Radikalfeminismen

I januari år 2016 publicerade historieprofessorn Mark Ca­rey vid University of Oregon tillsammans med två kollegor i tidskriften Progress in Human Geography sin forskningsrap­port ”Glaciärer, genus och veten­skap: Ett feministiskt glaciologiskt ramverk för global miljöförändrings­forskning”. Projektet finansierades av National Science Foundation med drygt 400 000 dollar. De tre forskar­na skriver att ”det feministiska per­spektivet är avgörande med tanke på den historiska marginaliseringen av kvinnor, betydelsen av kön i glaciärrelaterad forskning och de sätt på vilka kolonialismen, imperialismen och patriarkatet styrt vetenskapen”.

Forskarna hävdar att det feminis­tiska perspektivet är viktigt, ja avgö­rande, för att kunna ta till sig margi­naliserad kunskap om glaciärer och varnar för tendensen att utesluta kvinnor. Det snäva manliga sättet att forska om glaciärer bör vidgas till en moralisk, andlig, estetisk och affektiv förståelse av glaciärer. Det handlar om att decentralisera natur­vetenskapen, bryta maskuliniteten, dekonstruera inbäddade maktstruk­turer, frångå homogena och masku­lina berättelser om glaciärer samt stärka och införliva olika sätt att se, interagera med och representera glaciärer – allt viktiga mål för den fe­ministiska glaciologin. Vi varnas för att vetenskap och kunskap historiskt sett har varit kopplade till imperialis­tiska och hegemoniska kapitalistiska agendor.

Som exempel på att feministisk glaciärforskning är bättre på att öka förståelsen än den dumma, gam­la och föråldrade vetenskap som männen alltid vill använda, lyfter forskningsteamet fram den skotska bildkonstnären Katie Paterson. Hon spelade in ljudet från issmältning, sedan frös hon den smälta isen till en vinylskiva som kunde återge ljudet. Är inte det mycket bättre än veten­skap som saknar känslomässig och sensorisk interaktion med isen?

Författarna diskuterar också isens parningsritualer, som kan ses som en ”intensiv sexuell symbolik av gla­ciärer som verkar på ett landskap”. De varnar för att glaciärer kan bli förolämpade av lukten om man lagar mat i närheten av dem. De varnar också för det arketypiskt maskulina sättet att utforska glaciärer genom att använda falliska borrar för att tränga igenom isen. Det är ett tydligt exempel på toxisk maskulinitet och kolonialism!

Den amerikanske journalisten Robby Soave skrev i Reason Ma­gazine att ingen bluff eller parodi kunde ha gjort ett bättre jobb med att få dessa akademiska discipliner att se mer löjliga ut. När Mark Carey, den ledande forskaren, anklagades för att ha slösat skattebetalarnas pengar på detta pseudovetenskapli­ga nonsens sa han till sitt försvar att professionell forskning publiceras i tidskrifter för specialister inom ett visst område. När forskningen rycks ur sitt sammanhang och beskrivs för icke-specialister kan den missförstås och eventuellt förvanskas.

Observera att glaciärforsknings­projektet både fick ett fett forsk­ningsanslag och kunde publiceras i en ansedd facktidskrift. Skälet är att feminismen har flyttat fram sina po­sitioner. Den radikala feminism som idag förespråkas vid universiteten står i stark kontrast till tidigare for­mer av feminism som var inriktade på att undanröja alla hinder för kvin­nor att uppnå full jämställdhet och lika möjligheter, till exempel genom kvinnlig rösträtt, kamp mot sexuella trakasserier och sexuellt våld samt förbud mot könsdiskriminering på arbetsplatsen. Nästan alla i västvärl­den stöder idag denna liberala femi­nism, det vill säga lika rättigheter för könen.

Radikalfeminismen vilar på helt andra principer. Den har formats av Simone de Beauvoirs Det an­dra könet 1949, Betty Friedans Den feminina mystiken 1963 och Ger­maine Greers Den kvinnliga eu­nucken 1970. Deras turboversion av traditionell feminism förespråkar en ”medvetandehöjning” genom att se förtryck överallt. Eftersom kvinnor är förtryckta har de en mer korrekt bild av världen än män. Allt som är bra är kvinnligt. Allt som är dåligt är manligt. Vita män kan med sina toxiska privilegier förstöra vad som helst. Alla kvinnor som ifrågasätter radikalfeministernas synsätt påstås ha internaliserat patriarkatets miso­gyni.

Medan den klassiska feminismen påstod att kvinnor kunde vara lika logiska och rationella som män häv­dar radikalfeministerna att kvinnor är naturligt ologiska och känslomäs­siga varelser som förtrycks av det manliga kravet på rationalitet och fakta. Den feministiska juristen Lu­cinda Finley påstår att preferensen för statistiska och empiriska bevis framför levda erfarenheter och känslorelaterade bevis kommer från vita män med makt. Med andra ord har fakta en vit manlig bias. Låter det sexistiskt?