. Dessa bedrev privatundervisning för de högre klasserna. Sokrates många kritiska tankar om bland annat styret av Aten gav honom också många fiender, som till slut fick ihop ett åtal för att han skulle ha ”förnekat gudarna” och ”förlett ungdomen”.
Kort efter började Platon skriva filosofiska dialoger, där en av deltagarna oftast är Sokrates. I bokens inledning skriver författaren Robin Waterfield: ”Efter omkring 2400 år har Platons verk knappast åldrats. De förblir lika briljanta, kvicka, egensinniga och förbryllande som de alltid har varit”.
Waterfield tar sedan upp att grekerna på denna tid inte hade mycket abstrakta begrepp, vilket ju är bra för dialogernas begriplighet. De samtalande karaktärerna får ta till vardagliga liknelser när de ska tala om abstrakta idéer, så det hela blir tidlöst och väldigt allmänmänskligt, ofta mycket komiskt.
Uppväxt i Aten
Platon kom från Atens överklass. Waterfield skriver att han nästan säkert gjorde en tvåårig värnplikt, denna fick honom att inse att hans plikter omfattade hela medborgarkollektivet. Vikten att uppfatta samhället som en enhet var något Platon aldrig glömde. Under sin uppväxt fick han se både demokrati och tyranni styra Aten. Waterfield skriver:
”Platon bevittnade den atenska demokratin i dess mest extrema och oansvariga form, där folket enbart tänkte på sin egen makt och inte på stadens bästa. De röstade entusiastiskt för att invadera det rika Sicilien”. Det visade sig vara ett katastrofalt beslut, atenarna blev grundligt besegrade. Demokratin innebar också risk för korruption, och det som Sokrates enligt Platon varnade för: att demagogerna, de som kunde lura folk med sitt pratande, bedrog och förledde medborgarna.
Det meritokratiska idealet
Platon tyckte inte om tyranni, och han såg att demokratin haltade betänkligt. I hans kanske mest berömda verk, Staten, vill han i stället ha ett meritokratiskt styrelseskick, byggt på etiska principer. Samhället ska ha system för att säkra att de bästa och mest kompetenta är de som styr. I Staten beskrivs hur dessa först ska utbildas i 18 år, och sedan efter en framgångsrik yrkeskarriär kunna delta i styret när de fyllt 50. Platon är den förste som försöker utveckla styrning av samhället som en egen vetenskap, statskonst. I Staten återfinns även den berömda allegorin om att vi lever våra liv i en grotta, där vi endast ser skenbilder av verkligheten, och att det finns en annan, sannare verklighet. I vår tid börjar ju våra liv bli ett förverkligande av grottliknelsen, när vi stirrar på skenbilder i våra skärmar hela dagarna. Jag undrar vad Platon hade sagt om det.
Vi har ju inget skriftligt material av Sokrates bevarat; det är Platon som skriver med Sokrates som karaktär. Hur väl det återger Sokrates läror och åsikter vet vi inte utan vi får anta att dialogerna återger Platons egna tankar. Waterfield ger ändå Sokrates följande betyg: ”Det är tack vare Sokrates som filosofin blev och förblir utforskande och självreflekterande, medan den innan hans tid var dogmatisk.”
Platon lär oss att tänka i termer av ideal, som existerar i en idévärld. Idealen kan ge riktning och mening åt våra liv. Han säger till oss att vi måste förbättra oss själva, och att det finns tydliga ideal som kan leda oss i det arbetet. Platon ger mänskligheten en förnuftsbaserad väg för att vi systematiskt ska kunna förbättra oss.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
