Farliga ord är titeln på Ingrid Carlqvists och Lars Hedegaards samling av valda ledare från den samhällskritiska veckotidningen Dispatch International, i vilken de två varit drivande krafter sedan starten 2012. Tidningen har främst gjort sig känd för en starkt kritisk hållning till islam, och därmed angripits och förolämpats på det besinningslösa sätt som svenska journalister misstar för politisk diskussion. Islamofobi, rasism, högerradikalism och intolerans är bara ett par av de klichéer som danska och givetvis främst svenska elitjournalister svängt sig med när de diskuterat Hedegaards och Carlqvists tidning. När man läser boken har man svårt att förstå varför.
Femtiotal ledare
Nu är det kanske lite ålderstiget att publicera gamla artiklar i en samlingsvolym – vissa delar av artiklarna blir dessutom upprepningar och språket är ofta åt det bloggiga hållet med många ”jag” – men för den som inte prenumererat på Dispatch International kan det vara en bra sammanfattning över tidningens innehåll och inriktning.
Farliga ord inleds med en fyllig redogörelse för Dispatchs stormiga historia, en historia som med tanke på tidningens relativa ungdom är nästan otrolig. Därefter följer ett femtiotal ledarartiklar, i blandade ämnen och av skiftande kvalitet, men samtliga intressanta. Islam och muslimsk invandring spelar en central roll, förstås, men avstickare görs också åt andra håll. Under den provocerande rubriken ”Feminister krattar manegen för talibaner” granskas bisarra feministiska evenemang på svenska universitet (”fittpyssel” och ”fittaktivism” låter förstås som löjliga och kanske sexistiska skämt för människor utan kontakt med den svenska universitetsvärlden, men är det tyvärr inte).
Lars Hedegaard diskuterar global uppvärmning, eller bristen på densamma. Ingrid Carlqvist skriver ett öppet brev till AFA-veteranen och våldsapologeten Petter Larsson, som av oklara orsaker upplåtits plats på Aftonbladets kultursida. Det är omväxlande och än en gång intressant.
Däremot får man en hel del insyn i Dispatch-gängets egna erfarenheter, och via Hedegaard även glimtar av det danska debattklimatet.
Hijabuppror och feminism
Det svenska etablissemangets märkvärdiga och irrationella hoppande mellan sympatiyttringar för strikt islam och urspårad, sexualiserande nyfeminism skildras träffsäkert på flera ställen. Carlqvist tar i en ledare upp det så kallade hijab-uppropet, föranlett av en incident som vi fortfarande inte vet om den överhuvudtaget ägde rum – något Carlqvist smakfullt avstår från att ta upp. Det handlade i alla fall om en muslimsk kvinna som påstod sig ha blivit angripen och bland annat fått sin slöja avsliten. I respons på detta valde dussintals svenska feminister och vänsteraktivister, i samarbete med Shariaförespråkare som Bilan Osman, att för en hel dag iföra sig hijab, en variant av muslimsk slöja.
Iranskan Queen LaTiva bemötte upproret genom att twittra: ”Efter revolutionen 1979 i Iran infördes hijabtvång. Min mors väninnor blev skrubbade i ansiktet med glaskross och piskade för att de vägrade.” Och sedan: ”Skulle jag ta på mig en hijab idag hade det varit äckligt respektlöst mot mina föräldrars politiska kamp och fängslande i Iran.” LaTivas protester blev, liksom Carlqvist, nära på helt nonchalerade i debatten.
Är man insatt i de frågeställningar som diskuteras, och har följt både vad författarna kallar ”mainstream-media” och alternativa svenska medier, möts man inte av överdrivet många nyheter när det kommer till uppmärksammade händelser i Sverige. Däremot får man en hel del insyn i Dispatch-gängets egna erfarenheter, och via Hedegaard även glimtar av det danska debattklimatet. Där finns samma typ av oresonliga, kulturellt vänstervridna typer som i Sverige, men de har inte monopol på samtalet.
Tveksamt om Iran
Det är långt ifrån alltid författarna träffar rätt. En krönika av Hedegaard ställer upp ett fiktivt framtidsscenario där Iran (!) använder kärnvapen för att utpressa västerländska nationer till att fatta olika islamiserande politiska beslut. Han anför Irans stöd till Assad i Syrien, och till Hizbollah och Hamas, som exempel på Irans illvilja. Detta trots att samtliga dessa exempel rör sig i närområdet, och knappast har mycket med internationell terrorism eller massinvandring att göra. Att kriget i Syrien tvärtom kan pågå endast tack vare amerikanskt och inte minst saudiskt stöd till allehanda extrema islamistmiliser och ”rebeller” mot det sekulära regeringen i Damaskus nonchaleras. Iran må vara en strikt islamistisk republik, men detta försök att knyta Iran till global terrorism och islams frammarsch i Europa är väl magstarkt.
De wahabistiska/salafistiska terroristorganisationerna har som bekant sina rötter i sunni-islam, och både radikala och förment moderata moskéer i Sverige och Europa finansieras betydligt oftare av Saudiarabien och andra sunnitiska diktaturer än Iran. Resonemanget är sannolikt en produkt av Dispatchs något olyckliga koppling till amerikansk-israelisk neokonservatism, och får sägas skada den samlade trovärdigheten något. I utrikespolitiska frågor, det vill säga.
