Lag och rätt under medeltiden

Det är dags att bekanta oss med några av våra Landskapslagar och historien kring dessa, men vi börjar i vikingatidens Birka.

År 829 välkomnade kung Björn, som bodde på Adelsö i Mälaren, missionären och biskopen Ansgar till Birka. Då var Birka den största staden i Svea rike och en rik handelsplats. I Birka fanns bofasta köpmän och hantverkare. Hit kom bönder från öarna runt omkring med sina varor. Till Birka kom också handelsmän från olika delar av riket för att sälja sina varor och köpa det som de inte kunde få tag på därhemma. I Birka kunde man få tag i vapen, smycken, keramik, vackra tyger och glas. Här bedrevs också handel med slavar, eller trälar, som dessa arma människor kallades.

Birka var en mycket viktig plats med ett eget ting. Det är också härifrån som vi har den första dokumentationen om tingsförhandlingar i Sverige. På tinget i Birka samlades man för att ta upp saker som berörde människorna som bodde i trakten. Här skipades rätt och man avkunnade domar. Lagen som man levde efter utgjordes av de seder och bruk som man hade följt i generationer. Brott och straff handlade om vedergällning. Den som hade dräpt någon kunde köpa sig fri och därmed slippa blodshämnd. Det fanns olika taxor beroende på den dräptes sociala ställning.

Det fanns också möjlighet att reda ut sina mellanhavande utanför tinget genom så kallad holmgång. Denna ägde rum på en plats där tre vägar korsade varandra och de stridande gjorde upp med svärd. Den som segrade hade vunnit målet. Man kan läsa om en holmgång i ”Gunnlaug Ormstungas saga”.

Stora och viktiga frågor måste tas upp på landstinget. Till landstingen hörde alla svears ting i Gamla Uppsala, alla götars ting i Skara och Skånes ting i Lund. Ett exempel på en sådan viktig fråga var om den kristna läran skulle få predikas i Birka.

Tjugo år efter Ansgars första besök i Birka togs så frågan angående predikandet av den kristna läran upp på landstinget. Då var det kung Olof som regerade på Adelsö. Predikandet av den kristna läran hade blivit en mycket stor angelägenhet.

Kung Olof hade en rådgivare vid namn Hergeir som var en av de första som övergick till kristendomen. Han lät också bygga en kyrka på Björkö. Genom Hergeir och Ansgarskrönikan, nedtecknad av Rimbert som var ärkebiskop i Hamburg-Bremen år 865-888 och som även blev Ansgars efterträdare, får vi en glimt av hur det kunde gå till på ett vikingating. Så här berättar Rimbert: ”När sedan dagen för tinget kom, vilket hölls i staden Birka, lät kungen enligt deras sed en härold ropa ut inför folket, vad Ansgar och hans följeslagares uppdrag gick ut på. När människorna hörde det, började de högljutt uttrycka olika meningar…” (Från Catharina Ingelman-Sundbergs bok ”Boken om vikingarna”, förlaget Prisma, 1998)

Det fanns uppenbarligen skilda åsikter om huruvida den kristna förkunnelsen var något att ha eller om man klarade sig utan den. Kungen meddelade att saken skulle tas upp på ett annat ting i en annan del av riket innan Ansgar kunde få tillstånd att predika. Vilket detta andra ting var framgår inte men det borde ha rört sig om alla svears ting i Gamla Uppsala. Birka låg ju inom området för alla svears ting. Resultatet blev i alla fall att Ansgar fick återkomma till Birka och predika kristendomen. Man skulle kunna säga att landstinget godkände honom. På 850-talet var så Ansgar tillbaka på Björkö.

Enligt Helge Ljungbergs bok ”Röde Orm och Vite Krist” från 1980 fanns dels en naturlig gräns mellan svear och götar. Denna gräns utgjordes av Kolmården och Tiveden men gränsen var också en kultur – och politisk gräns. Svearna höll hårt fast vid den gamla seden, det som vi också kallar hedendomen, medan götarna kristnades tidigare genom mission från både England och Tyskland.