Iran: Civilisationen Trump hotade med undergång

”En hel civilisation kommer att dö i natt”, skrev USA:s president Donald Trump på sin plattform Truth Social i sam­band med att tidsfristen för ett av hans många ultimatum var på väg att gå ut utan önskat resultat.

Bilden av Iran som en anrik och betydelsefull civilisation blandas ofta med negativa föreställningar om förtryck, religiös fundamenta­lism och intolerans. Sverige är ett av världens länder där inställningen till Iran generellt inte bara är negativ utan ofta även direkt fientlig.

På Utrikespolitiska institutets (UI) hemsida kan man exempelvis läsa att Iran ”i praktiken [är] en religiös diktatur” och att den yttersta mak­ten, trots folkvalt parlament och pre­sident, ligger hos ”konservativt reli­giöst lärda”. Enligt UI leder detta till att ”opposition tystas med fängelse, tortyr, spöstraff eller avrättning”.

I media beskrivs Iran på ett liknande sätt, och Säkerhetspolisen brukar ofta räkna upp Iran tillsam­mans med stormakterna Ryssland och Kina bland länder som bedriver säkerhetshotande verksamhet mot Sverige. Också den USA-baserade tankesmedjan Council on Foreign Relations (CFR) beskriver Iran mer nyanserat som ”inte riktigt en demo­krati, men inte heller en teokrati”.

Men en sådan beskrivning säger mer om vad Iran inte är än om vad landet faktiskt är. Därmed återstår frågan: Vad är det för slags civilisa­tion Donald Trump hotade med un­dergång?

Mellan revolution och tradition: den islamiska republikens idébygge

Irans konstitution – antagen ge­nom en folkomröstning 1979 där 99 procent gav bifall – beskriver ett komplext politiskt system där olika institutioner med skilda uppgifter ska balansera och begränsa varandra. På toppen av hierarkin i den is­lamiska republiken står den högste ledaren, som fungerar som både statschef och religiös auktoritet. Idén kommer från den iranska revolutio­nens fader, Ruhollah Khomeini, som utvecklade äldre shiitiska föreställ­ningar om velayat-e faqih – ungefär ”den islamiske lagmannens förmyn­darskap” eller ”styre” – alltså att en islamisk rättslärd ska ha det yttersta ansvaret för samhällets ledning.

Att beskriva den islamiska revo­lutionen som en ren kontrarevolu­tion mot den störtade shahens ag­gressiva moderniseringsförsök (se ”Den hundraåriga kampen om oljan i Iran” i NyT nr.6/2026) avfärdas av flera ledande Iranforskare. Khomei­nis revolution lyckades där shahens styre misslyckades, eftersom den kunde ge det moderna massamhället en legitimitet som vilade på iranska traditioner, shiitisk religiös auktori­tet och islamisk rätt. Shahens moder­nisering förknippades däremot av många med västerländska ideal som främmande och en del av kolonialis­men.

Sociologen Said Amir Arjomand, som ägnat stora delar av sin karriär åt att forska om Iran efter den isla­miska revolutionen, skriver om den islamiska republikens konstitution som ”ett häpnadsväckande doku­ment” som bara närmast kan jäm­föras med senmedeltida europeiska idéer om en påvlig monarki. Enligt Arjomand växte konstitutionen fram genom kompromisser mellan reli­giös auktoritet, sharia, liberalism, nationalism och konstitutionalism. Resultatet blev, argumenterar han, lika mycket en traditionalisering av den redan etablerade nationalstaten som en modernisering av den shii­tiska traditionen.

Detta märks inte minst i hur sta­ten är uppbyggd. Irans konstitution hänvisar inte bara till islam, utan använder också ett tydligt modernt och republikanskt språk om folk­vilja, val och maktdelning. Staten delas formellt upp i lagstiftande, verkställande och dömande makt, medan parlament, president och oli­ka råd på skilda sätt begränsar och balanserar varandra. Resultatet är ett slags hybridsystem där moderna republikanska institutioner verkar under den högste ledarens över­inseende. Maktdelningen märk­tes inte minst i frågan om landets kärnvapenprogram, vars even­tuella slutförande diskuterades fram och tillbaka mellan parla­ment (där en majoritet ville ha en atombomb) och den religiösa led­ningen (som förbjöd atombom­ben som ett brott mot islam).

Ytterligare ett exempel är hur Iran förenar allmän rösträtt med en reglerad kandidatprövning. Medborgarna får rösta, men den som vill kandidera måste först godkännas av Väktarrådet. Där­utöver ställs formella krav på bland annat lojalitet, religion, vandel och i vissa fall utbildning.

Ervand Abrahamian, ameri­kansk professor emeritus i histo­ria och Mellanösternstudier, är liksom många andra exiliranier kritisk till den islamiska republiken. Trots detta har han skrivit en bok där han kategoriskt avvisar bilden av kho­meinismen som enbart ”fundamenta­lism”. I stället beskriver han den iranska revolutionen som en folklig populism, anpassad för tredje världen. Khomeinis anhängare strävade enligt Abrahamian efter att träda in i, snarare än förkasta, den moderna tidsåldern – men på sina egna villkor. Många slagord och nyckelbegrepp under revolutionen var dess­utom tydligt inspirerade av europeiska idéströmningar.

