När tomten blev jultomte

I äldsta tider hade tomten inget särskilt med julen att skaffa. Gårdstomten, tomtekarlen, tomtenissen, tomtegubben, tomtebonden, tomtevätten eller ”den lille grå” – kärt barn har som bekant många namn – ansågs vara anden efter den som först hade röjt marken (tomten) och byggt upp gården. Således var han ofta förfader till dem som bodde där, och om man flyttade in på en gård där en annan släkt hade bott så var det viktigt att göra sig vän med tomten och behandla honom med respekt.

Gårdstomten var från början en hednisk figur och fortsatte att vara det långt in i kristen tid, varför det tog flera århundraden innan han ansågs rumsren i kyrk­liga kretsar. Den heliga Birgitta varnade i sina uppen­barelser för dyrkan av ”tomtegudar” (tompta gudhi, ett namn som för övrigt återkommer i den svenska kortfilmen Tompta Gudh från 2002). Detta tycks dock inte ha hindrat allmogen från att fortsätta att vörda sina gårdstomter. Ännu på 1800-talet tycks de flesta bönder ha be­traktat tomtar som ett naturligt inslag i lantlivet, och än i dag finns det många som påstår sig ha sett dem, fastän man sällan talar högt om det.

För att göra tomten välvilligt inställd skulle gården skötas på bästa sätt; särskilt viktigt var det att djuren hade det bra. Ibland skulle offergåvor skänkas åt tom­ten, inte minst på julen då han traditionellt skulle ha en tallrik gröt med en smörklick och träslev, och gärna en liten sup som man hällde ut invid husknuten. Skulle man bygga ut gården så offrade man gärna en silverslant till tomten för att han skulle ge sin välsignelse åt bygget. Ännu på 1800-talet berättas det att det var ett gott tecken om man märkte att det arbetades på bygget om nätterna efter att arbetarna gått hem. Om tomten av något skäl inte uppskattade bygget så kunde han i stället komma dit på natten och förstöra, och då var det kanske bäst att göra om sina planer.

Tomten kunde göra sig osynlig och visade sig sällan, men de som haft turen att få se honom vittnar om att han framträdde som en äldre man med skägg, gråa klä­der och luva.

Sankt Nicolaus

Den kristna jultomte-traditionen, som under 1800-talet började blandas samman med den gamla gårdstomten, utgår från biskop Nikolaus. Denne var en förmögen men givmild man som levde på 200-talet i Patara i Lykien (i dag Xanthos i Turkiet). En av berättelserna om St Niko­laus berättar om en familj med tre döttrar, som riskerade att tvingas prostituera sig då fadern inte hade råd med någon hemgift åt dem. Nikolaus hörde talas om detta, och en natt gick han dit och kastade in tre guldpåsar ge­nom ett fönster, så att familjen slapp leva resten av sina liv i skam. Enligt en version av berättelsen ska han ha le­vererat en guldpåse om året under tre års tid, och släppt ner den sista genom skorstenen.

Nikolaus dog den 6 december år 343 och blev senare skyddshelgon för bland annat barn, sjömän, de falskt an­klagade och tjuvar som ångrat sig. Än i dag finns det en Sankt Nikolauskult i flera länder och de troende anser att hans reliker producerar en helig olja med undergörande verkan. Den 5–6 december firar man honom i Nederlän­derna, Belgien och Luxemburg som Sinterklaas – en man i röd biskopsdräkt och med vitt skägg delar då ut godis och leksaker till barnen.

I England hade man redan på 1400-talet börjat per­sonifiera julen, en karaktär som med tiden fick namnet Father Christmas och avbildades som en glad och nå­got fetlagd man med vitt skägg och grön skrud. Under 1800-talet smälte han gradvis samman med Sinterklaas, fick sin (oftast) röda skrud och började alltmer likna da­gens Santa Claus.

Legenderna om Sankt Nikolaus har också tagit upp vissa element av hednisk folklore. I alpinska länder åt­följs han exempelvis av ett väsen som kallas Krampus och påminner om den germanska julbocken, men med betydligt mer demoniska drag.