Vad kan vi lära oss av ett parti som Liberalerna? En hel del, tror jag.
Som alla förstår är varken jag eller övriga redaktionen några sympatisörer till ett parti med Liberalernas politiska profil. Men det hindrar inte att viktiga slutsatser kan dras från partiets misslyckande. Att ett parti åker ur parlamentet är i andra länder inget speciellt. Det sker praktiskt taget i varje val. I Sverige är det dock en sensation, och om det sker i höst vore det första gången på över 30 år – senast var det med Ny demokrati 1994.
Då Sverige är ett av de länder i världen med allra mest partilojala väljare, innebär det att ett parti inte bara åker ur hur som helst. Det är resultatet av systematiska och allvarliga felsteg. Så även i Liberalernas fall.
Bengt Westerberg har nog rätt
I det här numret intervjuar vi den tidigare partiledaren Bengt Westerberg. Inte heller han är någon person som vi sympatiserar med rent politiskt, men det hindrar inte att han kan göra korrekta analyser. För att förstå Liberalernas fall gör man klokt i att intervjua personer med bakgrund i partiet.
Det mesta pekar på att han har rätt i sin analys: om partiet åker ur riksdagen, beror det på partiets beslut att ingå i Tidö-samarbetet. Det är impopulärt hos stora delar av partiets väljare som helst blickar vänsterut.
Men analysen behöver kompletteras. Det handlar inte bara om Tidö-samarbetet, utan i grunden om partiets opålitlighet. I vårt reportage skildrar vi hur partiet gick till val med den borgerliga alliansen 2018, för att efter valet plötsligt rösta fram en socialdemokratisk regering. Ingen borde vara förvånad över att många klassiskt borgerliga väljare då lämnade partiet. Och när partiet några år senare försökte göra detta ogjort, genom att lämna samarbetet med Socialdemokraterna, borde alla ha kunnat räkna ut att partiet nu skulle tappa de många vänsterorienterade väljarna – utan att få tillbaka de som redan lämnat. Partiet har därmed lyckats reta gallfeber på båda sina huvudsakliga väljargrupper.
Liberalerna visar vad som händer ett parti som inte vet vilken fot det ska stå på och i stället försöker känna vart vinden blåser.
Man kan absolut se Liberalernas kris som ett sundhetstecken. Ett parti måste våga välja väg och stå fast vid denna. Ett parti som uppträder som en nervös hoppjerka bör bestraffas av sina väljare.
Blockpolitiken skördar offer
Men en viktig strukturell aspekt måste ändå lyftas: Blockpolitiken, som Liberalerna (då som Folkpartiet) var med och skapade. Indelningen av svensk politik i två tydliga block – ett arv från Fredrik Reinfeldt som bildade Alliansen år 2003 – gör att Sverige på vissa sätt påminner om ett tvåpartisystem, där partierna blir mer som underavdelningar till sitt stora block.
Det har blivit allt svårare för partier att navigera utanför blockpolitikens ramar och förutsättningar, genom att till exempel söka samarbeten åt olika håll i olika perioder. Den blockpolitik som säkrade borgerlig regeringsmakt för exakt 20 år sedan, ser nu ut att lämna samma partier i spillror: Centerpartiet har lämnat samarbetet och harvar kring fem procent. Kristdemokraterna balanserar runt spärren. Moderaterna har historiskt lågt stöd, under 20 procent.
En återgång till det ”normala” i svensk politik, där partierna uppträder självständigt och inte i blocktillhörighet, hade egentligen varit att föredra. Men det är långt kvar tills det blir verklighet. Mediernas extrema fokus på det som ofta kallas regeringsfrågan, gör att nuvarande ordning upprätthålls.
Slutet för Tidö-regeringen?
Många gläds åt Liberalernas fall och menar att partiet inte behövs i riksdagen. Det stämmer visserligen. Men det är inte säkert att Sverige gynnas av att de faller ur. Liberalernas kris är nämligen inte bara ett problem för dem själva, utan för alla Tidö-partier. Tidö-partierna ligger redan långt efter de rödgröna i opinionen. Om Liberalerna inte klarar 4 procentsspärren är utsikterna till fortsatt regeringsinnehav noll. För fortsatt Tidö-regering krävs att såväl Liberalerna som övriga Tidö-partier börjar öka markant i opinionen fram till september – och att alla dessa nya röster kommer från de rödgröna partierna. Osvuret är bäst och sensationer har inträffat tidigare, men det mesta pekar nu på att Socialdemokraterna återtar makten i september.
