Den 24 april år 1880 lystes himlen över Stockholm upp av fyrverkerier och en salut ekade ut över staden. Gaslågor lyste upp kungliga slottet och även stadens husfasader var upplysta. Eldar sprakade på stränderna och klockan tio på kvällen började saluten skjutas ut över vattnet från Kastellholmen. Saluten bestod av fem skott i tre omgångar. Stadens gator var fyllda av människor som jublade när ett tremastat fartyg blev synligt. Fartyget var Adolf Erik Nordenskiölds Vega som efter sin fantastiska resa genom Nordostpassagen och vidare runt hela Asien och Europa nu var tillbaka i Sverige.
Två år hade seglatsen tagit och under tio månader av den tiden hade Vega legat fastfrusen norr om Sibirien. År 1879 kom äntligen ett meddelande via telegram från Nordenskiöld – han hade lyckats! Expeditionen hade rundat Asien den norra vägen och befann sig nu i Yokohama, Japan. Resten av färden blev lättare. Vega seglade via Sydostasien, rundade Indien, for genom Suezkanalen, Medelhavet och så hem. I varje hamn som Vega anlöpte möttes expeditionen av hyllningar.
Vita vägen till Indien
Nordenskiöld var den förste som lyckades med att segla runt hela Europa och Asien genom att ta vägen norr om Norge. Han startade sin färd i Tromsö, tog vägen över Barents hav, genom det smala sundet vid Novaja Zemlja ut i Karahavet och fortsatte utmed Sibiriens kust, genom Beringssund, förbi Kamtjatka, Kurilerna och ända till Japan. När man tittar i en världsatlas förundras man över detta företag.
Längtan att färdas åt nordost och finna den vita vägen till Indien hade funnits tidigare och ett försök hade gjorts i början av 1870-talet. Det var en österrikisk expedition under ledning av Julius Payer och kapten Karl Weyprecht med fartyget Tegetthoff. Det blev en farofylld och strapatsrik färd. Den 18 augusti 1873 fick de se land. Det visade sig vara en ännu oupptäckt ögrupp och expeditionen gav den namnet ”Frans Josefs land” efter den österrikisk-ungerske kejsaren. Där blev det dock stopp då fartyget frös fast i isen. Deltagarna begav sig söderut till fots och räddades i augusti 1874 av ett ryskt fartyg. Så gick det den gången.
Adolf Erik Nordenskiöld
Adolf Erik föddes den 18 november 1832 i Finland och växte upp på släktens gods Frugård i närheten av Helsingfors. Hans föräldrar var Nils Gustaf Nordenskiöld och Margareta Sophia Haartman. Adolf Eriks far var mycket intresserad av mineraler och hade en stor mineralsamling som ständigt växte allteftersom nya mineraler samlades in. Sonen fick följa med fadern på mineralsamlingsresor och på gården fanns också ett betydande bibliotek.
Adolf Erik studerade vid universitetet i Helsingfors, men ansåg inte att någon av lärarna i geologi och mineralogi var lika duktiga som hans far. Efter att ha avlagt filosofie kandidatexamen följde Adolf Erik sin far till Ural för att lära sig mer om mineraler.
Åter i Helsingfors doktorerade han med en avhandling med titeln ”Om grafitens och chondroditens kristallformer”. År 1855 kom hans översiktsverk: ”Beskrifning övfer de i Finland funna mineralier”.
Nordenskiöld hade alla möjligheter till en strålande karriär vid universitetet, men så blev det inte. Han var nationellt sinnad och ansåg att Finland skulle frigöra sig från Ryssland, som hade blivit ett ryskt storfurstendöme efter 1809 års svensk-ryska krig. Under en namnsdagsfest för yngre universitetsmän den 30 november 1855 kom festdeltagarnas sympatier för västmakterna i dagen – Adolf Erik hade en önskan om att Sverige skulle befria Finland från den ryska överheten. Dessa åsikter föll inte i god jord hos makthavarna. Som en bestraffning förlorade han ämbetet som extraordinarie (eo) bergskonduktör och även sin post som kurator för den matematiskfysiska studentfakulteten.
Tagen till nåder – och straffad igen
Då reste Adolf Erik Nordenskiöld till Berlin och blev kvar där ett halvår. Under den tiden ägnade han sig åt studier i mineralogi och fick många nya goda kontakter inom forskarvärlden. Efter tiden i Berlin återvände han till Finland och fick på sommaren 1856 möjlighet att söka en professorstjänst vid universitetet i Helsingfors. Det var en professur i mineralogi och geologi som hade inrättats 1852 men som var obesatt eftersom det helt enkelt inte fanns kompetenta sökanden. Nordenskiöld var definitivt kompetent, men först av allt ville han göra en studieresa till Sibirien. Han hade nämligen erhållit ett universitetsstipendium och detta skulle göra resan möjlig.
