Reflektioner från en pensionär om Correns debattklimat från igår till idag
En uppfriskande debatt har ägt rum den sista tiden med utgångspunkt från ledarskribent Wilhelm Nyströms artiklar om friskolor och Socialdemokraternas förslag om förbättrad integration med tvångsblandning.
Beträffande friskolor är jag inte överens med Nyström. Att skolan sattes på börsen var ett stort misstag, där riskkapitalister utan risk blev rika på kuppen är inte att vara rädda om skattebetalarnas pengar.
Men, när Nyström den 6 februari gav replik på ett tidigare debattinlägg om integration och assimilering till allmänläkaren Jenny Berggren och delvis Jonny Ludvigssons, barnläkare och senior professor, utbrast jag för mig själv, men karln har ju helt rätt!
Detta konstaterande grundar sig i erfarenhet från 42 års arbete som sjukgymnast/fysioterapeut inom rehabilitering, där jag mött ett hundratal främst utomeuropiska invandrare med både lätta och stora funktionsbegränsningar av sjukdom och skador. Tyvärr insåg jag tidigt att viljan till både assimilering och integration var mycket låg hos många muslimer, som islam med Koranens suror hade ett strakt grepp om.
Till vad och till vilka företeelser beträffande integration vi skulle gå halva vägen var, lyste med sin frånvaro på debattsidor, där värdegrund och mänskliga rättigheter inte fick ifrågasättas och som alltid hade tolkningsföreträde framför verkligheten. Konsekvensanalys av en stor invandring från främmande kulturer var tabubelagt. Det var inte funktionsbegränsningen i sig som avgjorde utfallet av rehabilitering utan utbildningsnivå och vilja till anpassning till västvärldens kultur och värderingar. Där många patienter kom från dysfunktionella samhällen, där religion/politisk islam, klantillhörighet, patriarkat, hederskultur, låg utbildningsnivå och analfabetism var stora hinder för anpassning till ett högteknologiskt och sekulärt samhälle.
Jag minns en händelse, när dåvarande näringsminister Maud Olofsson talade i Trädgårdsföreningen och hyllade berikningen av invandringen. Jag kom direkt från poliomottagningen där jag hade försökt trösta en muslimsk kvinna med skador i ansiktet som en släkting hade åsamkat henne då hennes sjal hade halkat ner, när de möttes på stan. Dagen innan hade jag haft besök av en ung kvinna, polioskadad, som var gravid igen med tre barn i väntrummet tillsammans med en arg make. Kvinnan var mycket rädd att hennes förtvinade polioben skulle komma till släktens kännedom. Tyvärr avslutades besöket bryskt då hon blev utdragen av maken, som inte hade tid att vänta längre. I stället för Maud Olofssons berikningseufori kände jag bara bedrövelse och stor oförmåga att hjälpa.
Andra minnesvärda svar från invandrare var till exempel:
– Sverige vara rikt, invandrare inte behöva arbete, vi få bidrag.
– SFI nej, nej inte behöva det vi har rätt till tolk
– Arbeta, men jag har ju barn …
Att sätta dessa erfarenheter på pränt riskerade en rasiststämpel i pannan och tolkades som fördomar av allt fler godhetspositionerande skribenter med rätta åsikter. Deras känsloideologi spreds uppifrån riksdag och regering ut till civilsamhälle, akademi, skola, rättsväsende, kyrkan och ner till Svenssons köksbord, där ideologin hade svårare att få fäste, eftersom åsikterna inte gynnande karriären i lika hög grad hos arbetare som hos tjänstemän och politiker. LO:s arbetare började känna större samhörighet med Sverigedemokraterna, som länge varit paria i samhällsdebatten.

I över ett halvsekel har vänstern haft som uttalad strategi att ta kontroll över samhällets myndigheter och institutioner. Frågan är om vänstern har lyckats, när allt fler alternativa partier i hela Europa når stora framgångar, då den politiska eliten har svikit sina egna medborgare.
Kyrkan har förlorat många medlemmar på sin röda agenda som enkelt kan sammanfattas med att de som har stark tro gör bäst i att lämna.
Vi som tidigt i vårt arbete träffade utomeuropiska invandrare noterade svårigheter och ovilja till anpassning. Framlidne nestorn, professor Assar Lindbeck, sammanfattade den humanitära stormaktens politik med att en stor invandring och en hög välfärd är oförenligt, men för döva politikeröron.
Beslutet om ett mångkulturellt samhälle fanns redan i proposition 75:26 där assimilering till värdlandet skulle vara frivillig. Detta beslöts över folkets huvuden utan framtida konsekvensanalys och resultatet syns varje dag med invandrares överrepresentation i brottslighet, som nu infiltrerat hela samhället. Vänstern har länge bitit sig fast i socio/ekonomiska faktorer som utanförskap och för få fritidsgårdar, trots att respektavståndet nästan är försumbart mellan att ha ett lågavlönat jobb och att vara bidragsförsörjd. Ett självförvållat utanförskap talas det aldrig om.
En kravlös integration har under årtionden bedrivits och eftergivenheten för många muslimers krav på särrättigheter har varit stor, då invandrares röster är avgörande för Socialdemokraternas bibehållande av makten. Eftergivenheten drog ofta undan mattan för kvinnors rehabilitering, som inte fick delta i bassängbad eller aktiviteter där män deltog. Grupptrycket att tycka rätt för att inte bli utstött från det offentliga rummet var stor.
Jag var under 1990- och 2000-talet en flitig debattör på Correns debatt- och insändarsidor. Men, när jag började återge svårigheter i mitt arbete med invandrare, då tog det tvärstopp och mina alster hamnade i papperskorgen, trots väl underbyggda artiklar.
Här har Correns politiske redaktör Edvard Hollertz helt rätt i sin ledarkrönika den 9 februari när han skriver ”I de här fallen är det numera uppenbart att vi dragit gränsen för det offentliga samtalet för snävt …” och jag hoppas att Wilhelm Nyström fortsätter att skriva om obekväma frågor som engagerar, trots att jag inte alltid håller med. Jag tänker på ordstävet om alla tänker lika, tänker ingen alls.

















