Reflektioner från nationaldagen

Nationaldagen är av förklarliga skäl en av årets viktigaste dagar för en nationalist. Min bild är att nationaldagen även har ökat i betydelse för svenskar i allmän­het under de senaste 10–20 åren. Det är mindre tabubelagt idag, svenskheten är (alltmer) positivt laddad. Jag tror att det har primärt två förklaringar: dels att 6 juni blev helgdag år 2005, dels att folkutbytet och globalismen har lett till att svenskarna bejakar sin nationella identitet.

Det finns fog att påstå, att det från politiskt håll är en olycka att allt fler etniska svenskar firar nationaldagen. Det har sannolikt aldrig varit tanken. När dagen blev helgdag under Göran Perssons regering var det just fi­randet av det ”moderna” Sverige som reformen skulle möjliggöra. Ett av de tyngst vägande argumenten i debat­ten var att invandrare var förvånade över att nationalda­gen inte var en helgdag, vilket annars är en självklarhet i princip i alla länder på jorden. I argumentationen för att göra nationaldagen till helgdag lyfte regeringen ofta fram att det skulle vara bra för ”integrationen” och att man då kunde hålla ceremonier för invandrare som fått svenskt medborgarskap. Någon tanke på att fira dagens ursprung, nämligen den 6 juni 1523 då Gustav Vasa val­des till kung och Sverige lämnade Kalmarunionen, fanns inte alls. Varken svenskarna eller självständigheten hade någon plats i den nya nationaldagen.

Låter det för galet för att vara sant? Överdriver jag? Låt oss då ta en titt på de nationaldagsfiranden som an­ordnas av politiker runtom i landet. De första tio åren var det en rekommendation till kommunerna att de skulle anordna ceremonier där nya medborgare välkomnades. Omkring hälften av kommunerna gjorde det. År 2013 krävde regeringen Reinfeldt, med de folkpartistiska ministrarna Erik Ullenhag och Jan Björklund i spetsen, att ceremonin skulle vara lagstadgad. Allt för den så kallade integrationens skull. Propositionen röstades igenom och lagen började gälla 2015.

Följande text fördes in i medborgarskapslagen:

”Kommunerna ska minst en gång per år anordna en ceremoni för att högtidlighålla och fira att nya svenska medborgare har fått svenskt medborgarskap. Till cere­monin ska de personer bjudas in som är folkbokförda i kommunen och som under de senaste arton månaderna har förvärvat svenskt medborgarskap /…/”

I propositionen som föranledde lagstiftningen av­slöjade politikerna att synen på svenskheten är fullt ut statsnationalistisk, det vill säga som tagen från Frankrike eller USA. Det finns således ingen svenskhet utöver med­borgarskapet. Alla kan bli svenskar.

”Ceremonierna ska ge uttryck för tanken att det svens­ka medborgarskapet är ett bevis för att en person är svensk”, stod det i propositionen. Regeringen öser varje år flera miljoner över kommunerna – pengar som öron­märkts just för den mångkulturella och statsnationalis­tiska ceremonin.

Detta är helt i linje med den vilja som uttrycktes redan när nationaldagen blev helgdag. En dag där politiker får fira folkutbytet tillsammans med de ”nya svenskarna” som man importerat. Några kommunala firanden för de gamla svenskarna, de som är landets urfolk och vars för­fäder har brukat jorden i tusentals år, finns inte.

Svenskarnas hus

Ändå har svenskarna börjat fira sin nationaldag på olika sätt. En del umgås med familj och vänner, andra åker till hembygdsgårdens nationaldagsfirande, somliga är en­samma men söker sig i stället till digitala gemenskaper.

En sak är säker och det är att de inte firar på de kom­munala ceremonierna.

I år firar jag dagen med Det fria Sverige, den natio­nalistiska civilsamhällesorganisationen som bildades i slutet av 2017. Ett år senare köpte organisationen en gammal fabrikslokal i Älgarås i Töreboda kommun, en kort avstickare från E20 i höjd med Mariestad. Den fick namnet Svenskarnas hus. Numera har de även ett hus i Sjöbo kommun i Skåne. Tanken är att kunna erbjuda en mötes-och samlingsplats för svenskar, särskilt de med nationalistiska sympatier.