Bortom islam
Dessutom finns det anledning att ifrågasätta det intensiva intresset för ytterlighetsislam. Medan problemet med extrem islamism, liksom med moderatare former av islam, är tilltagande i Europa, är det bara ett av många. Stadsdelar dominerade av kristna invandrargrupper, som svenska Södertälje, har visserligen inga problem med militanta inbördeskrigsturister eller intoleranta predikningar i moskéer, men de sociala problemen, kriminaliteten och spänningarna som orsakas av mångkulturen är lika illa där som i muslimska områden.
Carlqvist och Hedegaard är också snabba med att slänga sig med termer som ”antisemitism”, ett begrepp som i grunden är lika ohederligt som det tal om ”islamofobi” de gör sig lustiga över. Det finns naturligtvis mängder av illasinnade och felaktiga föreställningar om judar (och muslimer), men de ska i sådana fall bemötas på samma sätt som andra felaktiga föreställningar, inte genom att klistra etiketter på dem som företräder dem. Nu används begreppet här främst vid beskrivningen av ganska aparta personer och solklart, aggressivt hat mot enskilda judar av den typ som förekommer i arabvärlden (och Malmö). Det handlar alltså inte om ett särskilt ohederligt bruk av etiketten, men det är ändå viktigt att vara försiktig med att själv göra sig skyldig till den sortens dumheter man vill att andra ska avstå ifrån.
Nu hör det till saken att Dispatch International även har fått antisemit-stämpeln slängd efter sig, detta trots att Hedegaard själv konverterade till judendomen 1969 i samband med att han gifte sig med en judisk kvinna från USA. Kapitlet X handlar om judar i USA, där judars inverkan på det amerikanska samhället höjs till skyarna. Detta, liksom Dispatchs starka ställningstagande för Israel, har fått svenska Kommittén mot antisemitism att stämpla Dispatch som ”filosemiter” som samtidigt är antisemiter genom att ge pekpinnar till världens judar om faran i islam.
Trakasserier
Den kanske viktigaste delen av Farliga ord är ändå de inledande kapitlen, som beskriver hur Dispatch International behandlats, och tillåtits att behandlas, av etablerade medieaktörer i Sverige och i viss mån Danmark. Ingrid Carlqvist har en bakgrund inom journalistkåren, och hennes avfall från den svenska ankdammen har lett till ett ofta besinningslöst hat mot henne och hennes tidning. Man tar sig för pannan när man läser om kollegor som ”tar bort henne som vän” på Facebook, eller hävdar att hon har blivit galen. Åsiktsregistrerande Expo etablerade tidigt att svenska medier var skyldiga att beskriva tidningen som ”islamfientlig” eller ”anti-muslimsk”, något samtliga tidningar sedan dess lydigt gjort.
Tidningens hemsida har utsatts för dussintals hackerattacker, bland annat har man försökt komma över prenumerantregistret. Det kompakta motståndet satte slutligen stopp för möjligheten att få presstöd till pappersutgåvan. Den fick inställas helt, efter att trakasserierna gått för långt.
Mordförsök och mediala vidrigheter
Slutligen försökte en man med utomeuropeisk bakgrund, utklädd till brevbärare, pistolmörda Lars Hedegaard i hans hem i Köpenhamn i början av förra året. Hedegaard, 70 år fyllda, lyckades freda sig genom att bland annat slå mördaren på käften, och överlevde. Dock inte förrän en kula fastnat i taket, och pistolen en gång klickat efter att gärningsmannen riktat den mot hans huvud.
Responsen i svensk media blev. Även med svenska mått mätt var detta osedvanligt vidrig. Tidningarnas Telegrambyrå (TT) gjorde i sin artikel om mordförsöket en stor sak av att Hedegaard en gång ”haft papper på att han är rasist”, efter att ha dömts för den danska motsvarigheten till hets mot folkgrupp. Att han senare friats i högre instans påverkade inte beslutet att ta med det, vilket väl får ses som ett föga subtilt sätt att visa sympati för attentatsmannen. Författaren Katarina Mazetti gick ett steg längre: hon hävdade att Hedegaard ”fejkat” det hela, och tyckte att svenska journalister skulle ”gräva” i saken. Sedan dess har som bekant gärningsmannen identifierats och begärts utlämnad till Danmark, men några ursäkter från den svenska medienomenklaturan har Hedegaard förstås inte fått. Något grävande lär vi också få vänta länge på.
Till yttrandefrihetens försvar
Människor som en gång genomskådat den politiska korrektheten och dess tabun har sedan länge lärt sig att normalisera den svenska situationen. Man tar för givet att massmedier ljuger, använder fula invektiv mot politiska fiender och arbetar aktivt för att få människor socialt utfrysta och avskedade från sina arbeten. Därför är det en värdefull påminnelse att läsa den indignerade skildringen av Dispatchs turbulenta historia, där människor som inte snöat in i den här resignerade inställningen utsatts för massmedias och vänsterns trakasserier. Det är nämligen inte OK. Det är inte, eller ska inte vara, någon självklarhet att obildade ideologiska fanatiker får leka antifascistisk gatukamp på nyhetsbyråer och ledarsidor. Yttrandefrihet är inte rätten att säga bara det som bedöms som acceptabelt av hackers, våldsverkare eller välbetalda opinionsbildare på DN. En demokrati som inte skyddar människors rätt att uttrycka sina tankar, eller bara gör det om tankarna inte stör eller provocerar, saknar helt och hållet värde.
Om man inte har vett att uppskatta det övriga innehållet i Farliga ord, borde man åtminstone kunna ta till sig den, en gång självklara, lärdomen.