Nu såg det riktigt ljust ut för Adolf Erik Nordenskiöld i universitetsvärlden. På våren 1857 disputerade han för en doktorsgrad, och han promoverades även till både primus magister och ultimus doktor. Vid festligheterna som följde på dessa båda utnämningar deltog representanter från universitet i Sverige, och Adolf Erik Nordenskiöld höll ett frimodigt tal som berörde hans önskan om ett fritt Finland. Då föll han i onåd igen. Denna gång fick han ett ultimatum, att antingen göra en offentlig avbön eller att bli landsförvisad. Sitt universitetsstipendium blev han fråntagen. Adolf Erik Nordenskiöld valde då att flytta till Sverige.
Så blev Sverige en vetenskapsman rikare. Under sommaren 1857 reste han runt i Sverige och besökte olika orter där intressanta mineralogiska fynd hade gjorts. Under vintern 1857–58 arbetade han i Kungliga Tekniska högskolans laboratorium och i Naturhistoriska riksmuseets mineralsamlingar.
Arktiska expeditioner
Nordenskiöld deltog i den fösta svenska arktiska expeditionen, som gick till Spetsbergen (Svalbard) 1858. Ledaren för den expeditionen var Otto Torell. Nordenskiöld följde också med på resan till Spetsbergen 1861, även då med Otto Torell som forskningsledare.
Efter den resan kom en mycket viktig person in i Adolf Erik Nordenskiölds liv. Det var friherrinnan Anna Maria Mannerheim (1840–1924) och bröllopsklockorna ringde så vackert den 1 juli 1863. Anna Maria måste ha varit en väldigt tålmodig kvinna med tanke på makens expeditionsiver. De fick fyra barn, Eva Maria, Gustaf Erik Adolf, Anna Sofia och Nils Erland Herbert. Adolf Erik skrev alltid brev hem till sin maka när han var ute på sina färder.
Att genomföra en forskningsexpedition är inte gratis. När en tredje Spetsbergsexpedition planerades fick man inga statliga medel. Nordenskiöld vände sig då till den dåvarande landshövdingen i Göteborg, Albert Ehrensvärd, som lyckades få köpmannen och skogsägaren Oscar Dickson intresserad av expeditionen. Denne gick med på att sponsra företaget och Nordenskiöld kunde ge sig av 1868. Denna gång ledde han själv expeditionen. Man använde sig av ångbåten, som var en ny uppfinning, men för säkerhets skull var fartyget också utrustat med segel.
Oscar Dickson och Adolf Erik Nordenskiöld kom på riktigt god fot med varandra, vilket medförde att Dickson kom att finansiera flera av Nordenskiölds expeditioner.
Med fartyg och släde
I vetenskapliga kretsar resonerades det en hel del angående Nordpolen, huruvida den var omgiven av öppet hav eller om hela polarområdet var täckt av is. År 1827 hade Edward Perry, från England, med båt och släde lyckas komma så långt norrut som till 82° 45’. Nordenskiöld nådde den nordligaste breddgrad som någonsin nåtts med fartyg 81° 42’. Nordenskiöld insåg att det inte gick att nå Nordpolen med enbart fartyg. Det krävdes slädar.
År 1872 utrustades en ny expedition till Spetsbergen, där man denna gång skulle övervintra. Man bestämde sig för renar som dragdjur. Regeringen hade finansierat två utrustade fartyg, men för att transportera alla renar och de cirka 3 000 säckar renlav som dessa behövde hyrde man ett tredje fartyg, som finansierades av Oscar Dickson.
Detta blev motgångarnas expedition. Redan en av de första nätterna på Svalbard utbröt en snöstorm och renarna rymde. Att ta med renar i stället för draghundar var Nordenskiölds största misstag som polarforskare. Vintern 1872–73 var också den svåraste på 30 år. Fraktfartygen frös fast och kunde inte återvända som planerat. Provianten som medfördes för vintern var beräknad för 22 man, men inklusive fraktfartygens besättningar skulle den nu räcka till för 65 man.
Vetenskapligt sett var dock resan lyckad eftersom man kunde studera glaciärer, och Nordenskiöld var sannolikt den förste som upptäckte årstidsskiktningen i inlandsisen.
Med Spetsbergen utforskade vände Nordenskiöld sin uppmärksamhet mot Nordostpassagen.
