Hade jag delat samma kulissartade världsbild med en genomsnittlig kulturaktivist på Dagens Nyheter eller SVT, skulle jag hoppats på snart skottläge på den där enerverande filmregissören Ruben Östlund. Men insikten hade samtidigt kommit att han är en svår stjärna att skjuta ned. Han har vunnit otaliga priser på flera internationella filmfestivaler och även nominerats till två Oscar. På grund av att han belyser sociala tabun är han tvunget omdebatterad. För ni vet, Sverige är ju en demokrati. Luften är fri liksom. Mänskliga brister, ibland av det mer oerhörda slaget, återkommer i Östlunds filmer. Tidvis driver han också med de skrangliga käpphästar som det ännu rids omkring på i den svenska kulturvärldens manege. Det utgör naturligtvis ett gnagande problem. Ruben Östlund verkar inte ha förstått sitt uppdrag till fullo. Men värst är nog ändå om han faktiskt gjort det. Då sysslar han med sällsynt framgångsrik satir över en samtid där kulturen kapats av agendadrivna snobbar.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