De idéhistoriska parallellerna be­gränsas inte till mer moderna väster­ländska idéer. Vissa forskare har också sökt förebilder så långt tillbaka som till antikens Grekland, framför allt i jäm­förelsen mellan Sokrates samhällsideal i Platons klassiska verk Republiken och Khomeinis vidareutveckling av läran om velayat-e faqih. Båda modellerna förespråkar att den högsta politiska makten bör vila hos en särskilt lärd person, med insikt i både världsliga och högre frågor.

Även samtida skildringar av revolu­tionen 1979 pekade ut Platons Republi­ken som en viktig modell för Khomeinis idé om den islamiska republiken, och senare forskare har utvecklat jämförel­sen mer systematiskt.

Martyrkulten i Iran

Martyrskapet har en ovanligt framträ­dande plats i det iranska samhället. Inom shiaislam har martyridealet länge stått i centrum, och berättelsen om imam Hus­sein ibn Alis död i Karbala år 680 är starkt förknippad med den shiitiska identiteten, vilket tydliggörs under religiösa ritualer, högtider och i den politiska retoriken.

I den islamiska republiken har detta reli­giösa arv samtidigt vävts samman med en modern nationalistisk föreställning om att offra livet för fosterlandet. Encyclopædia Iranica beskriver hur martyrskapet under 1900-talet utvecklades från ett i huvudsak religiöst ideal till ett politiskt mobilise­rande begrepp, och efter kriget mot Irak 1980–1988 blev de stupade en central del av både statens och befolkningens självbild.

Jennifer Byrne från den amerikanska TV-kanalen CBS besökte Iran 1987 och gjorde ett reportage om hur martyr­skapet präglade samhället mitt under det då pågående kriget mot Irak.

– Det är sant att unga män dör för sitt land i varje krig. Men i Iran går det bortom vanlig patriotism – här finns närmast en kult kring att offra sitt liv, konstaterade hon.

Det märks också i hur även icke-muslimska soldater som stupade i kriget mot Irak hedras som martyrer i Iran. Ayatolla Ali Khamenei har återkommande besökt kristna familjer som förlorat anhöriga i kriget under julfirandet, och uttryckligen beskrivit armenier och assyrier som lojala iranier som under kriget stod sida vid sida med shia-och sunnimuslimer och stupade som martyrer.

Revolutionsgardet

Islamiska revolutionsgardet (IRGC), i Iran ofta kallat Sepah, är en av den islamiska republikens mest kända och fruktade institutioner. Det skapades 1979 av Ruhollah Khomeini som en separat, ideologisk militär kraft för att skydda revolutionen och den nya staten, vid sidan av den reguljära armén. Med tiden har det vuxit till en central maktfaktor i Iran.

Som ideologisk militär organisation har Revolutionsgardet blivit särskilt känt för sitt regionala inflytande. Genom elitgrenen Qudsstyrkan har gardet byggt upp, tränat och stöttat miliser i andra delar av Mellanöstern. Ett viktigt exempel är hur general Qasem Soleimani och Qudsstyrkans arbete i Irak och Syrien blev avgörande för att Islamiska staten kunde besegras.

Revolutionsgardet har också en egen flotta, som idag arbetar för att verkställa blockaden av Hormuzsundet.

Gardet är en disciplinerad och ideologiskt driven militär organisation som speciali­serat sig på asymmetrisk krigföring. Gruppen har terrorklassats i flera länder, inklusive EU, och har anklagats för både lönnmord-och bombattacker utomlands.

Vägledningspatrullen (sedlighetspolisen)

Den iranska sedlighetspolisen (moralpolisen) lyfts ofta fram i västmedia som bevis på hur illa ställt det är i det iranska samhället. Organisationen kallas formellt Vägledningspatrullen, eller Gasht-e Ershad, och lyder under polisväsendet. Dess uppgift är att upprätthålla den islamiska republikens regler för offentlig moral och klädsel, framför allt att kvinnor bär hijab offent­ligt.

Av allt att döma är Vägledningspatrullen en av Irans minst omtyckta institutioner. Seriösa diskussioner har hållits om att avveckla den, men det är idag inte helt klarlagt i vilken grad sedlighetspolisen är aktiv.

Revolutionens välutbildade kvinnor

Under förrevolutionär tid var Ruhollah Khomeini liksom många andra shiitiska klerker i Iran en uttalad motståndare till shahens sekularise­ringsprojekt, inklusive reformer som verkade för jämställdhet mellan kö­nen. Men hans inställning till kvin­nors deltagande i det offentliga rum­met ändrades tydligt under slutet av 1970-talet.

