Den som har en avvikande åsikt mot någon av de olika extremistgrupper som är aktiva i Sverige och uttrycker dessa är i praktiken som Salwan Momika skyddslös, såvida man inte tillhör politikereliten. Att dessa är skyddade från attentat beror inte bara på personskyddet, utan också på att ett mord på en svensk politiker historiskt sett lett till starka reaktioner, så för en grupp som vill ha sympati för sitt budskap är det helt enkelt taktiskt fel att mörda ledande politiker. Att ge sig på personer som Lars Vilks eller Salwan Momika är dock riskfritt ur det perspektivet. Stora delar av etablissemanget anser nämligen att även om det inte är rätt så är det i alla fall inte fel att göra det. Lyckligtvis är mord mot extremisternas politiska motståndare än så länge ovanligt, men lindrigare attacker förekommer i stor skala över hela landet.
I mitt arbete som journalist råkar jag ut för ett antal incidenter varje år. Det är allt ifrån ofredanden, olaga hot till försök till misshandel. Dessa händelser bevittnas oftast av så kallade dialogpoliser och är väl dokumenterade med videomaterial. Jag är långt ifrån ensam om detta, men det är mycket sällan det leder till rättsliga åtgärder, trots det goda bevisläget. Det är dessvärre bara en tidsfråga innan någon tar till kniv eller skjutvapen.
Anledningen till att detta får fortgå är attitydproblem inom polisledningen och rättsväsendet, som sprider sig neråt. Det är inte direkt karriärbefrämjande att få olika sorters extremister åtalade, om man nu ens skulle få tid att ägna sig åt det.
Det här problemet beror på att hela den offentliga sektorn, inte minst polisen, är marinerad i socialdemokratiskt tänkande, där extremisterna i mer eller mindre hög grad uppfattas som goda. Detta tänkande har till och med letat sig in i borgerliga kretsar så att det inom framför allt Liberalerna, men till och med i Moderaterna finns en oförmåga att känna igen extremism när man ser den.
Ett exempel på detta är förre partiledaren för Liberalerna, Jan Björklund, som 2018 donerade intäkterna från auktionen av sin svettiga skjorta från valrörelsen till den vänsterextrema propagandaorganisationen Expo. Några månader tidigare hade Försvarets forskningsinstitut, FOI, i en rapport påvisat Expos kopplingar till våldsbejakande extremism, men det hindrade inte den förmente ”liberalen” från att stödja dem.
Islamismen, vänsterextremismen, klimatextremismen och den militanta HBTQ-rörelsen hänger ihop, hur otroligt det än kan låta, men det är principen om fiendens fiende som gäller. Fienden är den västerländska civilisationen – vi alla. Samarbetet är möjligt genom att islamisterna bidar sin tid och inte i onödan visar vilket samhälle man eftersträvar. De anställer till och med vänsterextremister, vars leverne närmast kan beskrivas som ”haram”, för att sprida sin propaganda. Att Muslimska brödraskapets frontorganisation i Sverige, Ibn Rushd, anställde den öppet bisexuella och drickande Bilan Osman som kommunikatör är ett talande exempel.
Våldsbejakande vänsterextrema HBTQ-nätverk, som det svarta blocket i Pridetågen, utmärker sig genom manifestationer som Queers for Palestine, föga bekymrade om att ifall de levde i Gaza eller på Västbanken skulle de kastas ner från närmaste hustak. Just Palestinarörelsen är nu bland de farligaste rörelserna i Sverige, eftersom den förenar extremister med ett stort antal mer moderata personer som genom sitt antal utgör en politisk kraft som vänsterblocket måste räkna med. Det är därför de kan härja fritt över hela Sverige, särskilt i Göteborg, där vänsterblocket med Socialdemokraterna i ledningen är helt beroende av deras röster.
Det är således ingen slump att helt uppenbara fall av misshandel och grov stöld läggs ner av Åklagarmyndigheten i Göteborg. Göteborgs starke man, kommunstyrelsens ordförande Jonas Attenius (S), har tummen i ögat på rättsväsendet.
Klimatextremisment har kommit av sig lite som rörelse för västerlandets undergång, men en rad farliga individer är fortsatt aktiva. I Göteborg leds Extinction Rebellion av vänsterextremisten Jonathan Pye, som blev ökänd som en av ledarna bakom Göteborgskravallerna 2001. Han har i en tidningsintervju 2011 uttryckt åsikten att politiska mord inte är principiellt fel, men att det för tillfället inte är taktiskt lämpligt. Vem vet när han ändrar den bedömningen?
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.