Ungefär samtidigt bildades Alternativ för Sverige. Trots att så många år har förflutit har jag faktiskt inte gästat Svenskarnas hus på något evenemang. Det här blir min första gång, åtminstone på riktigt. Visst, på EU-valturnén 2019 gjorde jag och min kollega Per Sefastsson en avstickare till huset när vi var på väg till ett torgmöte i Skara. Det blev en snabb husesyn och kaffe med grunda­ren och frontfiguren Dan Eriksson innan vi reste vidare. Då var huset fortfarande ett renoveringsobjekt. Slitet och nedgånget. Men Eriksson och Det fria Sverige hade stora planer.

AFS och DFS bildades nästan samtidigt, men vi har ge­nom åren inte haft något direkt organiserat samarbete. Tidpunkten för våra bildanden var heller inte synkroni­serad. Vi är två oberoende organisationer – AFS arbetar parlamentariskt, DFS utomparlamentariskt. Samtidigt har vi kunnat upprätthålla en god dialog, både mellan ledningarna och gräsrötterna i respektive organisation. Att värna organisationernas oberoende har varit i bådas intressen, så det har aldrig egentligen funnits någon dis­kussion om att förändra detta. Om DFS vid något tillfälle har velat kritisera mig eller Alternativ för Sverige har de kunnat göra det, och vice versa. Jag har inga problem med det: DFS är inte partipolitiskt bundet och vill kunna vända sig till svenskar som röstar på till exempel SD, el­ler som kanske helt gett upp att rösta. Organisationens styrka är att svenskar oavsett partibok, eller utan parti­bok alls, är välkomna, givet att de står bakom organisa­tionens syfte.

Nu kör jag ned till Älgarås från Stockholm tidigt på fre­dagsmorgonen. Visserligen är det helgdag och jag är på väg till ett firande, men jag vet redan nu att det till stor del också är en intensiv arbetsdag som väntar. Viktor Er­iksson från Frihetsnytt ringer på vägen ned och vill inter­vjua mig och Dan Eriksson om varför nationaldagen är viktig att fira. Han tipsar också om att Ulf Kristersson ska hålla ett nationaldagstal, vilket jag tror är en ny förete­else. Jag lyssnar på Kristerssons tal och slås av två saker: dels lyckades han bara fokusera på Sverige i omkring 30 sekunder innan han börjar tala om ett annat land (Ukraina, förstås), dels noterar jag att han hyllar mång­kulturen. Inte med just ordet mångkultur – det har fått för dåligt rykte – men med orden: ”I ett rättvist Sverige är det inte varifrån du kommer som räknas, utan vart du är på väg”. Hela tiden gör sig statsnationalismen påmind: vårt ursprung, vår kultur, vår historia spelar ingen som helst roll. Släpp det gamla och titta framåt i stället. Och denna fräckhet visar politikerna på nationaldagen, som firas till minne av att Gustav Vasa valdes till kung. Han segrade därmed i det svenska frihetskriget mot Danmark och genomförde vår första Swexit. Men inte ett ord om dagens ursprung nämns i Kristerssons nationaldagstal. Det hela är slående likt det som hans föregångare Fred­rik Reinfeldt yttrade till TV4 i samband med Öppna era hjärtan-epoken:

– Vad är Sverige för land? Ägs det här landet av dem som bott här i fyra generationer eller någon som hittat på någon gräns? Eller är det här ett öppet land som består av de människor som kommer hit mitt i livet, kanske är födda i ett annat land. Det är vad de gör av Sverige som är Sverige.

Ingen brydde sig om Kristerssons tal

Medan jag börjar närma mig Mariestad, där jag ska stan­na över natten, genomför jag intervjun med Viktor Er­iksson och Dan Eriksson. Jag kommenterar Kristerssons nationaldagstal, som nästan ingen tittade på. Under live-streamen uppgår antalet tittare till drygt 200. En vecka senare är antalet visningar 1 500. Regeringskansliet har också blockerat möjligheten för tittare att kommentera talet.

Regimkritikern Fabian Fjälling skriver den kanske bästa analysen av talet på Facebook:

”Det är något som inte riktigt stämmer när leda­ren för ett land med 10 mil­joner invånare får 234 lyss­nare till talet på nationens nationaldag. Kan man verkligen säga att Kristers­son är ledare för Sveriges folk när så extremt få är intresserade av vad han säger? Jag tror faktiskt min dotter skulle få fler tittare på en livestream. Jag är vis­serligen också helt säker på att hon skulle leda landet bättre än vad Kristersson gör.”

Det offentliga Sverige, oavsett om det är i kommuner eller självaste statsministern, har ingen som helst aning om vad eller hur de ska kommunicera till svenska folket på vår nationaldag. Ingen bryr sig om dem. Svenskarna firar dagen på andra sätt.

