Jeffrey Sachs talar i EU-parlamentet: Orsakerna till kriget i Ukraina som EU-politiker inte vill höra om

Kriget i Ukraina har kommit att bli en källa till omfattande polarisering i vårt samhälle, genom de både hätska och historielösa utspel som vi ser i dagens medier. Såväl tv-kanalernas som tidningarnas rap­portering kring kriget, dess ursprung och olika aktörers reaktioner och synpunkter på frågan har smalnats av till en närmast identisk stig som bara leder i en riktning.

Den allmänna bilden av konflik­ten som man vill förmedla handlar, i sin allra mest förenklade form, om att eftersom Ryssland invaderade de­lar av Ukraina, så är det bara att man packar ihop och åker hem igen så är problemen ur världen. Denna bild kommer ur det narrativ som allmänt sprids i Väst, som kan sammanfattas av följande citat från den svenska re­geringens hemsida:

”Rysslands aggression mot Ukraina inleddes våren 2014 med den olagliga annekteringen av Krim. Re­dan då påbörjade Ryssland sitt krig i östra Ukraina och sina försök att destabilisera andra delar av landet. Den 24 februari 2022 inledde Ryss­land en oprovocerad och illegal full­skalig invasion av Ukraina”.

En som talar emot detta enögda synsätt är den amerikanske ekono­miprofessorn Jeffrey Sachs, som i 36 år arbetat nära det östeuropeiska, ukrainska och ryska ledarskapet med ekonomisk omställning. Han menar att för att få en djupare för­ståelse för hur kriget startade och de orsakssammanhang som lett fram till den bakomliggande kon­flikten i Ukraina måste man gå till­baka åtminstone till den så kallade Euromajdan 2013 och troligen ända tillbaka till Sovjetunionens kollaps och det plågsamma ekonomiska kaos som Ryssland fick uppleva.

Jeffrey Sachs om sina erfarenheter av Sovjetunionens upplösning

– Jag har följt händelserna i Östeuropa, det forna Sov­jetunionen och Ryssland på nära håll under de senaste 36 åren. Jag var rådgivare till den polska regeringen 1989 och till president Gorbatjov 1990 och 1991, därefter presi­dent Jeltsin 1991–1993 och till Ukrainas president Kutjma 1993–1994.

– Jag hjälpte till att introdu­cera den estniska valutan, jag hjälpte flera länder i det forna Jugoslavien, särskilt Slovenien, jag har sett händelserna på nära håll i 36 år. Efter Majdan blev jag ombedd av den nya regeringen att komma till Kiev och jag togs runt på Majdan och jag tog personligen reda på saker på plats. Jag blev visad hur demonstranter på Majdan blev betalda av USA. Jag har haft kontakt med ryska ledare i mer än 30 år. Jag känner det amerikanska politiska ledarskapet på nära håll. Vår tidigare finansminister var min lärare i makroekonomi för 51 år sedan. Bara för att ge dig en idé, så vi var mycket nära vänner i ett halvt sekel. Jag känner alla dessa människor.

– Jag vill bara säga detta, eftersom det jag vill förklara ur min synvinkel inte är andrahandsinformation. Det är inte ideologi, det är vad jag har sett med egna ögon och erfarenhet under den här perioden.

Jag är inte mot Ukraina, jag har varit deras rådgivare under lång tid, jag är starkt för Ukraina. Och jag bad dem enträget: rädda era liv, rädda ert oberoende, rädda ert territorium – var neutrala! Lyssna inte på amerikanerna. Jag citerade för dem Henry Kissingers kända ord: Att vara USA:s fiende är farligt, men att vara vän är fatalt.

”USA orkestrerade Majdan”

Sachs menar i stora drag, så som han presenterade det inför EU-par­lamentet den 21 februari i år, att för att i den mån det är möjligt och, inte minst, om det finns en vilja hos alla berörda aktörer, att lösa upp knu­tarna, så är det i dessa sammanhang man måste börja.

Det är i denna miljö vi finner nyckeln till de bakomliggande orsa­kerna till konflikten, menar Sachs, och redogör för hur Ukrainas pre­sident, Viktor Janukovytj, valdes till president på en plattform av neutra­litet.

– Ryssland hade vid denna tid­punkt inga som helst territoriella in­tressen eller planer över huvud ta­get, säger Sachs, och understryker:

– Jag vet, jag var där under dessa år. Det enda Ryssland förhandlade om var en förlängning av avtalet att hyra basen i Sevastopol. /…/ Tanken att Putin håller på att rekonstruera det ryska imperiet är barnslig pro­paganda.

