Kalmarunionens tid, som varade från 1389 till 1523, var en minst sagt tumultartad och våldsam tid i Sveriges historia. En viktig grundläggande orsak till konflikterna var den tidiga svenska nationalismen. Svenskarna var nämligen inte alltid nöjda med att vara underkastade danska och tyska unionsmonarker.
Allianser och ståndpunkter var inte heller huggna i sten, särskilt inte inom adeln. I Svensk adels historia noterar nämligen Jan von Konow att den svenska adelns historia, från och med upproret som leddes av Engelbrekt Engelbrektsson, präglades av ”ränker och rävspel av avancerat slag, av intrigerande och hänsynslöst spel om makt och inflytande.”
Även inom adelsätter kunde fraktioner avlösa varandra och sidbyten inom en ätt eller en persongruppering var, som von Konow skriver, mycket vanligt. Dessutom levde maktkampen mellan kungamakten och adeln, som växt fram efter Alsnö stadga år 1280 – då det, bland annat, bestämdes att en del av befolkningen skulle skattebefrias i utbyte mot rustningsplikt – kvar i oförminskad styrka.
Möjligen var det på grund av dessa maktspel och intriger som Engelbrekts mördare kunde undkomma rättvisan, men först ska uppmärksamheten riktas mot själva Engelbrektupproret.
Engelbrektupproret och dess orsaker
Engelbrektupproret, som har fått sitt namn efter detta upprors ledare, bergsmannen Engelbrekt Engelbrektsson, utbröt 1434 som en reaktion på unionskungen Erik av Pommerns politik.
Kungens företrädare, drottning Margareta, hade strävat efter att stärka kungamaktens ställning gentemot den svenska rådsaristokratin och Erik bedrev samma politik. I Det svenska samhället 800–1720. Klerkernas och adelns tid, skriver historikerna Thomas Lindkvist och Maria Sjöberg att kung Erik gick så långt som att placera tyska och danska aristokrater på betydande poster i Sverige, vilket ledde till konflikter med den undanträngda svenska rådsaristokratin. Att Erik dessutom gynnade danska städer ledde till konflikter med Hansan.
Att se utlänningar få viktiga poster och ämbeten i Sverige fick aristokratin att, som Lindkvist och Sjöberg framhåller, betona ”det svenska riket och den svenska rätten och lagen som kontrast mot den orättfärdige kungen”.
Vid midsommartiden år 1434 var upproret mot Erik av Pommern ett faktum. Det inleddes med att fogdefästet vid Dalälven anfölls och eldades upp. Därefter tågade Engelbrekt och hans män till Västmanland där de först eldade upp fogdefästet i Köping och sedan intog Västerås. I augusti samma år avsattes kungen. Lindkvist och Sjöberg skriver även att i slutet av 1434 kontrollerade upprorsmännen större delen av Sverige.
I januari 1435 ägde stormannamötet i Arboga rum. Under detta möte blev Engelbrekt vald till rikshövitsman och fick, som det står i Lindkvist och Sjöbergs bok, ”Örebro slott som förläning”.
Vad som är viktigt att komma ihåg när det gäller upproret var att upprorsmännen egentligen inte var emot själva unionen. Orsaken till upproret var att Erik av Pommern undanträngt den svenska aristokratin till förmån för den tyska och den danska samt att han överskridit sina befogenheter som kung.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.