Medlemsträff vid Älgarås kyrka

Framme i Mariestad möter jag upp min partistyrelse­kollega Claes Lindh som dessutom är kretsansvarig för partiets verksamhet i Skaraborg. Vi åker i hans bil till Älgarås, där vi har kallat till ett möte för AFS-medlem­mar vid Älgarås kyrka. Som en av få bevarade medel­tida träkyrkor är det en av de mest sevärda kyrkorna i landet. Nu, på nationaldagen, och med ett kyrkoval som äger rum senare i år, känns det som en passande plats att träffas på. Dessvärre har vi ingen möjlighet att gå in i kyrkan: Kyrkogårdsförvaltningen har meddelat Claes att de gärna skulle öppna och visa kyrkan för oss, men att det inte går för att det är helgdag. Därför står vi utanför. Vi är drygt tio medlemmar på plats från olika delar av landet. Jag inleder och berättar om det viktiga kyrkoval som väntar. Därefter håller Claes en föreläsning om kyr­kan, vilket jag filmar för att senare kunna lägga ut på sociala medier. Vi promenerar gemensamt i omgivning­arna. Beskådar kyrkan, begravningsplatsen, naturen och dess färger. Reflekterar, småpratar, knyter band till varandra. Det känns som en andakt. Efter en timme är vi klara. Claes har med sig extra valfoldrar inför kyrko­valet och flera passar på att ta med sig så att de kan dela i sin hembygd. Totalt ska vi dela ut omkring 250 000 val­foldrar inför valdagen.

Det här är Älgarås

Vi kör sedan in mot själva Älgarås, och jag får en guidad tur av Claes i det lilla samhället. Den här turen handlar inte direkt om att visa sevärdheter i typisk mening, för det hittar man inte där. Claes, som bor i grannkommu­nen Gullspång och som själv är medlem i DFS, vill dock visa själva byn som organisationen etablerat sig i. Från början var tanken, och det är det fortfarande, att förvär­vet av Svenskarnas hus skulle vara av central betydelse för att få nationalistiska svenskar att bryta upp från sina orter och i stället slå sig ned här i Älgarås. Det är ett ti­digare stationssamhälle längs Västra stambanan. I takt med bilismens framfart på 1900-talets andra hälft revs stationen och orten blev mer isolerad. Utflyttning av fö­retag och människor kom som ett brev på posten. Idag bor några hundra där. Visserligen var Älgarås aldrig sär­skilt stort tidigare heller, men befolkningsminskningen uppgår till närmare 50 procent.

Kan svenska nationalister bringa liv i Älgarås? Kan man få svenskar att slå sig ned här i norra Skaraborg som inhemska nybyggare? Kan Sverige få ett slags mo­dern motsvarighet till den gröna vågen, men med natio­nell profil?

Det har visat sig vara betydligt svårare än man kan tro. Inflyttningen blev inte så stor som Det fria Sverige hade hoppats på. Och en del av dem som tidigt flyttade in, har flyttat därifrån.

I Älgarås ser man tomma och nedgångna lokaler som vittnar om att samhällsservice, företag och familjer läm­nat. Men där finns också typiska svenska radhus- och villaområden så som de ser ut nästan var som helst i landet. Det finns fortfarande några företag kvar där, och såväl förskola (tidigare kallat dagis) som grundskola till års­kurs 6. En liten kiosk finns också. Och till den klart större centralorten i kommunen, Töreboda, är det bara 15 kilo­meter. Dessutom erbjuder Älgarås ett lugn och en trygg­het som inte finns i de större städerna i landet.

Inflyttningen av nationalister har ändå varit relativt begränsad. Visst, en viss etablering har skett, särskilt av enskilda personer, men det svåraste tycks vara att få hela familjer att flytta dit.

De ursprungliga planerna om att ta över byn, och i princip ha träffar och möten i huset varje vecka, behövde modifieras. Men Svenskarnas hus har trots allt överlevt under dessa år. För mig är det inget konstigt att en or­ganisation, efter lanseringen, måste ompröva en del av sina mål som visade sig vara för optimistiska. Jag har ju själv varit med om det med AFS, när vi hade alldeles för högt ställda förväntningar i vårt första val. Det blev en kalldusch. Men vi anpassade oss till den nya verklighe­ten, och vi har kämpat på sedan dess. Det fria Sverige har gjort en liknande resa. Och de har, vad jag kan bedöma, varit trogna själva syftet: att vara en utomparlamenta­risk kraft och en mötesplats tillika intresseförening för svenskar – låt vara att antalet möten behövt reduceras, och att huset till stor del samlar personer som inte bor i närområdet utan i stället reser dit vid olika tillfällen. Men själva etableringen av organisationen och huset verkar, om man höjer blicken från just Älgarås till hela Skaraborg, ha fört med sig att svenska nationalister är välorganiserade i den här delen av landet och att lika­sinnade alltid är nära när det behövs, oavsett om man behöver hjälp med något eller bara vill umgås.