Sachs berättar att Förenta stater­na då kom fram till att denne presi­dent måste bytas ut:

– Det kallas regimbytesoperation. USA har gjort cirka hundra sådana operationer, många i era länder /…/ Det må vara en ovanlig utrikespoli­tik, men om USA inte gillar den andra sidan så förhandlar man inte med dem, man försöker störta dem.

Sachs säger att det inte är någon hemlighet – utanför den europeiska allmänheten – att en sådan operation utfördes mot Janukovytj, som störta­des den 22 februari 2014. Ryssland insåg då konsekvenserna och såg till att säkra Krim och därmed sin kri­tiska flottbas i Sevastopol.

Sedan följde Minskavtalen, i syn­nerhet Minsk II, berättar Sachs, som skulle ge de rysktalande områdena autonomi. Han menar att belgare skulle känna igen sig i dessa avtal, då de har liknande i sitt eget land. Minskavtalen godkändes av ett enigt FN:s säkerhetsråd.

– Men USA och Ukraina valde att aldrig implementera vad som över­enskommits. Och Frankrike och Tyskland, som förbundit sig att vara garanter för att avtalet uppfylldes av Kiev, tog sina händer ifrån det.

Det var upprinnelsen till kriget, som europeiska politiker inte vill höra om men som resten av världen mycket väl förstår, enligt Sachs. Men det finns en vidare kontext också.

Sachs påminner också om att det var USA som lämnade avtalet om kontroll av ballistiska kärnvapen­robotar och efter det placerat ut ro­botsystem i Polen och Rumänien. När Rysslands utrikesminister Sergej Lavrov i januari 2022 frågade sin amerikanska motpart Anthony Blin­ken om USA även anser sig ha rätt att placera ut robotsystem i Ukraina, svarade Blinken: ”USA förbehåller sig rätten att placera ut robotsystem var det vill”.

Han berättar därefter att Ryss­lands avsikt med invasionen var att tvinga fram en neutral status för Ukraina.

– Efter sju dagar var Ukraina redo att förhandla. Man utarbetade ett av­tal där Ukraina förband sig att vara neutralt. Ryssland stoppade fram­ryckningen. Det är barnsligt att tro på skrönorna att det berodde på att ryssarna slagits tillbaka. Men i sista stund valde Kiev att inte skriva under avtalet, bara för att USA sade åt dem att inte göra det, säger Sachs, och tilläg­ger att han vet, för han var med, han pratade själv med alla inblandade, han reste till Istanbul för att själv höra medlarnas diskussioner.

USA tror att man kan göra som man vill

Jeffrey Sachs är inte vem som helst i detta sammanhang. Han har varit engagerad som rådgivare i ekono­miska frågor åt regeringar i såväl USA som Ryssland, Ukraina, Balti­kum och flera andra länder under mer än 36 år och har därigenom en gedigen bakgrundskunskap om hur man resonerar i de olika länderna. Det är en ovärderlig kunskap om man vill förstå en konflikt som den­na. Han är noga att poängtera detta redan i inledningen av sitt anföran­de inför EU-parlamentarikerna, då han vet att det han kommer att säga kommer att stöta på motstånd.

En viktig del av den historiska utveckling som skapat konflikten i Ukraina handlar om vad som hände i samband med att Sovjetunionen föll samman 1991 och den därpå följan­de återföreningen av de båda tyska staterna till ett sammanslaget Tysk­land. I detta sammanhang ändrades flera gränser och flera av de tidigare sovjetrepublikerna, däribland Ukrai­na, blev självständiga stater.

Jeffrey Sachs har en lång redogö­relse om dessa förutsättningar och han säger så här om Förenta stater­nas roll i detta:

– Förenta staterna kom fram till uppfattningen, särskilt i och med Sovjetunionens fall 1991, att USA nu styrde världen och att man inte be­hövde ta hänsyn till någons åsikter, röda linjer, säkerhetssynpunkter el­ler några internationella förpliktel­ser eller något FN-ramverk.

Han menar att det också utgör den grund som präglat USA:s utrikespoli­tik sedan dess.

Agerandet i fråga om utvidgning­en av Nato i de forna kommunist­staterna i Östeuropa, menar Sachs, är ett tydligt exempel på just denna attityd från USA. Trots överenskom­melse mellan USA och Ryssland om att Nato inte skulle etablera sig i de frigjorda staterna och uttalade löften om det, fortsatte Nato att agera för att få med både de baltiska staterna, Polen, Rumänien och flera andra. Man lyckades också med det.

