I januari 2026 bekräftade Polens finansminister Andrzej Domański landets ståndpunkt: Polen har ”ingen brådska” och ser inte längre något större intresse för att införa euron.
Polen noterade en tillväxt på 3,2 procent förra året, bland de högsta i Europa. Upprätthållandet av zlotyn gör det möjligt för landet att föra en självständig penningpolitik, anpassad efter nationella realiteter. Den polska centralbanken (NBP) kunde reagera flexibelt under krisen 2008 och undvek den lågkonjunktur som drabbade många euroländer tack vare valutakursens flexibilitet. Guvernör Adam Glapiński påminde också om att euron inte har stimulerat tillväxten som ursprungligen utlovats.
Den erfarenhet som man samlat på sig under mer än tjugo år i eurozonen, som nu omfattar omkring tjugo stater, manar till försiktighet. De efterföljande kriserna – grekiska, italienska, portugisiska – har visat på begränsningarna för en gemensam valuta på vitt skilda ekonomier: exploderande skulder, förlust av konkurrenskraft för vissa länder, påtvingad åtstramning och en europeisk centralbank som ofta anklagas för att gynna norra Europas intressen. Dessa dysfunktioner har gett upphov till en märkbar besvikelse i flera europeiska huvudstäder. Många regeringar (och allmänheten) är ovilliga att avstå från sin monetära suveränitet, ett viktigt verktyg för att justera räntor eller devalvera vid en extern valutachock.
I Polen är motståndet fortfarande massivt: mellan 70 och 74 procent av medborgarna föredrar att behålla zlotyn, enligt olika undersökningar, särskilt av rädsla för de prisökningar som observerats vid övergången till euron på andra håll. Även den nuvarande regeringen, som är mer öppen för europeiskt samarbete än den tidigare, erkänner att de ekonomiska argumenten är mer till förmån för status quo. Denna inställning är inte unik. Tjeckien, Ungern och i vis mån även Sverige uttrycker liknande reservationer, mellan folklig rädsla och önskan att bevara nationell kontroll. Danmark, å sin sidan, har ett permanent undantag, framförhandlat i Maastrichtfördraget 1992.
En ytterligare fråga uppstår idag i och med projektet om den digitala euron, en centralbanksvaluta (CBDC) som stöds av ECB. Den är avsedd exklusivt för eurozonen och syftar till att modernisera betalningar och stärka den ”strategiska autonomin gentemot icke-europeiska privata aktörer”. Den förväntas lanseras omkring 2029 efter tester som ska starta 2027.
För de länder som inte har antagit euron är direkt tillgång till den digitala euron inte planerad. Bestämmelser i den aktuella förordningen skulle dock tillåta finansiella institutioner i dessa länder att distribuera den till sina kunder som reser eller bor i euroområdet, efter en överenskommelse med ECB. Vissa observatörer ser det som en form av indirekt monetär integration, andra som ett enkelt komplementärt betalningsverktyg utan påverkan på nationell suveränitet. För Polen, liksom för Tjeckien eller Ungern, förstärker denna utveckling intresset av att behålla en nationell valuta och, om nödvändigt, utveckla sin egen digitala valuta om det behövs.
Genom att behålla sina valutor och skjuta upp anslutningen till euron visar dessa länder på en bredare trend inom EU: Stelheten i den gemensamma valutaunion gör att bevarandet av monetär suveränitet för många framstår som en garanti för flexibilitet och stabilitet.