För Sverigedemokraterna blev Skåne det starkaste fäs­tet i landet kring millennieskiftet och har förblivit det. 20–30 år senare, när fler svenska nationalister organise­rat sig ”till höger” om SD, i andra partier eller organisa­tioner, är det kanske Skaraborg som blir vår motsvarig­het till Skåne.

Hus i gott skick

På plats utanför Svenskarnas hus möts jag av något helt annat än jag såg 2019. Den tidigare så slitna och gråa fasaden är rödmålad. Det är snygga och stora skyltar upp­satta som visar att det här är Svenskarnas hus. Invändigt är förändringen lika stor. Det är ett enormt arbete som genomförts, inte minst under coronan, får jag höra. Och arbetet har genomförts just av medlemmarna eller deras anhöriga. Hantverkare och annan arbetskraft har ofta ställt upp helt gratis med både material och arbetsinsats. Precis så som tanken varit från första början. Så visst har konceptet fungerat.

Dessvärre börjar regnet nu ösa ned på eftermiddagen, och nationaldagsfirandet får flytta inomhus i stället för att vara ute på den stora gården. Det är synd, för med so­ligt väder hade dagen blivit mer dynamisk, där männis­kor rört sig in och ut i huset och på fler ytor. Som svensk­ar är vi ändå vana vid att vädret ibland sviker, och vi gör det bästa utifrån förutsättningarna. Tidigare under dagen har familjeaktiviteter varit i fokus. Enligt Dan har det varit ett 40-tal vuxna och barn på plats. Jag kommer dit ungefär samtidigt som barnfamiljerna tackar för sig och börjar lämna. I stället ansluter fler vuxna som inte har med sig familjen. Från baren kan var och en köpa det de vill ha, oavsett om det är fika eller alkohol, till för­månliga priser.

Här pratar alla med alla, ingen står och gömmer sig med bara sitt eget sällskap, ingen lämnas ensam. Stäm­ningen är öppen och familjär. Vi anordnar en fika för AFS-medlemmar på plats (och andra som vill delta) ge­nom att flytta ihop några bord.

Inom kort ansluter också kvällens största dragplåster: gästerna från det relativt nybildade polska nationalist­partiet Korona (Kronan), som tidigare var en del av en trepartiallians som hette Konfederationen. Numera är partiet självständigt. En av polackerna är Roman Fritz, ledamot av det nationella parlamentet Sejm. Vi går upp till övervåningen där ett mötesrum finns, och får då möj­lighet att lära känna dem och deras parti närmare. Större delen av samtalet får föras på tyska eftersom en av po­lackerna inte behärskar engelska särskilt väl. Som tur är har jag hyfsade kunskaper i tyska, tillräckligt för att kunna föra en dialog – även om jag emellanåt får fråga Dan, som bott i Tyskland, om enstaka ord eller formule­ringar. Efter ett tag ansluter Magnus Söderman till mötet. Att Dan och Magnus lyckats få hit polackerna är impo­nerande. Och det visar att Det fria Sverige ingalunda är fokuserat bara på det civila samhället: Kontakterna med parlamentariska krafter i Europa är också starka.

När mötet är slut efter drygt en och en halv timme är det dags för middag: medlemmarna i köket har gjort ett otroligt arbete och serverar allt det som hör en national­dag till: lax, sill, köttbullar, potatis och mycket annat som vi förknippar med svenska högtider. För den som önskar finns givetvis svenska nubbar.

