Riddarna i Sverige

I Den dynamiska medeltiden av Michael Nordberg får man veta att så tidigt som under 900- och 1000-talen var det västeuropeiska samhället indelat i följande tre stånd: prästerskap (oratores), krigarna (bellatores) och de arbetande (laboratores).

Det var i det här samhället som adeln växte fram. Nordberg berättar även att den ursprungliga grunden för adeln var ”monopol på att göra krigstjänst och i gengäld ta emot jordegendomar där de på en gång skötte rättskipning och förvaltning”.

Anledningen till att jag tar upp det här är för att det västeuropeiska riddarväsendet även etablerades i Sverige på 1280-talet och de svenska riddarna kom att utgöra en del av adeln, till skillnad från 1200-talets Västeuropa där krigarna utgjorde en minoritet bland de som adlades.

Magnus Ladulås’ Sverige

Magnus Ladulås, eller Magnus Birgersson som han var känd som under sin livstid, utkämpade en våldsam fejd mot sin äldre bror Valdemar, som var kung av Sverige. Denna brödrafejd avgjordes i slaget vid Hova år 1275 då Magnus besegrade Valdemar och blev Sveriges nye kung.

Kung Magnus kände sig dock inte helt trygg på tronen. Han ställning var länge ifrågasatt och den avsatte Valdemar intrigerade mot honom i många år. I Det svenska samhället 800-1720. Klerkernas och adelns tid av historikerna Thomas Lindqvist och Maria Sjöberg får man veta att Magnus lyckas få kyrkans stöd genom att bevilja den privilegier år 1276, men 1278 utbröt ett uppror mot honom. Orsaken till detta uppror, som leddes av stormannen Johan Filipsson (Aspenäsätten), ska ha varit ett missnöje med att Magnus låtit utlänningar få inflytande. Upproret slogs ner 1280 och dess ledare blev avrättad.

Efter att upproret mot Magnus slagits ner kallade han stormännen till Alsnö (platsen heter idag Adelsö). Under det mötet utfärdades Alsnö stadga som reglerade relationen mellan kungamakten och stormännen. Dessutom blev det, som Lindqvist och Sjöberg formulerar det, fastställt att de som gjorde rusttjänst för den kungliga makten blev skattebefriade, det vill säga frälse.

I och med denna bestämmelse etablerades adeln (frälset) i Sverige.

Riddarväsendet i Sverige

Lindqvist och Sjöberg noterar att inom den svenska adeln fanns ekonomiska skillnader som kom till uttryck ”genom mer eller mindre formella rangskillnader, mellan vanlig frälseman eller väpnare, svenne och riddare.” I dessa två historikers bok får man även veta att rangordningen inom adeln ”framgick bland annat av det antal hästar med ryttare som de fick ha i sitt följe. En vanlig frälseman fick endast ha tre, en svenne dubbelt så många, medan riddaren fick ha åtta; var riddaren medlem av riksrådet fick han ha tolv hästar i sitt följe.”

Inom den svenska adeln hade alltså riddaren en väldigt hög rang.

Lindqvist och Sjöberg berättar även att i 1200-talets Sverige var riddaren mycket viktig för både kungamakten och kyrkan. Riddaren var nämligen krigaren som försvarade kyrkan samt hade svurit sitt rikes konung personlig trohet.

I Sveriges historia 600-1350 skriver Dick Harrison att riddardubbningar har ägt rum i Sverige sedan 1285.

Harrison noterar även att riddare kan ha funnits i Sverige redan innan kung Magnus’ regeringstid och nämner som exempel fragment av en väggmålning i Edåsa kyrka från mitten av 1200-talet som visar två krigare till häst som drabbar samman med varsin lans. Motivet för onekligen tankarna till tornerspel.