Satir är svårt. Särskilt idag. Läget är så absurt att skämt inte går hem så lätt. Verkligheten är absurdare än dikten.
Man kan hävda: det är inte det minsta roligt att skämta om dagens läge. Tonen i landet anges av extremister som vill utplåna all tradition, över hela linjen: etniskt, kulturellt, socialt. På alla sätt ska det hävdvunna Sverige förpassas till historien, att döma av de senaste 30 årens svenska politik.
Att i detta läge dra en vits är en aning malplacerat. Här behövs kamp, inte skämt. Men låt gå då, kanske kan det funka med en satirisk tagning på läget. Vi gör i alla fall ett försök och tar en titt på en nyutgiven (2024) bok som har ”satir” i boktiteln: En satir om SE folket.
Bokens förord kan förstås väcka respekt. Det sägs där att detta är ”en allvarligt menad kommentar till det nutida tillståndet för landet och folket, ledarna och medierna samt språket och kyrkan”. Så bra: här finns det allvar i botten, här ska inte bara skojas! Men detta sägs först efter att landet beskrivits i raljanta termer. Signalen är: lite skoj, sedan allvar. Denna mix är tyvärr inte helt lyckad.
I första kapitlet görs en rundmålning om ett litet land i norr (”Sverige” nämns inte uttryckligen i boken, detta är förvisso ett subtilt stildrag) med ett strävsamt folk, som skapade sig ett välfungerande samhälle. Sedan ska mångkulturen liksom bara ha drabbat detta land; ”Vi såg det inte komma” sägs det. Och så drogs landet ner i dysfunktionellt elände. Och det berodde främst på att landets lärde inte hade klart för sig att människan är en treenighet av kropp, själ och ande. Denna seriösa idé presenteras redan i kapitel 2, och det får man applådera. Ett andligt perspektiv behövs för att ”dra kungariket ur dyn”.
Frågan är om satiren är det bästa sättet att ge oss denna andliga vinkel. Författaren kan nog skoja till det om ett och annat, någon humoristisk talang finns kanske. Men undertecknad satt inte precis och skrattade under läsningen. I stället radas ”tidstypiska felaktigheter upp” (såsom ytligheten, släpphäntheten, politikers låga bildningsnivå), kryddat med ordvitsar och dråpliga scener. Det maler en aning på tomgång. Som antytt ovan, den andliga vinkeln med ”kropp, själ och ande” borde ha satts i högsätet från början. Men då hade det kanske inte kunnat kallas ”satir”. Då hade det blivit ”andligt inspirerad debattbok”. Och sådant är svårt att sälja. Eller?
Artikeln fortsätter
Är du prenumerant kan du logga in för att fortsätta läsa.
Inte prenumerant? Teckna en prenumeration här.
Vi kan tyvärr inte erbjuda allt material gratis på hemsidan, bara smakprov som detta. Som prenumerant får Du inte bara tillgång till hela sidan och vår veckotidning, Du gör också en värdefull insats för alternativ press i Sverige, som står upp mot politiskt korrekt systemmedia.