Om jag får anmärka på något kunde föreningen nästa år möjligen överväga några enkla metoder för att tidi­gare skapa en lite mer avslappnad och festlig stämning. Att skriva ut ett blad med snapsvisor eller andra svenska klassiker är ett säkert sätt att få folk i rätt stämning. Den duktige trubadur som spelar senare på kvällen – klas­siker som Stefan Anderssons ”Revolution” och Svensk Ungdoms ”Frågor till Far” – borde kanske spela någon låt redan i middagens tidigaste skede, gärna med texten till låten med i ett häfte så att de som inte är bekanta med sångerna kan sjunga med. Varför inte inleda med natio­nalsången? Samtidigt förstår jag att det är ett massivt arbete att överhuvudtaget genomföra stora evenemang som detta, med så många som har olika arbetsuppgifter. Ofta är det sådant som uppfattas som småsaker eller de­taljer som lämnas åt sidan, för att det stora maskineriet ska fungera.

”Vi behöver fler nationaldagar!”

Under middagen håller vi tal. Först Magnus Söderman, som håller ett kraftfullt och känslomässigt tal om Sverige som nation, våra rötter, och vad det innebär att vara na­tionalist. Därefter talar jag, lite senare Dan Eriksson, och till slut Roman Fritz.

I mitt tal inleder jag med att påminna om varför vi firar nationaldagen vilket annars aldrig framkommer i den offentliga debatten. Idag är de två stora ödesfrå­gorna folkutbytet som riskerar att göra svenskarna till en minoritet, och maktförflyttningen till global nivå som förvandlar Sverige till en marionett. Det här är angrepp på nationalstatens två fundament: folket och självstän­digheten.

Jag lyfter behovet av att nationalister idag arbetar både parlamentariskt och utomparlamentariskt. Det är inte antingen eller, utan både och. Utmärkta exempel finns från hur svenskarna i Finland (idag ofta benämnda som finlandssvenskar) organiserade sig för 100 år sedan i takt med att Finland blev självständigt. De insåg tidigt att de inte kunde förlita sig på den finska staten för att den svenska kulturen och språket skulle överleva. Därför bildade de ett oräkneligt antal organisationer i civilsam­hället som än idag är aktiva: fonder, stiftelser, medier, föreningar. Men de gav inte upp parlamentarismen: de bildade ett eget parti och är således aktiva även där. Där­för har de idag långtgående lagstiftning som säkrar grup­pens rättigheter till egna daghem, skolor, äldreboenden, eget regemente, eget folkting, rätt att tala svenska i all offentlig verksamhet och mycket annat. Det hade sanno­likt inte varit möjligt utan det starka civila samhälle som utgör en slags parallell ”stat i staten” och som är en viktig maktfaktor även för det politiska partiet. Jag lyfter i mitt tal att vi ”sverigesvenskar” kan inspireras av finlands­svenskarna här. Deras strategi har varit och är föremål för hätsk politisk debatt. Men den har varit framgångs­rik, det kan ingen förneka, oavsett politisk inriktning. De utgör 5 procent, färre än 300 000. Vi sverigesvenskar utgör kanske 70 procent, 7–8 miljoner. Och vi gör klokt i att organisera oss nu, innan vi blivit en minoritet. Låt var och en hitta sin plats i den bredare nationalistiska rörelse som växer fram. Låt oss arbeta utifrån de unika förutsättningar vi har som enskilda individer och orga­nisationer.

Efter talen fortsätter kvällen länge än, och jag flyttar mig ständigt till nya platser längs långborden för att hin­na med att hälsa på, och småprata, med alla som är där. Innan kvällen är slut hinner jag också med att genom­föra en intervju med finska nationalister som är på plats för att inspireras och lära sig mer. De livesänder allt och vill att fler finländare får upp ögonen för hur svenska nationalister nu arbetar. De betraktar oss som välorgani­serade och målmedvetna.

Det känns som att kvällen tar slut alldeles för tidigt, och dagen efter fylls jag av ett visst vemod över att det är lång tid kvar till nästa nationaldag. Jag inser att det är ett gott tecken: det betyder helt enkelt att Det fria Sverige och Svenskarnas hus erbjöd en gemenskap och en stäm­ning som jag inte hittar någon annanstans. Det kändes värdefullt att få delta där.

Dan Eriksson har i sitt tal under kvällen lyft något som jag tror är helt rätt: ”Vi svenskar behöver fler national­dagar!” Vi ska inte bara samlas och fira den 6 juni: låt oss återupptäcka och väcka liv i Engelbrektsdagen den 27 april, Gustav Adolfsdagen den 6 november, Karl XII:s dödsdag den 30 november och många fler högtidsdagar som har varit och förblir viktiga för Sverige som nation. Och redan nu inleder Det fria Sverige arbetet med nästa stora evenemang: den årliga sommarfesten, som går av stapeln lördag den 2 augusti.