Israel vill fälla den tredje dominobrickan med amerikanska bomber

Som vedergällning för Isra­els angrepp avfyrade Iran flera omgångar av robotar mot mål i den judiska sta­ten. Även om missilregnet såg skräckinjagande ut på natthimlen och vissa mål bevisligen träffades, avfyrade den islamiska re­publiken bara robotar från de östra delarna av landet. Missilbaser i väst, närmare Israel, förblev tysta.

Detta berodde antingen på att is­raeliska flyganfall hade skadat tun­nelutgångarna eller för att israeliskt flyg befann sig i närheten och besköt avfyringsfordonen så fort de dök upp. Det innebar att så länge Irans luftförsvar inte återhämtat sig och så länge Israel kunde upprätthålla sam­ma tempo i sina flyginsatser, förblev ungefär hälften av Irans robotförråd otillgängligt.

Detta är den främsta anledningen till att Irans inledande vedergällning varit svagare än förväntat. Även om uppgifter i systemmedia om att Iran skulle kunna avfyra salvor om 1 000 robotar sannolikt är överdrivna, hade över 500 varit möjligt, och is­raeliska bedömningar räknade med uppåt 4 000 döda den första dagen. I stället lyckades Iran endast samla en maximal salva på 190 avfyrningar – färre än salvan på 240 som avfyrades vid den begränsade eldväxlingen i oktober 2024.

Denna stora israeliska framgång – att sätta hälften av Irans missilba­ser ur spel redan vid krigets början – hade inte varit möjlig utan lyxen av fullständig kontroll över det sy­riska luftrummet, inklusive för luft­tankning. Detta blev i sin tur endast möjligt genom den syriska Baath-re­geringens fall i december och Israels snabba förintelse av Syriens samt­liga flyg- och luftförsvarsresurser därefter. Syriens fall hade samtidigt underlättats av att Hizbollah hade decimerats tre månader tidigare. På så vis har israelerna fällt domino­brickorna en efter en: först Hizbol­lah, sedan Syrien och nu ger man sig på Iran. Vid tiden för Assads fall var framför allt Ryssland, men även Iran, ganska likgiltiga inför vad det innebar. Med facit i hand föreställer jag mig att de ser på det hela ganska annorlunda nu – som en stor kata­strof. Jemen är en bricka som ännu inte fallit och man kan föreställa sig att Iran nu kommer att avsätta större resurser för att den ska stärkas.

Förenta staterna har arbetat på ett liknande sätt för att isolera Ryssland. Georgien, Armenien, Kazakstan, Tur­kiet, Ukraina, Vitryssland och Baltsta­terna var alla tänkta att vändas emot Ryssland genom olika färgrevolutio­ner och CIA-kupper à la Majdan. Att Ryssland står kvar i sin nuvarande form beror troligen på att man satt ned foten mot USA:s mjuka och hår­da makt runt sina gränser. Man har skyddat Vitryssland, underkuvat Tje­tjenien, och aktivt agerat i Georgien 2008, Georgien 2014, Syrien 2015 och Ukraina 2022. Syrien är den enda brickan där man hittills misslyckats, detta efter ytterligare ett trick av Väst där man förhandlat fram ett eldupp­hör som bara användes för att köpa tid med målet att störta Assad.

Det är också intressant att Israel lyckades med att omedelbart etable­ra total dominans i luftrummet över Iran, något som det mycket större Ryssland fortfarande kämpar med i Ukraina. Israel kan släppa billiga fritt fallande bomber rakt över målen, medan ryskt flyg måste avfyra sina vapen utanför ukrainskt luftrum och dessa måste därefter flyga en lång sträcka till målet. Strategiska mål i Ukrainas bakre områden kan bara angripas med kamikazedrönare el­ler avancerade robotar.

Anledningen till att Israel lyckats där Ryssland misslyckades förtjänar närmare uppmärksamhet.

I december var vi på samma sätt oförstående inför hur Syrien kunde falla – och så snabbt. En senare rap­port som redogjorde för omfatt­ningen av Israels cyberintrång i den syriska armén (se artikeln ”Hur ett spionprogram komprometterade syriska armén” i detta nummer) sking­rade en stor del av det mysteriet. Kanske kommer en framtida redogö­relse för de israeliska underrättelse­operationerna att kasta ljus över det till synes misslyckade iranska luft­försvaret hittills.

Vi vet att man hade sabotagegrup­per verksamma i landet som slog ut ledningscentraler, radaranläggning­ar och avfyrningsramper vid anfal­lets inledning, många av dem med drönare som smugglats in i landet. Det är inte långsökt att man tagit intryck av Ukrainas operation mot ryska flygfält nyligen, eller rent av deltagit i denna på något sätt. De isra­eliska attackerna ger dock intryck av att vara mer professionellt genom­förda och med bättre utrustning. Att man skulle kunna passivisera hela Irans luftförsvar inklusive dess jakt­flyg är ändå en överraskning.

Israels attack har jämförts med överraskningsanfallen Pearl Har­bour och Operation Barbarossa, och har krävt omfattande planering un­der lång tid. Att dessa förberedelser verkligen ägde rum har också ny­ligen bekräftats (se artikel ”Netanyahus allierade säger att 7 oktober-attacken räddade Israels folk”). Men trots dess inledande militära framgång är Israels attack, precis som Pearl Harbour och Bar­barossa, mycket tveksam och till och med kontraproduktiv strategiskt sett.