När JD Vance klev upp på samma scen i München för ett år sedan sade han i princip att det europeiska etablissemanget är ett större hot mot Europa än Ryssland. Han angrep censur, valmanipulation och massinvandring i ett tal som fick konferensens ordförande Christoph Heusgen att börja gråta på scen. Dessförinnan hade Pete Hegseth i ett tal i Ramstein sagt åt Europa att rusta upp och sluta förlita sig på USA för sitt försvar. Budskapet var: Skärp er.
Rubios tal var betydligt mjukare – men gick samtidigt längre i sitt uttryckliga värnande av den europeiska civilisationen. Hans tal var varmt, belevat och noga utformat för att smickra sin publik – bestående av presidenter, premiärministrar och andra ministrar från främst Europa. Han hänvisade själv till Vances och Hegseths tal och förklarade att om de kan uppfattas som burdusa, bottnar detta i att ”USA verkligen bryr sig”.
Ett civilisationstal
Rubios tal var i sina bästa stunder något som liknade ett civilisationsmanifest. Han började med att måla en bild av Europa i ruiner efter andra världskriget, hur Nato och det transatlantiska samarbetet återuppbyggde kontinenten, och hur Berlinmurens fall innebar att ”en civilisation åter blev hel”.
Därifrån gick han vidare till det han kallade ”en farlig villfarelse” – föreställningen att kalla krigets slut innebar ”historiens slut”, att handel automatiskt skulle föda liberala demokratier och att den ”regelbaserade globala ordningen” skulle ersätta nationalstaten. Han kallade detta en ”dåraktig idé” och sade att den ignorerar ”både den mänskliga naturen och lärdomarna från över 5 000 år av nedtecknad mänsklig historia”.
Det anmärkningsvärda är inte bara att USA:s utrikesminister avfärdar hela den liberala internationalistiska ordning som det europeiska etablissemanget byggt sin självbild på sedan 1990-talet. Det är också att han ersätter den med något helt annat: En explicit västerländsk civilisationsidentitet byggd på ett brett definierat ”vi”, som han i praktiken är snubblande nära att definiera i termer av etnicitet.
”Vi är andligen förbundna”
Det mest uppseendeväckande avsnittet i talet är Rubios beskrivning av banden mellan USA och Europa. Han sade att Amerika grundades för 250 år sedan men att ”rötterna började här på denna kontinent långt dessförinnan”. De som bosatte sig i Amerika anlände med ”minnen, traditioner och den kristna tron från sina förfäder som ett heligt arv – en obrytbar länk mellan den gamla världen och den nya”.
– Vi är del av en och samma civilisation – den västerländska civilisationen, sade han.
– Vi är bundna till varandra genom de djupaste band nationer kan dela, smidda genom århundraden av gemensam historia, kristen tro, kultur, arv, språk, härkomst.
Sedan gick han ännu längre:
– Vi är inte bara ekonomiskt förbundna, inte bara militärt. Vi är andligen förbundna, och kulturellt förbundna.
Och när han definierade vad nationell säkerhet egentligen handlar om sade han:
– Arméer strider inte för abstraktioner. Arméer strider för ett folk; arméer strider för en nation. Arméer strider för ett levnadssätt.
Rubio talar alltså inte om ”värderingar” i den abstrakta, utbytbara mening som europeiska politiker brukar använda ordet. Alla de saker han räknar upp som definierande för den västerländska civilisationen är i själva verket etnicitetsmarkörer. Ingen europeisk politiker utanför vad etablissemanget stämplat som ”extremhögern” har vågat tala på det här sättet under det senaste halvseklet eller mer.
Anklagelsen
Efter att ha lagt denna civilisatoriska grund levererade Rubio vad som i praktiken är en anklagelseakt mot den politik Europa fört sedan kalla krigets slut. Han pekade ut fyra övergripande misstag som USA och Europa gjort tillsammans:
För det första: En ”dogmatisk vision om fri och oreglerad handel” som lett till att fabriker stängts, samhällen avindustrialiserats och ”miljontals jobb inom arbetar- och medelklassen” skickats utomlands.
För det andra: En ”outsourcing av suveränitet” till internationella institutioner, samtidigt som nationerna investerat i ”massiva välfärdsstater på bekostnad av förmågan att försvara sig själva”.
För det tredje: En energipolitik som ”utarmar våra folk” för att ”blidka en klimatkult”, medan konkurrenterna exploaterar fossila bränslen för att driva sina ekonomier och använda dem som påtryckningsmedel.
Och för det fjärde – det han ägnade mest utrymme och de största orden åt – massinvandringen:
– I strävan efter en värld utan gränser öppnade vi våra dörrar för en aldrig tidigare skådad våg av massinvandring som hotar sammanhållningen i våra samhällen, kontinuiteten i vår kultur och våra folks framtid.
Mot slutet av talet återkommer han till ämnet och skruvar upp tonläget ytterligare:
– Att misslyckas med [att strängt begränsa invandringen] är inte bara ett svek mot en av våra mest grundläggande plikter mot vårt folk. Det är ett akut hot mot våra samhällens sammanhållande kitt och mot vår civilisations överlevnad.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
