Tyskland är förstås lite speciellt. Att i detta land återuppföra byggnader från 1800-talet och tidigare, byggnader som blev rov för andra världskrigets bombningar, kan tyckas kontroversiellt.
Men egentligen har återskapandet av forna tyska byggnadsverk en lång historia. Ända sedan tiden efter andra världskriget har man i Tyskland återskapat historiska miljöer. Dresden är ett exempel. Denna stad, tämligen utbombad efter den allierade eldstormen 1945, är nu återställd till sin forna storhet. Detsamma gäller Potsdam, det tyska Versailles, den ort som sedan barocken var kungasäte i Hohenzollrarnas Preussen. Här har allehanda kyrkor och slott återskapats sedan 1950-talet. Och processen pågår än. Hela den centrala staden ska återfå sin traditionella prägel.
Nu har alltså denna preussiska vurm även nått den tyska huvudstadens centrum. Berlins stadsslott är återuppbyggt med funktion som museum. Det är ett präktigt bygge som kan påminna om Drottningholm slott och Stockholms slott. Och nu står det där i mitten av staden, bland övriga traditionella arkitekturpärlor som Altes Museum och riksdagshuset. Borta är glas och krom, tillbaka är klassiska fronter, kolonner och ornament.
Denna trend präglar hela Europa. I till exempel England har man nått rätt långt. Kung Charles III har länge sysslat med att propagera för klassisk arkitektur i nyuppförd form. I hans land finns många nya små samhällen med traditionell arkitektur. Exempel på detta är Poundbury i Dorset, Nansledan i Cornwall och Rivers Edge i Wimborne. Stilen kan kallas ”viktoriansk”. Och den är populär bland gemene man, den fungerar utmärkt att bo i. Till exempel har man inslaget med kringbyggda gårdar som ger lä i gården och en allmänt trygg känsla.
Modernismens fixering vid fristående huskroppar, utsatta för blåst och skapande en allmänt otrygg känsla, har här fått en motreplik, så att säga. Modernisthus med fokus på ljusinsläpp bygger enligt traditionalisterna på ett feltänk, en felaktig prioritering. Ty folk föredrar hellre intimitet och trygghet i sina lägenheter än att det ska vara ljust. Och ett boende som känns intimt och tryggt får man i en fastighet med en kringbyggd gård. Och inte i en fristående huskropp där blåsten härjar, och som omges av ett ingenmansland där man inte vet vad som hör till huset och till allmänningen runt om. Bättre då med en fastighet som omgärdar en inre gård. Ingen ”död zon” omger det, så där som punkthus och lamellhus ofta tenderar att ha.
En banbrytare för den nygamla byggstilen var luxemburgaren Leon Krier (1946–2025). Hans inflytande var kanske mest indirekt. Men han influerade till exempel spanjoren Richardo Bofill (1939–2022), som ritade hyreskomplexet Bofills båge på Medborgarplatsen i Stockholm. Det uppfördes 1990 och är ett bra exempel på nytraditionell arkitektur. Här finns sådant som fasader med prydnadspelare (”pilastrar”) och blindfönster som skapar en palatsliknande symmetri. Därtill har vi statyer, en huskropp i form av ett hundra meter högt torn med rund genomskärning, samt den dominerande huskroppens bågform. Allt detta står sig som ett slående, och vackert, exempel på vad nyklassicismen kan förmå.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
