Delegationen för migrationsstudier (Delmi), som leds av Joakim Palme och som är en del av Justitiedepartementet och Statens Offentliga Utredningar, har i oktober 2014 publicerat en första rapport med titeln Radikala högerpartier och attityder till invandring i Europa (Rapport 2014:1). Författare är Mikael Hjerm och Andrea Bohman, båda vid Umeå universitet.
Delmis första rapport utgår från det faktum att så kallade ”radikala högerpartier” (RHP) har nått stora valframgångar under det senaste decenniet i flera europeiska länder. I rapporten undersöks om framgångarna för sådana partier i 16 länder under perioden 2002-2012 påverkat attityderna till invandring och invandrare. Slutsatsen är att så inte är fallet. Därmed motsägs de ofta upprepade alarmistiska antagandena som påstår att ”fascism och främlingsfientlighet ökar”.
– Vår studie visar att attityderna inte blir mer negativa till följd av närvaron av högerpopulistiska partier i parlamenten. De lyckas heller inte påverka migrationspolitiken i sina respektive länder, om de inte bjuds in till regeringssamarbeten, säger Andrea Bohman, till SVT.
Teoretisk utgångspunkt för undersökningen var antagandet att fler röster på RHP samt ökad uppmärksamhet och negativa nyheter kring invandringsfrågor leder till ett ökat motstånd mot invandring. Vidare antogs att invandringsmotståndet blivit starkare kopplat till invandrares etnicitet och att attityderna till invandring blivit mer polariserade. Även dessa två frågor undersöktes med likaledes negativt resultat.
Forskningsresultaten var överraskande, de gick ”stick i stäv med såväl många människors etablerade uppfattningar, den massmediala bilden och det förväntade teoretiska utfallet”. Man såg sig därför föranledda att göra ytterligare forskningar för att få resultatet bekräftat.
De extra undersökningar som Hjerm och Bohman genomförde ledde till att deras resultat bekräftades. För att gardera sig mot för vittgående tolkningar av resultatet radade man upp ett antal förbehåll. Man menar att resultatet inte får tolkas som att RHP inte hade något inflytande alls på kopplingen mellan attityd och handlingar. En annan begränsning är att resultatet gäller perioden 2002-2012, och man menar att det inte säger något om vad som kan komma att hända i framtiden. Man understryker också att man inte påstår att RHP saknar betydelse för attityderna till invandring, trots att man just visat att det statistiskt sett saknades ett sådant samband. Man lägger också in brasklappen att ingen vet vad som hade hänt om RHP ej funnits.
Trots förbehållen har rapporten redan skördat kritik. En del invandringslobbyister har kallat forskningsresultatet för ”farligt”, eftersom det riskerar att försvaga vänsterns kamp mot vad de ser som det onda. Tidigare opinionsmätningar bekräftar dock att motståndet mot invandring gradvis minskat i Europa över tid, trots framväxten av RHP. Ett exempel är professor Marie Demkers forskning vid SOM-institutet i Göteborg, som också motsäger att ”fascism och främlingsfientlighet ökar”. En tänkbar förklaring är att RHP attraherat väljare som innehaft invandringskritiska åsikter sedan tidigare.
Hittills har flera undersökningar arbetat med frågan om orsaker till RHP:s framgångar, men bara få forskningsprojekt har intresserat sig för konsekvenserna av att RHP kommit in i parlamenten. Delmis uppdrag är att ”fördjupa debatten, förmedla kunskaper om migration och föra ut resultat av ny forskning på området”.
De högerradikala partierna i forskningen
I samband med publicerandet av rapporten hade statsvetarna Ann-Cathrine Jungar och Jonas Hinnfors inkallats till presentationstillfället och diskuterade bland annat hur dessa på senare år så framgångsrika partier skall betecknas.
I olika länder är de radikala högerpartierna tämligen olikartade till sin karaktär och deras bakgrund skiftar. Jungar skiljer mellan sådana RHP som har agrar bakgrund (till exempel Sannfinländarna) respektive populistisk bakgrund, och sådana som har bakgrund i olika nationalistiska rörelser. Ibland kan alla tre elementen finnas med. Två partier i Europa bildar undantag: Jobbik i Ungern och Gyllene gryning i Grekland, som båda allmänt bland statsvetare anses ha neonazistiska drag. Norska framstegspartiet betraktar Jungar som en hybrid mellan RHP och mer traditionella konservativa partier.
Jungar tillbakavisade att det ifråga om RHP handlar om ”enfrågepartier”: vid sidan av invandringen är de EU-kritiska. Hinnfors tillfogade att de också vill slå vakt om välfärdsstaten. De breddar sig dessutom allt mer politiskt.
Det är känt från annan forskning att olika kritiska invändningar mot vad som ses som alltför stor invandring mobiliserar olika mycket. Hjerm påpekade att påståenden om att välfärdsstaten far illa, och att invandrare ”tar jobben”, har liten förmåga att påverka och mobilisera människor. De flesta bryr sig inte av den anledningen. Utsagor om hot mot kultur, demokrati och jämställdhet lyssnar man mer på. Hjerms redovisning saknade dock betydelsen av faktorer som hotet om terrorism, till exempel genom återvändande jihad-krigare, eller frågan om etniskt bevarande.
Beträffande orsakerna till uppkomsten av RHP och deras framgångar finns inga enkla förklaringar. Forskningsresultaten tyder på att de inte har blivit invalda i parlamenten för att ”främlingsfientligheten” har ökat. Troligen handlar det om flera samverkande orsaker. En av dessa är de omfattande förändringar som stor invandring medför. Andra menar att det med tiden har blivit för liten skillnad mellan traditionella höger- och vänsterpartier. Ytterlighetspartier uppstår och växer ofta när det är ”trångt i mitten”. Samtidigt har man iakttagit en tendens hos de nyare partierna att söka sig mot mitten.
Ett vanligt sätt att förklara RHP är att hävda att fokus i debatten och det politiska intresset flyttas från den socio-ekonomiska dimensionen av politiken, alltså fördelningspolitiken, till frågor om identitet och kulturella förhållanden genom den agenda som RHP för fram.
Enligt Jungar har RHP stärkt sina organisationer. Förr var denna typ av partier svagt organiserade och därför ofta beroende av en karismatisk ledare. Numera är man betydligt mer välorganiserade och avsätter stora resurser för att kommunicera sitt budskap. RHP har stegvis normaliserats. De har uppenbarligen kommit för att stanna.
Som statsvetare ser Ann-Cathrine Jungar sidor hos RHP som är positiva för ett demokratiskt statsväsende. Partierna har förbättrat sitt utbud till väljarna. De är främjande för demokratins funktionssätt genom att de lyfter en del frågor såsom invandringen och EU. De mobiliserar väljare som annars inte hade röstat. Genom att de finns till som en möjlighet att rösta på förbättrar de väljarkårens representation i parlamentet. RHP är alltså inte bara ett hot mot demokrati och mänskliga rättigheter, utan kan även fungera som ett korrektiv, menar hon.