Längs Sibiriens kust
Adolf Erik Nordenskiöld var mycket intresserad av vetenskapshistoria. Han hade bland annat fascinerats av den nederländske sjöfararen och kartografen Willem Barents (1550–1597) teorier om att det borde finnas en isfri ränna längst med ishavskusten, alltså Sibiriens kuststräcka. Att det skulle finnas öppet vatten där berodde enligt Barents på att många strömmande floder med varmare vatten från Europa och Asien flyter ut i Ishavet. Alltså borde den sträckan vara framkomlig med fartyg.
Barents deltog i tre expeditioner som försökte finna Nordostpassagen. Det lyckades inte. Däremot upptäckte Barents Spetsbergen och Björnön. Barents hav är uppkallat efter honom. Barents dog på Novaja Zemlja år 1597 av skörbjugg.
Adolf Erik Nordenskiöld tänkte nu ett steg längre och lade till sin egen teori om att jordens rotation kunde skapa en östgående ström som stärkte den mildare strömmen från floderna. Det varmare vattnet drevs sannolikt ända bort till Berings sund och skulle göra en nordlig sjöväg till Kina fullt möjlig. Att genomföra en sådan färd hade varit upptäcktsresandenas dröm under många hundra år, men trots tappra försök hade ingen lyckats.
Nordenskiöld ville utforska möjligheten med en sjöled från Skandinavien till floderna Ob och Jenisej, som mynnar ut i Karahavet. Så utrustade han en expedition bestående av ett fiskefartyg och gav sig av från Tromsö vid midsommar 1875. Expeditionen nådde Jenisejs mynning den 15 augusti. Sedan återvände han landvägen.
Det var ett lyckat företag, men det fanns de som påstod att Nordenskiöld hade lyckats med färden eftersom det hade varit en ovanligt varm sommar med gynnsamma isförhållanden. Då gjorde han om färden följande år och denna gång hade han med sig handelsvaror på sitt expeditionsfartyg tillbaka hem till Sverige. Han lyckades en gång till!
Grundlig planering
Nordenskiöld hade haft ett stort intresse för Sibirien sedan han som 21-åring följde sin far till Ural. Om han lyckades finna Nordostpassagen utmed Sibiriens ishavskust skulle det innebära goda möjligheter att utforska de nordliga delarna av Asien. Om man kunde ta sig till Jenisejs mynning, kunde man säkert nå ännu längre, resonerade han. Så började Adolf Erik Nordenskiöld planera den expedition som skulle göra honom vida berömd.
När planerna på denna nya polarfärd blev kända fick han en ny finansiär i den sibiriske gruvägaren Alexander Sibirjakoff. Kung Oscar II visade också ett stort intresse och ville veta mer om Nordenskiölds planer. Kungen inbjöd därför till en forskarmiddag den 26 januari 1877. Under denna middag framlade Nordenskiöld sin plan. Kungen blev imponerad och fullt övertygad om att resplanen var genomförbar och var villig att ge ett ordentligt stöd till företaget. Oscar Dickson ställde också upp som så många gånger förr. Det gjorde även Alexander Sibirjakoff som hade ett stort intresse av att Sibirien utforskades. Där fanns säkerligen oupptäckta naturresurser. Dessa tre delade på kostnaderna för expeditionen.
I boken Giganterna av Gunnar Hedin kan man läsa om hur Adolf Erik Nordenskiöld grundligt planerade sin expedition, som till en början skulle omfatta fyra fartyg. Flaggskeppet var ångfartyget Vega, som var byggt i ek och utrustat med så kallad ishud av greenheart (ett tropiskt lövträd som har mycket hårt trä) på de ställen där is skulle kunna skada fartygsskrovet. Vega hade tidigare använts för valfångst i Norra ishavet. Det var en redig skuta med andra ord.
De andra fartygen var ångbåten Lena, som byggts vid Motala Varv av svenskt bessemerstål, ångbåten Fraser och segelfartyget Express. Fraser och Express var lastade med proviant och kol för de tre ångbåtarna. Fartyget Lenas huvuduppgift var att undersöka isförhållandena.
Livsmedlen bestod av konserver, smör, mjöl, potatis samt pemmikan, som är torkat kött av buffel eller älg pressat i lagersäckar som håller i åratal. Skörbjuggen hade varit ett gissel för polarexpeditioner ända in på 1900-talet, men lyste helt med sin frånvaro på Vega då det i provianten ingick även tranbärssaft och hjortron, som är rika på C-vitamin, i detta syfte.
Expeditionens kläder var av renskinn – det varmaste man kan ha vid polarfärder.
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