– I den islamiska ordningen har kvinnor samma rättigheter som män – rätt till utbildning, rätt till arbete, ägande, att rösta i val och att röstas på i val. Kvinnor är fria, precis som män, att bestämma över sina egna öden och aktiviteter, sade han.

Vid revolutionen avskaffades därför inte kvinnlig rösträtt. Kvin­nor får både rösta och kandidera i iranska parlaments-och lokalval och i landet finns många exempel på folkvalda kvinnliga politiker. Även om Väktarrådet hittills bara har god­känt manliga kandidater till iranska presidentval finns det ingen lag som uttryckligen förbjuder att en kvinna väljs till president.

Khomeinis tankar om kvinnors rätt till utbildning har också förverk­ligats i praktiken. År 1966 var läskun­nigheten bland iranska kvinnor 17,4 procent. Redan 1986 – bara några år efter revolutionen – hade den stigit till 52,1 procent. Siffror från Världs­banken visar att 99 procent av alla kvinnor i Iran mellan 15 och 24 år kunde läsa och skriva år 2023. Sam­tidigt har kvinnor under de senaste decennierna utgjort en majoritet av de nya universitetsstudenterna i lan­det.

Att Iran har välutbildade kvinnor, något som sticker ut i regionen, har dock inte minskat kritiken från dem som menar att landet fortfarande inte lever upp till liberala jämställd­hetsideal. Det är värt att notera att renodlade muslimska diktaturer, som till exempel Saudiarabien, i stort sett undgår västerländsk kritik, trots att kvinnorna där inte ens fick köra bil fram till 2018 eller vistas utomhus utan manlig övervakare före 2019.

Bra hijab och dålig hijab

En vanlig bild av Iran i Väst är att kvinnors ställning i första hand definieras av tvång och klädkontroll. I verkligheten är frågan om kvinnors klädsel i Iran betydligt mer komplex. Efter revolutionen 1979 drevs kravet på islamisk klädsel snabbt fram, och under 1980-talet blev det tydligt lagreglerat att kvinnor skulle bära hijab i offentlighe­ten. I senare lagtext har brott mot denna re­gel kunnat leda till böter eller fängelse.

Men Irans lagar har aldrig helt definie­rat vad ”hijab” innebär. Det har öppnat för olika tolkningar, varierande praxis och återkommande konflikter. I vardagen tycks en informell kompromiss ha vuxit fram mellan islamisk norm och modern klädstil. Så länge en kvinna bär en sjal över huvu­det i offentligheten tycks lagen ofta anses uppfylld. Samtidigt har detta också lett till konflikter kring det som i Iran ofta kallas ”dålig hijab”, trots att begreppet saknar tyd­lig laglig definition.

Enligt en rapport från Australiens utri­kes-och handelsdepartement, publicerad 2018, eskorteras kvinnor som bedöms ha ”dålig hijab” ofta till en polisstation och får lämna när en familjemedlem kommer med en acceptabel huvudbonad utan vidare sanktioner. Rapporten beskriver formella bestraffningar som ovanliga och att tillämpningen har varierat mellan olika tider och platser.

Samma rapport understryker dock att implementeringen av lagen varit betydligt hårdare mot kvinnor som deltar i protester mot den. Turister som besöker landet vitt­nar också om att deras buss stoppats av sed­lighetspolisen om kvinnorna i bussen tagit av sig den påbjudna hijaben.

En ny, betydligt striktare hijablag som parlamentet antog 2023 blev dessutom ett nytt exempel på hur omstridd och komplex frågan är även inom den islamiska repu­bliken. Lagen var tänkt att införa hårdare straff, men processen pausades i december 2024 efter interna diskussioner och invänd­ningar om dess konsekvenser. Samtidigt fortsätter den äldre lagen att formellt gälla, även om allt fler kvinnor rör sig offentligt utan huvudduk.

I dag rapporterar både Iran-kritiska me­dier och människorättsaktörer återkom­mande om trakasserier, massgripanden och sedlighetspolisens ingripanden mot kvinnor som anses bryta mot klädkoden. I Väst förmedlas dessutom ofta en bild av den iranska kvinnan som svartklädd och stramt beslöjad – en schablon som också återkommer i den islamiska republikens egna me­dier. Vardagliga videoreportage från Teheran och andra storstäder visar dock ofta något annat: löst sittande sjalar, västerländskt mode och även kvinnor som inte bär huvudduk alls – en utveckling som också har note­rats av internationella medier efter protesterna 2022.

Den kvinnliga resevloggaren som kallar sig ”Eli from Russia” publice­rade förra året ett reportage från Iran. Inledningsvis bär hon sjal, men längre fram i reportaget rör hon sig på flera platser utan huvudduk. För tittarna förklarar hon att hon inspi­rerades av hur många iranska kvin­nor själva klär sig.

– Jag har sett så många kvinnor utan huvudduk. Anledningen till att jag inte bär den längre är att den hela tiden glider av, och när jag såg hur många iranska kvinnor som inte heller bar den, slutade jag också, sä­ger hon i reportaget.