Jag lever mitt i en brytningstid. Inte nog med det. Jag är i högsta grad i mitt yrke en livs levande brytningstid. Min bakgrund är autodidakt. Självlärd. Jag har inte gått någon utbildning i skrivande. Jag har aldrig tillhört etablissemanget eller eliten. Jag har ibland blivit inbjuden dit och fått betalt av dem, men jag var aldrig en av dem.
I början accepterades en sådan som jag. Det jag skrev var unikt på ett lite pikant sätt. Jag vann priser (alltid sådana priser som läsarna fick rösta fram, aldrig sådana som etablissemanget själva utsåg) och jag uppskattades eftersom jag var en sorts felande länk mellan Nisse i Hökarängen (som du som läsare kallas av mediekåren) och den skrivande eliten (som mediekåren ofta ser sig själv).
När jag låtsades att jag rättade mig i det sylvassa ledet som är det här landets inbillade demokratiska mediedramaturgi, då gullade makten med mig. Men när det visade sig att gullungen hade ett eget hjärta, en egen begåvning och när det visade sig att jag faktiskt tänkte utnyttja min position åt att skriva sanningen så som sanningen faktiskt ser ut, drog alla skyndsamt in sina händer och sitt stöd.
Under flera år retade jag gallfeber på chefer, så kallade kollegor och medarbetare. Mina krönikor stoppades, RFSU ryckte ut och jagade mina chefer med krav på att jag skulle få sparken, alla ateistiska korsfarare på tidningen hetsade mot mig på sociala medier, och chefer skällde ut mig för att jag inte rättade mig i ledet. Till sist fick jag sparken. Dagen efter var allt jag gjort på tidningen totalt utraderat. Mitt nya, eller ska vi säga mitt gamla liv, hade börjat.
Jag var tillbaka i den sumpmark där jag en gång, i början av nittiotalet, startade mitt skrivande. Då stod min kamp mot den kulturella eliten, den inavlade, fasansfulla kulturella elit som då och nu med en bödels brist på empati bestämde vilka som fick betyda något (de själva) och vilka som inte fick det (alla andra).
Jag började skriva dikter för att bevisa för de jävlarna att dikter var något de aldrig kunde kidnappa. Det var en ständig kamp. Både mot eliten, men också mot alla de skitnödiga kulturonanister som utgjorde ”den alternativa” kulturen till sin, som ordnade poesikvällar dit ingen kom, som rullade in en kokosnöt i ett tomt rum och kallade det ”ensamhet” och som överhuvudtaget inte förstod att kultur aldrig tar en enda omväg via hjärnan utan allt går direkt, med skoningslös perfektion, på hjärtat. Jag var i krig mot alla.
Jag upptäckte dock strax något jag hade glömt, att det ingalunda var en sumpmark jag stod på. Mina år i etablissemanget hade förvridit huvudet på mig. För det var ett varsamt och uppriktigt stampat jordgolv jag kände under mina fötter. Samma golv som de i särklass flesta människor känner dagligen under sina skor. Där stod jag.
I den där svarta djupa skogen sitter de korrupta, de inavlade, de självutnämnda påvarna, eliten och makten. De sanktionerade hatarna. Det goda hatet.
Jag älskar den här platsen. Den betalar inte hyran för mig längre, och allt som har hänt har totalt undergrävt min ekonomi, men min själ strålar emot mig, jag skriver bättre än någonsin, och här kommer själva kärnan i brytningstiden; jag blir mer läst än någonsin.
Ett konkret exempel. Aftonbladet toppade den 25 augusti under flera timmar med en krönika signerad den politiske reportern Lena Mellin. Den handlade om varför SD växer. Efter någon dag hade den runt 300 delningar på Facebook. Under tiden hade en text jag skrivit för nätsidan Det goda samhället närmare 20 000 delningar. Detta säger en del om hur den nya mediala ordningen ser ut.
Det fanns kanske fortfarande en chans för mig för några veckor sedan. Jag hade kunnat göra en pudel eller två och möjligen få chansen någonstans igen. Men varför skulle jag? Det är en ynnest och en glädje att inte få tillhöra samma skrå som Fredrik Virtanen och de andra. Jag skriver dem av banan vilken dag som helst.
I den här mediala gerillarörelsen, som jag är en del av, ryms de verkligt politiskt neutrala. Jag tillhör inget parti. Jag tillhör ingen organisation. Jag rör mig fritt. Jag är inte vänster och jag är inte höger. Jag röstar inte ens i riksdagsvalet. Jag står fri. De i eliten som skriker högst om hur fria de är, hur neutrala och sakliga de är, liknar i mångt och mycket de som skriker högst om hur förtvivlat toleranta och fördomsfria de är. Det är alltid där du finner det bittraste hatet. De begagnar sig av det berömda, men fruktansvärda, goda hatet…
I den världen kan en sådan som Gina Dirawi jämföra Israel med Hitler (som hon gjorde 2011) och året efter rekommendera en bok av en välkänd antisemit och ändå få behålla jobbet på SVT. I den världen kan kulturministern träffa en jihadist och inte få några reaktioner på det, och därför kan kända vänsterdebattörer mana till uppvigling, håna, hata, skända, trakassera och förfölja folk på sociala medier. I den världen startas kampanjer för Alexandra Pascalidou och där talar till och med statsministern om Zara Larsson.