Jag var tidigare med i Demokraterna, men har svurit att vara en medlem i ”inget-pariet”, eftersom de båda är samma ändå, och för att Demokraterna blev helt och hållet krigshetsare med tiden, inte en enda röst för fred. Precis som de flesta av era parlamentariker här.

Sachs uppmanade politikerna att själva kolla upp detta i de nationella arkiven på George Washingtons uni­versitet, då ”allt ni får höra från USA är en lögn gällande detta, men arki­ven är kristallklara”.

Jeffrey Sachs påpekar att Ryssland protesterade, ibland kraftigt, vid flera tillfällen mot att USA och Nato bröt mot ingångna avtal i denna ut­vidgningsprocess. Protesterna igno­rerades helt av USA och det är en av de grundläggande förklaringarna till den genuina misstro som finns mel­lan USA och Ryssland. Trots detta fortsatte Ryssland att tala om ”våra västerländska partner” och försökte hålla god min.

Så beslutet togs 1994 att utvidga Nato hela vägen till Ukraina. Sachs säger:

– Det här är ett projekt. Detta är inte den ena eller den andra admi­nistrationen, det här är ett ameri­kanskt regeringsprojekt som starta­de för mer än 30 år sedan.

Även de europeiska staterna i Nato dras givetvis med i denna ka­rusell, eftersom man hela tiden står bakom USA:s utrikespolitik. Sachs tillägger att det enda tillfälle då några europeiska länder tagit ställning mot USA i utrikespolitiken är när Frank­rike och Tyskland protesterade mot att USA kringgick FN:s säkerhetsråd i Irakkrisen år 2003. I övrigt, menar han, har Europas länder helt saknat en egen utrikespolitik, vid sidan av den av USA dikterade linjen. Han menar också att USA:s utrikespolitik i stor utsträckning är dikterad av Is­rael och dess premiärminister Ben­jamin Netanyahu, som till exempel med just Irakkriget, vilket han me­nar var ”direkt sammanhängande” med Netanyahu och ”utfördes åt Is­rael”.

Sachs menar att USA, efter 1991, bestämde sig för att unipolaritet be­tyder att Nato ska utvidgas, i prin­cip från Bryssel till Vladivostok.

– Steg för steg skulle det inte bli något slut på Natos utvidgning öst­erut. Detta skulle vara Förenta sta­ternas unipolära värld. Den fortsatta utvidgningen av Nato och EU till de forna sovjetstaterna, är ett utslag av denna syn på utrikespolitiken i USA under de senaste 33 åren, säger han, och försätter med att jämföra med spelet Risk.

– USA ville ha en pjäs i varje ruta på brädet. En bas i varje land. Varje plats utan en amerikansk militärbas är en fiende. Neutralitet är ett smut­sigt ord i den amerikanska ordbo­ken, kanske det smutsigaste. Om du är fiende så vet vi åtminstone att du är fiende. Om du är neutral så är du subversiv. Då är du verkligen emot oss, för du säger det inte till oss.

Han har i efterhand läst i de na­tionella arkiven i USA hur man dis­kuterade hans vädjan att USA måste hjälpa Ryssland med den ekonomis­ka omställningen och göra allt för att den skulle bli mindre smärtsam för de vanliga människorna. Han säger att man i princip skrattade bort hans förslag och slog fast att detta inte låg i Förenta staternas intresse, att hjälp tvärtom var motsatt Förenta stater­nas intressen.

– Efter Sovjetunionens fall blev denna uppfattning än mer cemente­rad, säger Sachs, och tillägger att USA hade för avsikt att se till att krossa alla kvarvarande tidigare sovjetallie­rade som Irak, Syrien och andra.

Det handlar om sju krig på fem år, berättar Sachs, planerade krig som också delvis var beställningsjobb åt Israel.

Den som fått lida för detta är inte minst Europa, menar Sachs:

– Europa har betalat ett högt pris för detta, eftersom Europa inte haft någon egen utrikespolitik under denna period som i alla fall jag kan komma på. Inga egna intressen, bara amerikansk lojalitet.

Han fortsätter:

– År 1997 skrev Zbigniew Brzezin­ski, en före detta nationell säkerhets­rådgivare, boken Det stora schack­brädet, där han i detalj förklarar varför Ryssland inte kunde göra nå­got annat än att protestera över Na­tos och Europas utvidgning österut.