Men det är också i den världen det tar hus i helvete om en sådan som jag äter lunch med folkvalda. När jag åt min lunch med SD gjorde jag det i ett demokratiprojekt. Det är så det fungerar i en demokrati, tänkte jag, man äter lunch med folk, man samtalar, man bjuder in till samtal, man talar och man lyssnar.
Men jag är utsatt för det goda hatet. Det betyder i rena ordalag att jag förtjänar att få sparken, bli baktalad, hotad, hatad och få vykort från grannar som hotar mig, min flickvän och med att ringa det sociala om de får se mig med mina barn. Ingen kampanj kommer någonsin lyfta ett finger för att på allvar ifrågasätta allt det jag varit utsatt för.
Jag är värd hatet. Jag förtjänar att hatas.
Och kanske är jag det? Jag är ju, som ni säkert förstår, part i målet. Jag har svårt att se mitt brott. Kanske borde jag ha förstått att man kan få sparken från ett ungdomsförlag och från en sida om italiensk fotboll för att jag åt lunch med representanter för SD. Kanske… Jag vet inte… Jag vet bara att det är väldigt påfrestande att vara misstänkliggjord, och så hatad att du får kattskit dumpad utanför ytterdörren. Det gör ont helt enkelt. Det gör ont när folk spottar bakom din rygg på gatan. Och därför undrar jag hur sådant känns för alla de som själva anser sig vara ”goda” att utföra allt detta?
Vem gav er rätten att hata en medmänniska för att han eller hon begagnar sig av sin demokratiska rättighet att skriva utifrån sitt hjärta? Det är detta som gör mig förbannad. Jag blev ledsen tills helt nyligen. Nu är jag arg istället.
Man kan tycka vad man vill om det Julia Cesar skrivit, men den hetsjakt som nu (givetvis sanktionerad uppifrån av en tyst men hånflinande mediaelit) utspelar sig är särdeles osmaklig. Den var väldigt väntad men den stinker lik förbannat. Samma människor som säger sig värna de utsatta och de svaga ställer sig i kö för att svinga några slag mot en kvinna som fått sin identitet och sina sjukdomar släpande i offentligheten och som bara begagnat sig av sina demokratiska rättigheter. Domen kommer bli hård mot alla er som skryter om ert rättspatos men beter er som blinda bestialiska gangsters i ert hat och ert förakt.
Vem ger er rätten, alla ni rättänkare, alla ni rara proggare i gummistövlar och hucklen, alla ni låtsas-kommunister i era bostadsrätter på Söder, vem ger er rätten att skicka hotfulla vykort till mig och mina barn? Vem ger er rätten att nu hata och hånskratta åt en kvinna för att hon har en allergi, bara för att ni inte håller med henne? Vem ger er rätten att fylla era hjärtan med ett sådant svidande, vinande, mörker?
Det finns två bilder av det som sker. Dels har vi den tjocka, gamla svarta skogen som stått där så länge folk kan minnas. Den ser ljus och fridfull ut på dagen, den ser närmast solidarisk och välkomnande ut, men så fort skymningen faller så tätnar buskagen, trollen hittar ut ur sina hålor och det dryper av fukt överallt. I den där svarta djupa skogen sitter de korrupta, de inavlade, de självutnämnda påvarna, eliten och makten. De sanktionerade hatarna. Det goda hatet.
Jag har varit där, i den skogen. Jag var en vit giftig flugsvamp tills de ryckte upp mig och kastade ut mig. Men jag är ju inte ensam… Det är det vackra i kråksången. Trots att trollen och de andra försöker minera skogsbrynen, riva upp de små broarna över vattendragen, trots att de gör allt de kan för att få vara ifred ifrån allt och alla så sjuder det av liv och ljus strax bakom…
För se där borta! Vilka är de där? Som kommer gåendes längs den snirkliga stigen i skymningen. Som ett väldigt vattenfall reser sig en varsam våg av människor och de kommer åt mitt håll, de kommer åt rätt håll… Tusentals vanliga människor med demokratins facklor kommer traskande längs vägen. Ett långt led av alla sorters människor med eldar i händerna… Tålmodiga, ärliga och varsamma steg, tätt, tätt, tillsammans kommer de upp för slänten och snart står de på elitens dörrmatta och knackar på. Vilken befrielse det ska bli att sätta eld på den här förljugna skogen och se den brinna. Så att vi kan skapa något nytt sedan, något ljust, gott, andligt, värdigt och sanningsenligt.
Jag är glad att jag är en av dem.