I själva verket, säger han, var ut­vidgningen österut av Europa och Nato en plan, ett projekt. Han förkla­rar också hur Ryssland aldrig kom­mer att anpassa sig till Kina:

– Det är otänkbart. Ryssland kom­mer aldrig att alliera sig med Iran. Ryssland har inget annat kall än det europeiska, så när Europa rör sig österut finns det inget Ryssland kan göra åt det.

Visserligen började handeln mel­lan Europas länder och Ryssland utvecklas mer efter Sovjetunionens fall, men i takt med att EU och USA införde alltmer långtgående sanktio­ner mot Ryssland efter 2014, började Ryssland vända sig österut.

Något Sachs inte nämnde i sitt anfö­rande, men som Nya Tider skrivit om vid flera tillfällen, är att utvecklingen av BRICS utgör ett bra exempel på detta, där de länder som Brzezin­ski nämner, och många fler, börjar samla ihop sig för att motverka den unipolära världsbilden i USA.

Mellan raderna kan man också skönja en förvåning över att Ryss­land inte reagerade starkare när USA år 2010 började placera ut avancerat luftvärn av typen Aegis, som kan skjuta ned ballistiska robotar, i Polen och sedan Rumänien. Aegis kan ock­så laddas med kryssningsrobotar av typen Tomahawk, och även om den kärnvapenbärande varianten av To­mahawk officiellt utgick från USA:s arsenal 2013, har USA lämnat alla avtal om nedrustning och kontroll, och det är en smal sak att åter börja tillverka dessa robotar.

Sachs vädjade att undvika krig

Under 2021 och i januari 2022, säger Jeffrey Sachs, hade han kontakt med Förenta staternas utrikesminister vid ett flertal tillfällen för att förmå USA att vidta åtgärder för att stoppa det hotande kriget i Ukraina. Ryss­land hade då visat att man menade allvar med att inte acceptera att Nato expanderade ytterligare för att kun­na placera kärnvapen invid den rys­ka gränsen. Därtill skulle hotbilden mot Ryssland bli alltför stor. Sachs försök att ändra USA:s agerande var dock fruktlösa och kriget bröt ut i fe­bruari 2022.

Sachs nämner också hur Förenta staterna såg sig fria att gå in i olika länder och bomba dem till underkas­telse hur och när det passade dem, till exempel Irak och Syrien. Varför skulle då Ryssland inte kunna göra samma sak?

I en mer komprimerad intervju i den indiska mediekanalen Times Now säger Jeffrey Sachs:

– I slutet av 2021 föreslog presi­dent Putin ett nytt säkerhetsavtal med USA, som börjar med att Nato inte utvidgas till Ukraina. Förenta staterna vägrade att förhandla på den grunden. När Ryssland invade­rade Ukraina den 24 februari 2022 sade den ukrainska regeringen, med Volodymyr Zelenskyj i spetsen: ”Ja, vi kan vara neutrala”. Och på grund­val av detta, i det som kallas Istan­bulprocessen, nåddes ett utkast till fredsavtal den 15 april 2022. Än en gång sade USA till Ukrainarna: ”Ni behöver inte acceptera det. Ni borde kämpa.” Det gjorde britterna också, och Ukraina lämnade förhandlings­bordet och fortsatte kriget.

Sachs slår sedan fast:

– Sedan dess har omkring en mil­jon människor på den ukrainska si­dan dödats eller skadats allvarligt. Och naturligtvis har striden inte gått bra för ukrainarna, de har tappat mark avsevärt sedan de tidiga da­garna när de kunde ha haft en fred. Så allt detta är att säga: vid varje steg på vägen har USA haft fel.

Sachs inställning, eller åtminstone den han vill visa, är att Förenta sta­ternas ambition hela tiden varit att hjälpa Ukraina, och att de haft ”fel” när detta inte lyckats. Även Brzezin­ski beskriver han som en ”snäll och smart man” men som ”fick allt om bakfoten”. Han medger dock också att det finns många i Förenta stater­nas ledning som aldrig brytt sig om ukrainska liv, utan sett Ukraina som ett slagträ mot Ryssland, som kan förbrukas och slängas bort. Han på­minner om till exempel den ameri­kanske senatorn och före detta pre­sidentkandidaten Mitt Romney, som den 22 augusti 2023 sade att kriget i Ukraina är en jättebra ”deal” för USA:

– Vi förlorar inga liv i Ukraina! /…/ Så vi degraderar och ödelägger Rysslands militär för en väldigt li­ten peng jämfört med vad vi lägger på det övriga försvaret. Ett försvagat Ryssland är en bra sak och det bästa vi kan göra för Amerika är att se till att människor som har kärnvapen riktade mot oss bli svagare.

EU:s relation till Ryssland

Jeffrey Sachs pratar i slutet av sitt se­minarietal i EU-parlamentet om hur han menar att Europa, eller EU, bör agera för att nå sin potential. En av de viktigaste delarna är, enligt honom, att EU bygger en egen utrikespolitik. Han menar att EU låter sig styras av USA, så snart USA pekar med hela handen så följer EU minsta vink. EU måste, enligt Sachs, skapa sin egen utrikespolitiska linje och utgå från de europeiska värdena för att kunna bygga en stark bas för framtiden.

– EU måste ha en utrikespolitik som inte bygger på ”russofobi”, utan en riktig utrikespolitik, sade han.

En sådan, menar han, måste om­fatta goda relationer med Ryssland, eftersom vi i Europa kommer att leva som grannar med ryssarna under lång tid. Han menar alltså att vi mås­te förhandla med Ryssland, handla med Ryssland och upprätta normala relationer med Ryssland och det rys­ka folket.

Han berör i detta sammanhang också USA:s president Donald Trump och hans nya regeringskonstellation. Han menar att Trumps utgångspunkt är att inte liera sig med en förlorare och att det är mer troligt än inte att kriget kommer att ta slut, ”därför att Trump och Putin kommer att kom­ma överens om att avsluta det”.

Jeffrey Sachs berör också effek­terna av EU-ledningens nuvarande attityd och de åtgärder som uppfat­tas som provocerande mot Ryssland. Han säger:

– Om Europa ägnar sig åt sitt krigs­hetsande, så spelar det ändå ingen roll. Kriget håller på att ta slut.

Han vädjar i detta sammanhang till åhörarna – de ansvariga politi­kerna i EU – att inse detta och agera därefter. Han konstaterar också:

– Detta inte är någon grandios mo­ral, Trump vill bara inte liera sig med en förlorare. Den ena part som kom­mer att räddas av de förhandlingar som pågår just nu är Ukraina. Den andra är Europa – era aktiemarkna­der har stigit de senaste dagarna på grund av de ”fruktansvärda” nyhe­terna om förhandlingarna.

Sachs fortsätter:

– Jag vet att detta har mötts med ren fasa i dessa kammare. Men det här är den bästa nyheten ni kan få nu.

Han berättar också att han försök­te uppmuntra de europeiska ledarna att engagera sig i en normaliserad handel med Ryssland. Hans rekom­mendation lyder:

– Åk inte till Kiev, åk till Moskva. Diskutera med era motparter. Ni är Europa, ni är 450 miljoner männis­kor, ni är en ekonomi på 20 biljoner dollar, ni borde vara Rysslands vik­tigaste ekonomiska handelspartner. Ni har naturliga kopplingar.

Sachs berättar också att de euro­peiska makthavarna idag inte vill lyssna på honom, men att han ”för­sökte nå ut till några”.

Vid en intervju med Fox News vi­sade USA:s utrikesminister Marco Rubio att den nya Trumpadministra­tionen också har en ny syn på hela situationen. Man har insett att det krävs en helt ny inställning för att kunna lösa upp de knutar som ska­pats.

– Ärligt talat, det här är ett proxy­krig mellan två kärnvapenmakter, USA och Ryssland. Det måste få ett slut, sade Rubio.

Han konstaterade också, i samma intervju, att kriget inte har en militär lösning. Han menar att ingendera av parterna kan ”vinna” kriget i nå­gon rimlig bemärkelse och att man därför måste finna en diplomatisk lösning, som kan accepteras av de in­blandade parterna.

Avslutningsvis kan man alltså konstatera, om man skall tro Jeffrey Sachs, att det finns en viktig historisk bakgrund till konflikten i Ukraina som man inte kan förbigå, att USA inte vill stå bakom den förlorande parten i konflikten och kanske få bära hundhuvudet för att konflikten kom till. Samtidigt är Ukraina redan en förlorare i denna kamp mellan stormakterna. Man kan också ana en utveckling där Natos utvidgning stoppas någonstans mellan Polen och mellersta Ukraina, i en gräns mellan öst och väst, liksom en ut­veckling där USA och Ryssland suc­cessivt börjar normalisera sina bila­terala förhållanden. För EU:s del bör en motsvarande utveckling påbör­jas, även om det i dagsläget ser ut att vara ett massivt motstånd mot just det hos den styrande eliten.

Skulle allt detta misslyckas ser det inte lika ljust ut för de närmaste åren.